Kategori: bokrecensioner

Kategorier
bokrecensioner

Litteraturens kraft – vad är det?

Omslag Litteraturens kraft.
Wig, Henrik (2022). Litteraturens kraft: Erfarenheter av shared reading. Lund: Btj.

Varför tycker jag om att läsa? Vad gör litteratur med mig? Hur kan fler få möjlighet att möta litteratur och bli berörd av den? Litteraturens kraft – vad är det? Hur kan den erfaras?

Jag är laddad och glad över att ta mig an Litteraturens kraft: Erfarenheter av shared reading (2022) av Henrik Wig. Jag har just avrundat läsningen av Litteraturens slut (2021) av Sven Anders Johansson. Kraft i stället för slut känns upplyftande. Johanssons bok har fått mig att fundera på vad ”estetisk erfarenhet” av litteratur kan innebära och hur bibliotek skulle kunna bidra till att människor får estetiska erfarenheter. Kanske är en metod för det just shared reading.

Jag har haft förmånen att närma mig shared reading genom mitt arbete inom regional biblioteksverksamhet. I mitt jobb kommer jag i kontakt med många biblioteksmedarbetare som är nyfikna på shared reading och vi har bland annat arrangerat kurser för att utbilda shared reading-läsledare. Wig är själv läsledare och även utbildare i shared reading. Han är litteraturvetare och jobbar på bibliotek samt har tidigare arbetat som gymnasielärare. 

Shared reading är ett gruppsamtal om litteratur, där gruppen gemensamt högläser kortare texter. Enligt Wig handlar det om ”samtal om livet med litteraturen som utgångspunkt”. Litteraturens kraft innehåller citat från deltagare i shared reading-grupper och är full av goda råd, men belyser även de utmaningar som kan finnas. Wig har erfarenhetsbaserad kunskap om shared reading och jag känner mig omhändertagen av hans text och i hans trygga sätt att beskriva sitt arbete. 

Shared reading startades av Jane Davis som är grundare och ledare av organisationen The Reader som utgår från Liverpool. The Reader har ambitionen att nå människor från samhällets alla skikt och att den bästa litteraturen ska vara tillgänglig för alla. Om det ska vara möjligt behöver trösklarna till litteraturen sänkas. Först blir jag smått lycklig när jag läser detta och jag känner kraft, sedan blir jag snabbt tveksam. Litteratur i singularis? Går det att säga ”den bästa litteraturen”? Vem bestämmer vad som är bäst? För vem? Här kommer vi nära frågor som rör litteraturkanon som jag, och många med mig, är ytterst avvaktande till. Jag tänker att det handlar om en traditionell litteratursyn som säger att det finns en viss typ av litteratur som är unik, komplex och har ett konstnärligt språk. Som har ett konstnärligt värde. Och det finns det nog. Eller inte. Jag tillåter mig att vackla.

Det spritter till i mig när Wig skriver att vi i Sverige har haft en tendens att anpassa litteraturen till målgruppen: ”enkelt språk för de lässvaga och fotbollsböcker till de fotbollsintresserade”. Detta ska ha lett till att kvalitetslitteratur har blivit något för de redan invigda, ett mönster som shared reading vill bryta mot. ”Läsmotstånd är något bra”, skriver Wig. Här tror jag Wig har fått vittring på något viktigt. 

Wig själv blev intresserad av shared reading på grund av dess inkluderande insats och att han saknat något när han lett ”vanliga” bokcirklar på biblioteket. Många av oss kan nog känna igen sig. Wig skriver:

”I shared reading får jag möjlighet att återvända till den personliga läsningen. Jag tillåts aktivera mina känslor, min fantasi och mina livserfarenheter. Shared reading handlar inte främst om vad jag gör med texten, utan om vad den gör med mig. På så vis upptäcker jag åter litteraturens kraft.” (Wig 2022, s. 12)

Jag uppskattar den personliga ton som Litteraturens kraft bottnar i och även de skeptiska frågor som Wig ställer sig: ”Kan litteratur påverka människors liv och välbefinnande? Göra det ’lättare att leva’?” Frågorna kan leda oss till en instrumentell syn på litteratur – att värdet med litteraturen inte ligger i litteraturen själv, utan värdet är något som ligger efter själva läsningen. Finns det problem med att utgå från en instrumentell litteratursyn? Kan det på något sätt minska värdet med estetiska erfarenheter av litteratur? Vad nu estetiska erfarenheter är. Det här är frågor som jag bär med mig och självklart finns det flera olika sätt att förstå litteratur och det ena behöver inte utesluta det andra. Litteraturens kraft hjälper mig att formulera mig kring ”estetiska erfarenheter”, till exempel när Wig skriver:

”I shared reading läser man vissa partier eller rader i berättelsen flera gånger. Om det är en dikt nöjer man sig aldrig med bara en eller två läsningar. Att sänkas ned i språket, orden och ljuden, hjälper deltagarna; för varje läsning kommer man allt närmare textens känsla.” (Wig 2022, s. 20)

När vi läsfrämjar och litteraturförmedlar på biblioteken påverkas arbetet av den litteratursyn vi har. Detta tror jag inte vi har uppmärksammat tillräckligt – hur vi förstår begreppet litteratur är ofta outtalat och luddigt. Jag tror vidare att vi ofta utgår från att vi vilar på samma litteratursyn även fast det inte alls är självklart. Vi glömmer bort att begrepp, som litteratur, är påverkade av sitt sammanhang och att de ständigt förändras.   

Wig lyfter intressant frågor om biblioteksmedarbetares möjligheter att arbeta med shared reading – vad som behövs och varför metoden ska prioriteras. Här har Wig påbörjat en diskussion som behöver fortsätta. Kapitlet där shared reading relateras till ”den nationella biblioteksstrategin” och dess förarbeten känns kanske något krystat, men har ändå övertygat mig om att shared reading kan vara relevant för biblioteken. Men förstås behöver olika verksamheter själva fundera på om och hur de ska arbeta med shared reading. I dessa funderingar kan boken vara ett gott stöd. 

Wigs Litteraturens kraft är välkomponerad och en njutning att läsa. Det är fint och roligt med alla diktcitat och skönlitterära referenser. Bara att läsa boken fungerar läs- och litteraturfrämjande för mig. Den fyller ett tomrum då många är intresserade av att få mer kunskap om shared reading och ett plus är att den utgår från ett svenskt sammanhang. Precis som en bok som Litteraturens kraft av många är efterlängtad, är nog själva metoden shared reading det när det gäller litteratur och samtal – när det gäller oss människor och de liv vi lever. 

Sofie Samuelsson

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bokrecensioner

Folkhemstemplets alla rum – en plats för mångfald

Omslag Folkbiblioteket
Hallemar, Dan & Leandersson, Bert (2022). Folkbiblioteket. Malmö: Bokförlaget Arena.

Fotografen Bert Leandersson och arkitekturjournalisten Dan Hallemar har tillsammans skapat ett praktverk, en fotobilderbok, med det enkla namnet Folkbiblioteket. De presenterade boken på Bokmässan med sådan insikt och entusiasm att man förstod att de knäckt koden och insett folkbibliotekets avgörande roll såväl i samhället som för individen.

Trettiofem bibliotek och en bokbuss porträtteras i alfabetisk ordning från Almedalen till Östersund. Från de allra minsta och sedan hela vägen till alla de största stadsbiblioteken, från små bibliotek inkyffade i redan befintliga byggnader till arkitektoniskt monumentala kulturpalats, alla beskrivs inkännande vad gäller såväl arkitekturen som verksamheten.

På så sätt skapas en bild av hur man de senaste hundra åren sett och nu ser på bibliotekets innehåll och den byggnad som det ska rymmas i. 

Bibliotekets uppdrag vad gäller demokrati, kunskaps- och kulturförmedling gäller sedan mer än ett sekel. Men vad detta innebär har skiftat genom åren på grund av olika materiella, ekonomiska och politiska förutsättningar. Kraven och möjligheterna blir hela tiden större medan ekonomin oftast krymper, alltmer ska rymmas inom allt knappare ramar såväl ekonomiskt som lokalmässigt. Detta i ett samhälle som hela tiden är statt i förändring och ställer nya krav. Tulipanaros!

Varje biblioteksporträtt, som mest består av foton, ger en liten redogörelse för hur biblioteket är placerat i just det samhället och vad det betyder för hur och av vem det nyttjas. Lokalens arkitektur, vilka material som använts och inredningen beskrivs liksom vilket intryck lokalen gör och hur det verkar att funka. Så ges glimtar av verksamheten genom redogörelser för vad som är på gång just när man är där och genom samtal med personalen. Då framkommer ofta det som beskrivs som ”glappet mellan hus och verksamhet”, som väl kan ses som en röd tråd i boken.

Det handlar mycket om monumentala bokhallar, takhöjd, ljus, glas, betong, trä och trappor, massor av trappor, allt på gott och ont. Ska biblioteket vara ett mysigt vardagsrum med låga trösklar mitt i samhällets centrum eller en kunskapens katedral i en grönskande park? Idealet har varierat under de gångna hundra åren. Svaret är självklart både ock och allt genast. Ännu en tulipanaros! Boken beskriver hur personalen hela tiden kämpar med att på en massa kreativa sätt anpassa gamla lokaler till nya krav. Man skapar nya rum för nya aktiviteter, man skärmar av och flyttar runt, sätter hjul på hyllorna, myser till det i vrårna, möblerar för tystnad och studier liksom för samtal och skapande. 

Slutsatsen man kan dra är att vissa tjusiga lokaler med arkitektonisk status är svåra att förändra utifrån nya behov och ibland går det bara inte. Ofta är det för trångt, man måste få bygga till eller bygga nytt. En annan och den viktigaste slutsatsen är att arkitekt och inredare måste ha med personalen i planeringen och genomförandet hela vägen vid både om- och nybyggnad. Om ett bibliotek sägs, i en bisats, att det nog blev så bra för att arkitektens mamma hade jobbat på bibliotek! 

Boken avslutas med två mycket givande korta artiklar om tankar och ideal gällande folkbiblioteksbyggnader under hundra år. Joacim Hansson skriver utifrån en biblioteksideologisk vinkel medan Claes Caldeby avhandlar de arkitekturhistoriska idealen, båda är professorer i sina ämnen.

Sammantaget är det en inspirerande och tänkvärd bok som ger en bild av det kaos av krav, möjligheter och begränsningar som biblioteken och dess personal verkar mitt i. Det är en nödvändig bok för arkitekter, politiker, inredare, bibliotekspersonal och alla andra som är involverade i om- och nybyggnad av folkbibliotek. Detta för att undvika den totala inkompetens som gjorde att man i Göteborg hyrde in fyra våningar i ett nytt kontorshus, dock inte bottenvåningen, för det nya Världslitteraturhuset. Ingen inre förbindelse finns mellan våningarna så det blev en helt omöjlig situation med alltför lite personal, alltså har man nu stängt en våning och tagit bort det mesta av facklitteraturen. Stora visioner! Flopp!

Ingrid Atlestam

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bokrecensioner

En bok som fördjupar och öppnar nya dörrar

Omslag BIblioteksgeografin
Blomgren, Roger, Michnik, Katarina & Sundeen, Johan (red.) (2022). Biblioteksgeografin: en antologi om biblioteksväsende och biblioteksforskning. Lund: Studentlitteratur

När jag fick frågan om jag kunde tänka mig att recensera Biblioteksgeografin: En antologi om biblioteksväsende och biblioteksforskning (red. Roger Blomgren, Katarina Elzbieta Michnik och Johan Sundeen) tackade jag genast ja (jag gillar utmaningar). Kort därpå blev jag nervös och undrade om jag tagit mig vatten över huvudet: vem är jag som relativt nyexaminerad bibliotekarie att recensera en forskningsantologi om det svenska biblioteksväsendet? 

När jag öppnade boken och i det introducerande kapitlet kunde läsa att bokens främsta målgrupp är ”studenter på grundläggande och avancerad nivå vid de svenska utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap” ändrade jag mig och tänkte, att en nyexaminerad och ny i yrket i själva verket är den perfekta recensenten av boken. Jag minns fortfarande hur det var att studera och introduceras till biblioteksvärlden teoretiskt, men också hur det var att gå in i det svenska biblioteksväsendet i praktiken: hur det kändes att för första gången få min namnskylt med titeln bibliotekarie (nåväl, den allra första hade det felstavade bibliotikarie).

Någon som är ny i yrket har heller inte hunnit gå för långt in längs någon stig, med andra ord specialiserat sig, vilket inte heller är Biblioteksgeografins syfte eller ändamål. Den gör inga anspråk på att fånga alla de nyanser som finns inom varje bibliotekstyp och verksamhetsområde. Bokens kapitel om exempelvis skolbibliotek författat av forskarna Ulrika Centerwall, Pamela Schultz Nybacka och Maria Ringbo riktar sig inte till den erfarna skolbibliotekarien och kommer heller inte att utmana denna. Istället introducerar bokens kapitel de olika bibliotekstyper som finns, hur arbetet ser ut och vad som förväntas av den yrkesverksamma bibliotekarien. Men den ger även exempel på aktuella frågor som diskuteras idag. På så sätt öppnas dörrar där läsaren själv, genom de många referenser som ges, kan välja att djupdyka i någon av de bibliotekstyper eller aspekter av biblioteksverksamhet som hen finner mest spännande.

Biblioteksgeografin kartlägger det svenska biblioteksväsendet genom 13 kapitel skrivna av såväl forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap som yrkesverksamma. Det gör att boken innehåller en bredd av perspektiv, där det finns en tydlig skillnad på de kapitel som är mer forskningsnära (till exempel kapitel 4: “Folkbibliotek som idé och praktik” författat av BoI-forskarna Lisa Olsson Dahlquist och Hanna Carlsson) och de som är mer verksamhetsnära (till exempel kapitel 5: “Folkbibliotekets verksamhet för och med barn” författat av utvecklingsledaren Pia Borrman). Där de forskningsnära öppnar upp för teoretiska reflektioner kring vad ett folkbibliotek har varit, är och skulle kunna vara, ger de mer verksamhetsnära kapitlen tips på sådant som hur en framgångsrik verksamhet för barn på ett folkbibliotek skulle kunna bedrivas. Således skapas en blandning mellan teori och praktik där en brygga mellan forskning och verksamhet bildas. 

De första tre kapitlen lägger en grund för bokens resterande kapitel. Det första kapitlet ”Vad är ett bibliotek? Biblioteket som begrepp” skriven av redaktören och disputerade bibliotekarien Katarina Michnik reder ut begreppet bibliotek och visar på dess flytande innebörd. Michnik ger inga entydiga svar utan visar snarare på hur svårt det är att på ett tydligt sätt beskriva vad ett bibliotek är för något. Bokens andra kapitel ”Lagstiftning och styrdokument för de offentliga biblioteken” är författat av Kerstin Rydbeck, professor i biblioteks- och informationsvetenskap. Det ger en historisk inblick i hur lagstiftningen ändrades och kom till under 1900-talet. Bibliotekslagen är något av det första som lärs ut under utbildningen, men som Rydbeck tydliggör finns det betydligt fler lagar och regler som ligger till grund för hur ett bibliotek ser ut och fungerar. Det tredje kapitlet ”Från Ansgar till Valfrid – svenska bibliotek genom tiderna”, skrivet av docent Johan Sundeen, gör en historisk djupdykning från medeltiden fram till Valfrid Palmgren och grunden för folkbibliotek så som vi känner dem idag. Det är ett spännande kapitel om den ofta bortglömda bibliotekshistoria som föregått Valfrid Palmgren.1 Med en historisk blick går det att få syn på bibliotekens många olika syften och bibliotekariens olika roller genom historien. 

De resterande tio kapitlen handlar om folkbibliotek, regional biblioteksverksamhet, sjukhusbibliotek och medicinska bibliotek, Kungliga biblioteket, Bernadottebiblioteket, lärosätesbibliotek, skolbibliotek, specialbibliotek och företagsbibliotek. Läsaren introduceras till de olika huvudmän och styrdokument som ligger till grund för de olika bibliotekstyperna, samt hur dessa kan ta sig uttryck i det praktiska arbetet. Det är viktigt att som ny bibliotekarie få syn på det för att förstå helheten. Hur den regionala biblioteksverksamheten påverkar den kommunala och hur den i sin tur påverkas av staten och kulturpolitiken. Det finns en lång rad instanser som är viktiga för de respektive bibliotekstyperna, som Kulturrådet och Skolverket. Alla dessa berörs genom boken och skapar på så sätt möjlighet för läsaren att bygga upp en förståelse för hur det svenska biblioteksväsendet hänger samman med övriga samhället. 

Det går att skönja likheter mellan de olika bibliotekstyperna, till exempel den större organisationens inflytande över biblioteksverksamheten. Biblioteksgeografin gör det även möjligt att se skillnader: till exempel hur arbetet med kulturarvsfrågor skiljer sig från arbetet med läsfrämjande eller öppen tillgång till vetenskap. Biblioteksväsendet är brett och dess arbetsuppgifter många. Även det är något som är nyttigt för studenten i biblioteks- och informationsvetenskap att få upp ögonen för. Däremot blir det ibland, i vissa kapitel, lite väl dogmatiskt om hur biblioteksverksamhet ska bedrivas. Det riskerar att sätta skygglappar för den som precis ska ta sitt kliv ut i arbetslivet, där det istället borde öppnas upp för nytänkande och kreativitet. Däremot visar boken på den bredd som den svenska bibliotekssektorn består av. 

Flera kapitel tar även upp utmaningar som bibliotekssektorn står inför och luckor inom biblioteksforskningen. Boken öppnar på så sätt upp för studenters möjlighet att själva hitta intresseområden och utmaningar som de vill fokusera på. Bokens förslag på kunskapsluckor ger exempel på var studentuppsatser skulle kunna bidra med viktig kunskap. 

När jag påbörjade min utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet 2019 var det mycket om biblioteksväsendet som jag inte visste något om. Många av mina kursare var som jag: humaniorastudenter i livskris. Jag tror att få av oss visste vad ett bibliotek egentligen är, eller kan vara, eller vad en bibliotekarie egentligen gör till vardags (vi är många som nu, ett år efter examen, tröttsamt klagar på att ingen vet vad vi sysslar med). Men jag vet att många med mig har lärt sig att kliva in i biblioteksvärlden med en oerhörd stolthet samt glädje av det vi kommit att bli en del av. 

Biblioteksgeografin introducerar på ett lättillgängligt sätt läsaren till det svenska biblioteksväsendet och öppnar dörrar och möjligheter för att fortsätta den individuella resan däri: att föra den enskilda studenten mot den gren som hen finner mest intressant och spännande. Det är något som hade varit till gagn för mig när jag 2019 klev in på Lunds universitet, och jag är säker på att många studenter kommer att ha nytta av boken framöver. 

Lovisa Liljegren

Fotnoter

  1. För den intresserade rekommenderas boken Böcker, bibliotek, bildning: Valfrid Palmgren Munch-Petersens liv och verk (2015) av Lena Lundgren, Mats Myrstener och Kerstin E. Wallin.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bokrecensioner

Läsvärd antologi om folkbibliotekens guldålder

Omslag Framstegens halvsekel
Thomas, Barbro, Gram, Magdalena & Olsson, Tommy (red.) (2022). Framstegens halvsekel: 50 år av folkbiblioteksutveckling. [Borås]: Biblioteksmuseet

Av de många civilisatoriska framsteg som gjordes under nittonhundratalet var folkbibliotekens framväxt ett, och som sådant är det värt att dokumenteras. Nu har Biblioteksmuseet i Borås gett ut en ambitiös antologi som försöker beskriva folkbibliotekens utveckling under den senare delen av århundradet.

Redaktörer till antologin är Biblioteksmuseets Tommy Olsson och de i sammanhanget väl meriterade Magdalena Gram och Barbro Thomas. Bokens titel är Framstegens halvsekel – 50 år av biblioteksutveckling och skribenterna till antologin är personer som har professionella erfarenheter av de skeenden de beskriver. Inte minst Ingrid Atlestam och Lena Lundgren, kända från bis sidor, som skriver om hur den tongivande bibliotekschefen Sigurd Möhlenbrock satte sin prägel på Göteborgs folkbibliotek respektive om hur barnen tar plats i bibliotekens verksamhet från pionjären Valfrid Palmgren och framåt.

Boken tar sitt avstamp i folkbibliotekssakkunnigas utredning 1949 och är indelad i en sektion för varje årtionde. Varje sektion börjar med en kort sammanfattning av de övergripande samhälleliga skeendena under det årtiondet och det är ett bra grepp, både för att det ger viss kontext men också för att man som läsare får lite kuriosa. Sammanfattningarna ger insikt i de stora dragen samtidigt som varje skribents kapitel ger en fördjupning inom sitt avgränsade ämne.

Hur är innehållet då? Det är mestadels en glädje att läsa fördjupningarna. Vi får ta del av många olika perspektiv på folkbibliotekens verksamhet. Från ursprunget i folkrörelsernas bibliotek får vi följa med när saker som vi idag tar för självklara, som uppsökande verksamhet eller barn- och funkisperspektiv, växer fram. Olika skribenter beskriver hur man har sett på lokalerna under de olika årtiondena, andra berättar om datorernas intåg på biblioteken och andra tekniska landvinningar. För att inte nämna 1900-talets alla utredningar och den bibliotekslag vi till slut fick, allt finns med i boken. Det finns en imponerande bredd i de ämnen som tas upp.

För den som är engagerad i föreningen BiS är det också värt att notera att föreningen omnämns som betydelsefull i flera kapitel. BiS förklaras som en del av det progressiva 1960-talet, en positiv kraft som drev på utvecklingen på många plan.

Som helhet är Framstegens halvsekel läsvärd historieskrivning om en betydelsefull tid. Det är bra struktur på boken och de individuella bidragen är välskrivna och informativa. Jag lärde mig mycket när jag läste, även inom områden där jag redan kände att jag hade fördjupad kunskap, och då får man väl säga att boken uppfyllt sitt syfte. Så jag kan egentligen inte annat än att rekommendera den här antologin till alla som är intresserade av folkbibliotekens historia och även för den som vill få förnyad motivation till sin egen yrkesutövning. För här finns mycket att inspireras av.

Saknar jag något? Möjligen hade det varit intressant att få ytterligare reflektioner om vilka biblioteksarbetarna var. Det är ju trots allt en rätt homogen kår vi verkar i, och det hade varit intressant att se hur man tänkte kring detta under 1900-talets årtionden, eftersom frågorna måste varit aktuella även då. Där hade skribenter kunnat gräva i jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Om antologin hade haft en mer kritisk ingång hade man också kunnat undersöka de mer mörka sidorna i Sveriges historia, och bibliotekens roll. Jag pratar exempelvis om den koloniala politik Sverige har bedrivit i Sápmi och Tornedalen, där minoriteternas språk och kulturarv nära nog utrotats.

Boken slutar i moll. Redaktörerna sammanfattar halvseklets händelser och summerar alla framgångar. Men ligger de bästa tiderna bakom oss? Medielandskapet har förändrats och det politiska landskapet likaså. Sedan 1998 har 435 bibliotek lagts ner i Sverige. Mer än var fjärde bibliotek har alltså försvunnit. Det är inte svårt att förstå pessimismen.

Men nog finns det en yngre generation av biblioteksarbetare som har nya berättelser att dela? Redan när jag läser den här boken tänker jag på den utveckling som skett under 2000-talet som jag hade velat se liknande fördjupningar i. Folkbibliotekens omfamnande av hbtqi-frågor är en av dem, digitaliseringen är en annan. Hur man hanterade corona-pandemin förstås. En framväxande biblioteksverksamhet för de nationella minoriteterna och urfolket samerna – något som sker just nu.  Ännu är inte historien färdigskriven.

Tobias Willstedt

Kategorier
bokrecensioner

En ny internationell bibliotekshistorik

Foto på BIblioteket i Holland House, Kensington, London.
Biblioteket i Holland House, Kensington, London, klarade sig till stora delar i en tysk bombattack 1940. Fotot användes i brittisk krigspropaganda: ”Keep calm and carry on!” Foto: Harrison for Fox Photos Limited via Wikimedia Commons.

Pettegree, Andrew & Weduwen, Arthur der (2021). The library: a fragile history. London: Profile Books.

Det är inte var dag man kan presentera och recensera en världsomspännande bibliotekshistorik som denna. Författarna, knutna till University of St Andrews i Skottland, har länge ägnat sig åt bok- och bibliotekshistoria, tidningshistoria och litteratursociologi. De har skapat en bibliografi på nätet kallad The Universal Short Title Catalogue, som förtecknar tryckt litteratur, tryckta skrifter och blad och så kallade inkunabler fram till cirka 1600. I bokens bibliografi dyker för mig kända namn som Robert Darnton, Janice Radway, Robert Escarpit, Jesse Shera, Richard D. Altick och Theodor Adorno upp. Bara ett svenskt namn hittar jag: Axel Oxenstierna, rikskanslern som regerade när Gustav II Adolfs arméer stal bokskatter och kartblad från Prag, vilka därefter hamnade i Stockholm och Uppsala.

Boken lutar därför snarast bakåt i tiden, åt böckernas och bibliotekens barndom, mer än åt vad som ska hända i framtiden. Och flera gånger slår författarna fast att bokens framtida öde hänger tätt samman med bibliotekens. Eller omvänt: Utan böcker – inga riktiga bibliotek!

Nu har korpens kraxande om ”bokens” (och ibland också bibliotekens) död hörts, i alla fall sedan datorn introducerades som universallösning på snart sagt alla problem, stora som små. Men författarna slår fast, redan i bokens förord, att bokens fördelar framför digital text fortfarande är avsevärda: det praktiska formatet, den enkla, transportabla förpackningen, läsbarheten, de goda illustrationerna, föremålets närhet till läsaren (”känslan” av att hålla en bok i händerna) och dess hållbarhet. Vi kan fortfarande läsa och titta i böcker skrivna på 1400- och 1500-talen. De är inte beroende av elektronik, ström eller ständig uppladdning och kan egentligen bara förstöras av eld och vatten (och, som Harry Järv brukade påpeka, av möss och silverfiskar).

Censur och manipulation, förstörelse och krig

Böcker och bibliotek har censurerats, förbjudits, förstörts och manipulerats genom hela mänsklighetens historia, men alltid kommit tillbaka i nya upplagor och i nya byggnader. Kända exempel är biblioteket i Alexandria som förstördes av romarna, då tusentals ovärderliga bokrullar försvann och blev lågornas rov. När IS förstörde delar av biblioteket i Timbuktu räddades en rad bokskatter av en illitterat vaktmästare. Den katolska inkvisitionen jagade förbjudna böcker, kristna bildstormare i USA likaså. När bibliotek hotas med nedläggning idag, vare sig det är i Storbritannien eller i Sverige, så brukar ”bibliotekets vänner” engageras, ofta med framgångsrika resultat. Så länge bok och bibliotek har sina vänner står man starka, men författarna frågar sig oroligt om detta kommer att gälla även i framtiden? I en allt mer digitaliserad värld? För många politiska makthavare i världen framstår böckerna snarast som ett farligt gift, och biblioteken som en onödig utgiftspost.

Biblioteken har genom historien utsatts för förstörelse, men alltid uppstått på nytt. Som författarna skriver: ”a repeating cycle of creation and dispersal, decay and reconstruction”. Och här handlar det inte om vanlig gallring av samlingarna! Som exempel nämns när stadsbiblioteket i San Francisco skulle flytta in i nya lokaler 1996. Biblioteket skulle vara ultramodernt och ”high-tech”, varför man slängde tusentals volymer för att göra plats för datorer och spatiösa mötesplatser. Hur mycket av de värdefulla samlingarna som slängdes tvistar man om, inga siffror finns kvar. Författarna beskriver händelsen som ”katastrofal”. Mer ”naturlig” var katastrofen 1986 när stadsbiblioteket i Los Angeles nästan brann ner till grunden. Men också det överlevde biblioteksvärlden.

Den historiska genomgången av bibliotekens historia är uttömmande och välskriven, illustrationerna är förstklassiga. För mig framstår ändå det sista kapitlet, ”The war on books”, som intressantast. 1900-talets många krig har inte hindrat utvecklingen. Man nämner till exempel framgången för Frankrikes mediatek, som började byggas 1975, men går väl snabbt förbi nedslitningen av biblioteken i Storbritannien. Intressant är att läsa om bokbilarna i USA, föregångarna till våra bokbussar, båda dock på utdöende idag i USA. Att bibliotek är politik understryks till exempel av när borgmästaren i Chicago ”Big Bill” Thompson 1871 fick för sig att gallra ut alla böcker ur stadsbiblioteket som var ”pro-brittiska”. Bibliotekarier försökte upplysa honom att det var en omöjlig uppgift, men till ingen nytta. Gallring på politisk order är inget nytt.

Papperet i dataåldern

När vi kommer in i dataåldern kommenterar författarna Googles försök att scanna ”hela världens litteratur”. Frågor uppstår då: Hur ska författarna ersättas? Vad händer med upphovsrätten? Bokförlagen? Vad händer om Google blir uppköpt av ryska oligarker? Här kommer författarna in på ”slow food”-tanken, nämligen att bokläsande kan premiera reflekterande, just därför att det går långsammare i läsprocessen än att konsumera korta nyheter på TV och dator. Bok och bibliotek behövs som en motvikt mot det ofta ytliga nyhetsflödet och det moderna samhällets allt snabbare tempo. ”A book creates a mindfulness class of one”, skriver de.

Mot slutet av boken preciserar författarna några fler av bibliotekens fördelar. Biblioteket är en social tillgång i samhället, en av idag ganska få mötesplatser som är gratis. I ett bibliotek kan du vandra, du kan följa boktitlarna på hyllan. Du kanske till och med hittar något du inte alls var ute efter (serendipity)? Alla är välkomna, bankdirektörer så väl som låginkomsttagare och uteliggare. (Dock är utlån inte gratis i alla länder. I USA varierar det från delstat till delstat.) Det finns en stor fördel med text på papper, inte minst när det gäller arkivering. Jag är tillräckligt gammal för att minnas mikrofilm och mikrofiche, CD-rom och dagens e-böcker, tekniska innovationer som biblioteken snabbt anammade. Idag är det mesta av detta redan obsolet. Men boken ser fortfarande i stort sett likadan ut.

Målning av biblioteket i Holland House, Kensington.
Samma bibliotek (Holland House, Kensington) i en målning av Charles Robert Leslie,
Foto: Mezzotint av Samuel Reynolds via Wikimedia Commons

Library, a fragile history är naturligtvis centrerad kring det anglofila. Tysk biblioteksforskning verkar man exempelvis inte bevandrad i, till exempel, att döma av litteraturförteckningen. Det är sådant man får acceptera. Forskning kring böcker och bibliotek är en anglosaxisk specialitet, och engelska är 2000-talets latin.

Papper är ett ömtåligt material och kan lätt förstöras. Men pappersboken kommer med all sannolikhet att leva vidare. Vad biblioteken ska syssla med i framtiden är svårare att förutspå. Författarna konstaterar att biblioteken alltid anpassat sig till det moderna för att kunna överleva. Och de är förvissade om att det kommer att fortsätta så. Ta det som ett hot eller ett löfte!

Mats Myrstener