Kategorier
bokrecensioner

En bok som fördjupar och öppnar nya dörrar

När jag fick frågan om jag kunde tänka mig att recensera Biblioteksgeografin: En antologi om biblioteksväsende och biblioteksforskning (red. Roger Blomgren, Katarina Elzbieta Michnik och Johan Sundeen) tackade jag genast ja (jag gillar utmaningar). Kort därpå blev jag nervös och undrade om jag tagit mig vatten över huvudet: vem är jag som relativt nyexaminerad bibliotekarie att recensera en forskningsantologi om det svenska biblioteksväsendet? 

När jag öppnade boken och i det introducerande kapitlet kunde läsa att bokens främsta målgrupp är ”studenter på grundläggande och avancerad nivå vid de svenska utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap” ändrade jag mig och tänkte, att en nyexaminerad och ny i yrket i själva verket är den perfekta recensenten av boken. Jag minns fortfarande hur det var att studera och introduceras till biblioteksvärlden teoretiskt, men också hur det var att gå in i det svenska biblioteksväsendet i praktiken: hur det kändes att för första gången få min namnskylt med titeln bibliotekarie (nåväl, den allra första hade det felstavade bibliotikarie).

Någon som är ny i yrket har heller inte hunnit gå för långt in längs någon stig, med andra ord specialiserat sig, vilket inte heller är Biblioteksgeografins syfte eller ändamål. Den gör inga anspråk på att fånga alla de nyanser som finns inom varje bibliotekstyp och verksamhetsområde. Bokens kapitel om exempelvis skolbibliotek författat av forskarna Ulrika Centerwall, Pamela Schultz Nybacka och Maria Ringbo riktar sig inte till den erfarna skolbibliotekarien och kommer heller inte att utmana denna. Istället introducerar bokens kapitel de olika bibliotekstyper som finns, hur arbetet ser ut och vad som förväntas av den yrkesverksamma bibliotekarien. Men den ger även exempel på aktuella frågor som diskuteras idag. På så sätt öppnas dörrar där läsaren själv, genom de många referenser som ges, kan välja att djupdyka i någon av de bibliotekstyper eller aspekter av biblioteksverksamhet som hen finner mest spännande.

Biblioteksgeografin kartlägger det svenska biblioteksväsendet genom 13 kapitel skrivna av såväl forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap som yrkesverksamma. Det gör att boken innehåller en bredd av perspektiv, där det finns en tydlig skillnad på de kapitel som är mer forskningsnära (till exempel kapitel 4: “Folkbibliotek som idé och praktik” författat av BoI-forskarna Lisa Olsson Dahlquist och Hanna Carlsson) och de som är mer verksamhetsnära (till exempel kapitel 5: “Folkbibliotekets verksamhet för och med barn” författat av utvecklingsledaren Pia Borrman). Där de forskningsnära öppnar upp för teoretiska reflektioner kring vad ett folkbibliotek har varit, är och skulle kunna vara, ger de mer verksamhetsnära kapitlen tips på sådant som hur en framgångsrik verksamhet för barn på ett folkbibliotek skulle kunna bedrivas. Således skapas en blandning mellan teori och praktik där en brygga mellan forskning och verksamhet bildas. 

De första tre kapitlen lägger en grund för bokens resterande kapitel. Det första kapitlet ”Vad är ett bibliotek? Biblioteket som begrepp” skriven av redaktören och disputerade bibliotekarien Katarina Michnik reder ut begreppet bibliotek och visar på dess flytande innebörd. Michnik ger inga entydiga svar utan visar snarare på hur svårt det är att på ett tydligt sätt beskriva vad ett bibliotek är för något. Bokens andra kapitel ”Lagstiftning och styrdokument för de offentliga biblioteken” är författat av Kerstin Rydbeck, professor i biblioteks- och informationsvetenskap. Det ger en historisk inblick i hur lagstiftningen ändrades och kom till under 1900-talet. Bibliotekslagen är något av det första som lärs ut under utbildningen, men som Rydbeck tydliggör finns det betydligt fler lagar och regler som ligger till grund för hur ett bibliotek ser ut och fungerar. Det tredje kapitlet ”Från Ansgar till Valfrid – svenska bibliotek genom tiderna”, skrivet av docent Johan Sundeen, gör en historisk djupdykning från medeltiden fram till Valfrid Palmgren och grunden för folkbibliotek så som vi känner dem idag. Det är ett spännande kapitel om den ofta bortglömda bibliotekshistoria som föregått Valfrid Palmgren.1 Med en historisk blick går det att få syn på bibliotekens många olika syften och bibliotekariens olika roller genom historien. 

De resterande tio kapitlen handlar om folkbibliotek, regional biblioteksverksamhet, sjukhusbibliotek och medicinska bibliotek, Kungliga biblioteket, Bernadottebiblioteket, lärosätesbibliotek, skolbibliotek, specialbibliotek och företagsbibliotek. Läsaren introduceras till de olika huvudmän och styrdokument som ligger till grund för de olika bibliotekstyperna, samt hur dessa kan ta sig uttryck i det praktiska arbetet. Det är viktigt att som ny bibliotekarie få syn på det för att förstå helheten. Hur den regionala biblioteksverksamheten påverkar den kommunala och hur den i sin tur påverkas av staten och kulturpolitiken. Det finns en lång rad instanser som är viktiga för de respektive bibliotekstyperna, som Kulturrådet och Skolverket. Alla dessa berörs genom boken och skapar på så sätt möjlighet för läsaren att bygga upp en förståelse för hur det svenska biblioteksväsendet hänger samman med övriga samhället. 

Det går att skönja likheter mellan de olika bibliotekstyperna, till exempel den större organisationens inflytande över biblioteksverksamheten. Biblioteksgeografin gör det även möjligt att se skillnader: till exempel hur arbetet med kulturarvsfrågor skiljer sig från arbetet med läsfrämjande eller öppen tillgång till vetenskap. Biblioteksväsendet är brett och dess arbetsuppgifter många. Även det är något som är nyttigt för studenten i biblioteks- och informationsvetenskap att få upp ögonen för. Däremot blir det ibland, i vissa kapitel, lite väl dogmatiskt om hur biblioteksverksamhet ska bedrivas. Det riskerar att sätta skygglappar för den som precis ska ta sitt kliv ut i arbetslivet, där det istället borde öppnas upp för nytänkande och kreativitet. Däremot visar boken på den bredd som den svenska bibliotekssektorn består av. 

Flera kapitel tar även upp utmaningar som bibliotekssektorn står inför och luckor inom biblioteksforskningen. Boken öppnar på så sätt upp för studenters möjlighet att själva hitta intresseområden och utmaningar som de vill fokusera på. Bokens förslag på kunskapsluckor ger exempel på var studentuppsatser skulle kunna bidra med viktig kunskap. 

När jag påbörjade min utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet 2019 var det mycket om biblioteksväsendet som jag inte visste något om. Många av mina kursare var som jag: humaniorastudenter i livskris. Jag tror att få av oss visste vad ett bibliotek egentligen är, eller kan vara, eller vad en bibliotekarie egentligen gör till vardags (vi är många som nu, ett år efter examen, tröttsamt klagar på att ingen vet vad vi sysslar med). Men jag vet att många med mig har lärt sig att kliva in i biblioteksvärlden med en oerhörd stolthet samt glädje av det vi kommit att bli en del av. 

Biblioteksgeografin introducerar på ett lättillgängligt sätt läsaren till det svenska biblioteksväsendet och öppnar dörrar och möjligheter för att fortsätta den individuella resan däri: att föra den enskilda studenten mot den gren som hen finner mest intressant och spännande. Det är något som hade varit till gagn för mig när jag 2019 klev in på Lunds universitet, och jag är säker på att många studenter kommer att ha nytta av boken framöver. 

Lovisa Liljegren

Fotnoter

  1. För den intresserade rekommenderas boken Böcker, bibliotek, bildning: Valfrid Palmgren Munch-Petersens liv och verk (2015) av Lena Lundgren, Mats Myrstener och Kerstin E. Wallin.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bokrecensioner

Läsvärd antologi om folkbibliotekens guldålder

Av de många civilisatoriska framsteg som gjordes under nittonhundratalet var folkbibliotekens framväxt ett, och som sådant är det värt att dokumenteras. Nu har Biblioteksmuseet i Borås gett ut en ambitiös antologi som försöker beskriva folkbibliotekens utveckling under den senare delen av århundradet.

Redaktörer till antologin är Biblioteksmuseets Tommy Olsson och de i sammanhanget väl meriterade Magdalena Gram och Barbro Thomas. Bokens titel är Framstegens halvsekel 50 år av biblioteksutveckling och skribenterna till antologin är personer som har professionella erfarenheter av de skeenden de beskriver. Inte minst Ingrid Atlestam och Lena Lundgren, kända från bis sidor, som skriver om hur den tongivande bibliotekschefen Sigurd Möhlenbrock satte sin prägel på Göteborgs folkbibliotek respektive om hur barnen tar plats i bibliotekens verksamhet från pionjären Valfrid Palmgren och framåt.

Boken tar sitt avstamp i folkbibliotekssakkunnigas utredning 1949 och är indelad i en sektion för varje årtionde. Varje sektion börjar med en kort sammanfattning av de övergripande samhälleliga skeendena under det årtiondet och det är ett bra grepp, både för att det ger viss kontext men också för att man som läsare får lite kuriosa. Sammanfattningarna ger insikt i de stora dragen samtidigt som varje skribents kapitel ger en fördjupning inom sitt avgränsade ämne.

Hur är innehållet då? Det är mestadels en glädje att läsa fördjupningarna. Vi får ta del av många olika perspektiv på folkbibliotekens verksamhet. Från ursprunget i folkrörelsernas bibliotek får vi följa med när saker som vi idag tar för självklara, som uppsökande verksamhet eller barn- och funkisperspektiv, växer fram. Olika skribenter beskriver hur man har sett på lokalerna under de olika årtiondena, andra berättar om datorernas intåg på biblioteken och andra tekniska landvinningar. För att inte nämna 1900-talets alla utredningar och den bibliotekslag vi till slut fick, allt finns med i boken. Det finns en imponerande bredd i de ämnen som tas upp.

För den som är engagerad i föreningen BiS är det också värt att notera att föreningen omnämns som betydelsefull i flera kapitel. BiS förklaras som en del av det progressiva 1960-talet, en positiv kraft som drev på utvecklingen på många plan.

Som helhet är Framstegens halvsekel läsvärd historieskrivning om en betydelsefull tid. Det är bra struktur på boken och de individuella bidragen är välskrivna och informativa. Jag lärde mig mycket när jag läste, även inom områden där jag redan kände att jag hade fördjupad kunskap, och då får man väl säga att boken uppfyllt sitt syfte. Så jag kan egentligen inte annat än att rekommendera den här antologin till alla som är intresserade av folkbibliotekens historia och även för den som vill få förnyad motivation till sin egen yrkesutövning. För här finns mycket att inspireras av.

Saknar jag något? Möjligen hade det varit intressant att få ytterligare reflektioner om vilka biblioteksarbetarna var. Det är ju trots allt en rätt homogen kår vi verkar i, och det hade varit intressant att se hur man tänkte kring detta under 1900-talets årtionden, eftersom frågorna måste varit aktuella även då. Där hade skribenter kunnat gräva i jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Om antologin hade haft en mer kritisk ingång hade man också kunnat undersöka de mer mörka sidorna i Sveriges historia, och bibliotekens roll. Jag pratar exempelvis om den koloniala politik Sverige har bedrivit i Sápmi och Tornedalen, där minoriteternas språk och kulturarv nära nog utrotats.

Boken slutar i moll. Redaktörerna sammanfattar halvseklets händelser och summerar alla framgångar. Men ligger de bästa tiderna bakom oss? Medielandskapet har förändrats och det politiska landskapet likaså. Sedan 1998 har 435 bibliotek lagts ner i Sverige. Mer än var fjärde bibliotek har alltså försvunnit. Det är inte svårt att förstå pessimismen.

Men nog finns det en yngre generation av biblioteksarbetare som har nya berättelser att dela? Redan när jag läser den här boken tänker jag på den utveckling som skett under 2000-talet som jag hade velat se liknande fördjupningar i. Folkbibliotekens omfamnande av hbtqi-frågor är en av dem, digitaliseringen är en annan. Hur man hanterade corona-pandemin förstås. En framväxande biblioteksverksamhet för de nationella minoriteterna och urfolket samerna – något som sker just nu.  Ännu är inte historien färdigskriven.

Tobias Willstedt

Kategorier
bokrecensioner

En ny internationell bibliotekshistorik

Pettegree, Andrew & Weduwen, Arthur der (2021). The library: a fragile history. London: Profile Books.

Det är inte var dag man kan presentera och recensera en världsomspännande bibliotekshistorik som denna. Författarna, knutna till University of St Andrews i Skottland, har länge ägnat sig åt bok- och bibliotekshistoria, tidningshistoria och litteratursociologi. De har skapat en bibliografi på nätet kallad The Universal Short Title Catalogue, som förtecknar tryckt litteratur, tryckta skrifter och blad och så kallade inkunabler fram till cirka 1600. I bokens bibliografi dyker för mig kända namn som Robert Darnton, Janice Radway, Robert Escarpit, Jesse Shera, Richard D. Altick och Theodor Adorno upp. Bara ett svenskt namn hittar jag: Axel Oxenstierna, rikskanslern som regerade när Gustav II Adolfs arméer stal bokskatter och kartblad från Prag, vilka därefter hamnade i Stockholm och Uppsala.

Boken lutar därför snarast bakåt i tiden, åt böckernas och bibliotekens barndom, mer än åt vad som ska hända i framtiden. Och flera gånger slår författarna fast att bokens framtida öde hänger tätt samman med bibliotekens. Eller omvänt: Utan böcker – inga riktiga bibliotek!

Nu har korpens kraxande om ”bokens” (och ibland också bibliotekens) död hörts, i alla fall sedan datorn introducerades som universallösning på snart sagt alla problem, stora som små. Men författarna slår fast, redan i bokens förord, att bokens fördelar framför digital text fortfarande är avsevärda: det praktiska formatet, den enkla, transportabla förpackningen, läsbarheten, de goda illustrationerna, föremålets närhet till läsaren (”känslan” av att hålla en bok i händerna) och dess hållbarhet. Vi kan fortfarande läsa och titta i böcker skrivna på 1400- och 1500-talen. De är inte beroende av elektronik, ström eller ständig uppladdning och kan egentligen bara förstöras av eld och vatten (och, som Harry Järv brukade påpeka, av möss och silverfiskar).

Censur och manipulation, förstörelse och krig

Böcker och bibliotek har censurerats, förbjudits, förstörts och manipulerats genom hela mänsklighetens historia, men alltid kommit tillbaka i nya upplagor och i nya byggnader. Kända exempel är biblioteket i Alexandria som förstördes av romarna, då tusentals ovärderliga bokrullar försvann och blev lågornas rov. När IS förstörde delar av biblioteket i Timbuktu räddades en rad bokskatter av en illitterat vaktmästare. Den katolska inkvisitionen jagade förbjudna böcker, kristna bildstormare i USA likaså. När bibliotek hotas med nedläggning idag, vare sig det är i Storbritannien eller i Sverige, så brukar ”bibliotekets vänner” engageras, ofta med framgångsrika resultat. Så länge bok och bibliotek har sina vänner står man starka, men författarna frågar sig oroligt om detta kommer att gälla även i framtiden? I en allt mer digitaliserad värld? För många politiska makthavare i världen framstår böckerna snarast som ett farligt gift, och biblioteken som en onödig utgiftspost.

Biblioteken har genom historien utsatts för förstörelse, men alltid uppstått på nytt. Som författarna skriver: ”a repeating cycle of creation and dispersal, decay and reconstruction”. Och här handlar det inte om vanlig gallring av samlingarna! Som exempel nämns när stadsbiblioteket i San Francisco skulle flytta in i nya lokaler 1996. Biblioteket skulle vara ultramodernt och ”high-tech”, varför man slängde tusentals volymer för att göra plats för datorer och spatiösa mötesplatser. Hur mycket av de värdefulla samlingarna som slängdes tvistar man om, inga siffror finns kvar. Författarna beskriver händelsen som ”katastrofal”. Mer ”naturlig” var katastrofen 1986 när stadsbiblioteket i Los Angeles nästan brann ner till grunden. Men också det överlevde biblioteksvärlden.

Den historiska genomgången av bibliotekens historia är uttömmande och välskriven, illustrationerna är förstklassiga. För mig framstår ändå det sista kapitlet, ”The war on books”, som intressantast. 1900-talets många krig har inte hindrat utvecklingen. Man nämner till exempel framgången för Frankrikes mediatek, som började byggas 1975, men går väl snabbt förbi nedslitningen av biblioteken i Storbritannien. Intressant är att läsa om bokbilarna i USA, föregångarna till våra bokbussar, båda dock på utdöende idag i USA. Att bibliotek är politik understryks till exempel av när borgmästaren i Chicago ”Big Bill” Thompson 1871 fick för sig att gallra ut alla böcker ur stadsbiblioteket som var ”pro-brittiska”. Bibliotekarier försökte upplysa honom att det var en omöjlig uppgift, men till ingen nytta. Gallring på politisk order är inget nytt.

Papperet i dataåldern

När vi kommer in i dataåldern kommenterar författarna Googles försök att scanna ”hela världens litteratur”. Frågor uppstår då: Hur ska författarna ersättas? Vad händer med upphovsrätten? Bokförlagen? Vad händer om Google blir uppköpt av ryska oligarker? Här kommer författarna in på ”slow food”-tanken, nämligen att bokläsande kan premiera reflekterande, just därför att det går långsammare i läsprocessen än att konsumera korta nyheter på TV och dator. Bok och bibliotek behövs som en motvikt mot det ofta ytliga nyhetsflödet och det moderna samhällets allt snabbare tempo. ”A book creates a mindfulness class of one”, skriver de.

Mot slutet av boken preciserar författarna några fler av bibliotekens fördelar. Biblioteket är en social tillgång i samhället, en av idag ganska få mötesplatser som är gratis. I ett bibliotek kan du vandra, du kan följa boktitlarna på hyllan. Du kanske till och med hittar något du inte alls var ute efter (serendipity)? Alla är välkomna, bankdirektörer så väl som låginkomsttagare och uteliggare. (Dock är utlån inte gratis i alla länder. I USA varierar det från delstat till delstat.) Det finns en stor fördel med text på papper, inte minst när det gäller arkivering. Jag är tillräckligt gammal för att minnas mikrofilm och mikrofiche, CD-rom och dagens e-böcker, tekniska innovationer som biblioteken snabbt anammade. Idag är det mesta av detta redan obsolet. Men boken ser fortfarande i stort sett likadan ut.

Målning av biblioteket i Holland House, Kensington.
Samma bibliotek (Holland House, Kensington) i en målning av Charles Robert Leslie,
Foto: Mezzotint av Samuel Reynolds via Wikimedia Commons

Library, a fragile history är naturligtvis centrerad kring det anglofila. Tysk biblioteksforskning verkar man exempelvis inte bevandrad i, till exempel, att döma av litteraturförteckningen. Det är sådant man får acceptera. Forskning kring böcker och bibliotek är en anglosaxisk specialitet, och engelska är 2000-talets latin.

Papper är ett ömtåligt material och kan lätt förstöras. Men pappersboken kommer med all sannolikhet att leva vidare. Vad biblioteken ska syssla med i framtiden är svårare att förutspå. Författarna konstaterar att biblioteken alltid anpassat sig till det moderna för att kunna överleva. Och de är förvissade om att det kommer att fortsätta så. Ta det som ett hot eller ett löfte!

Mats Myrstener

Kategorier
bibliotek bokrecensioner

Mötesplatsen i centrum

Allt detta snack om att biblioteket ska vara en mötesplats, nu senast i rapporterna från Halmstadskonferensen i Bergen, börjar bli tjatigt och känns innehållslöst. Folkbibliotek är ett genial social innovation, en effektiv kollektiv lösning på såväl individuella som samhälliga [sic] informations- och kunskapsbehov. Som bieffekt uppstår möten i tid och rum, mellan människor, idéer, ideologier digitalt och reellt.1

Så debatterade Ingrid Atlestam om folkbiblioteken och mötesplatsfunktionen i BiS blogg 2009, ungefär samtidigt som jag på allvar började förstå folkbibliotekens magi. Året innan hade jag börjat mitt arbete som ungdomsbibliotekarie i Alby i Botkyrka kommun, en av de förorter i Storstockholm som många brukar ha starka åsikter om utan att någonsin ha besökt.

I början av min tid i Alby tänkte jag ibland att folkbiblioteket där var den enda mötesplats, eller för all del kulturinstitution, som fanns i orten. På Alby bibliotek hängde vanligtvis barn, unga och vuxna för jämnan. Men jag  förstod så småningom att den uppfattningen var rakt av fel. På grund av okunskap var min bild av vad en kulturell verksamhet eller mötesplats egentligen var, rätt snäv. Men även om folkbiblioteket där inte var så unik som jag först föreställde mig så  var det den enda mötesplatsen som var kravlös och öppen för alla oavsett ålder, tro, ursprung, plånbok, sexualitet och annat. Fritidsgårdarna, caféerna, de kulturella föreningarnas mötesplatser och de religiösa platserna var något annat.

Att det finns sådana mötesplatser som inte är bundna till identitet, ålder, status eller annat är viktigt. De som brukar argumentera för bibliotekens vara brukar lyfta fram just detta. Att det är en plats där du inte behöver konsumera eller producera, en plats som karaktäriseras av inkludering och sällsynt öppenhet. Historiskt sett har dock inte alla som talat för folkbiblioteken hållit med om just mötesplatsens betydelse utan snarare velat förknippa andra funktioner med biblioteket. Ingrid Atlestam har skrivit ett antal läsvärda inlägg i BiS blogg om ämnet, som det jag inledningsvis citerade, där hon argumenterar för att mötesplatsfunktionen får ta onödigt mycket plats i våra tankar om folkbibliotek jämfört med exempelvis det folkbildande arvet eller utlåning av böcker och andra medier.

En annan som har funderat över bibliotekets roll som mötesplats är Lars Gillegård och han drar andra slutsatser än Atlestam. Gillegård är biografkonsulent på Våra gårdar, en organisation som är kopplad till nykterhetsrörelsen och ger service till ungefär 600 mötesplatser i Sverige, varav 50 biografer, och han är även ordförande i Riksföreningen Biograferna. Under coronans år 2021 släpptes boken Biografer och bibliotek i förening, skriven av Gillegård, som är full av reflektioner över ämnet. Där är mötesplatsfunktionen i centrum och idén om starkare samarbeten mellan biografer och bibliotek presenteras som ett sätt att stärka den funktionen.

Berättelsen om biografernas framväxt i Sverige är spännande för en folkbildningsvän. De flesta samlingslokalerna har sitt ursprung i de gamla folkrörelserna, som nykterhetsrörelsens Ordenshus eller arbetarrörelsens Folkets hus. Av de första biovisningarna i Sverige var det många som ordnades i nykterhetsrörelsens lokaler – på landsbygden var det folkrörelsernas hus som fanns att tillgå för filmvisningar, men där fann man även bibliotek – embryon till det som skulle bli våra folkbibliotek. Idag finns det 443 biografer i Sverige. Av dessa är 166 privat drivna, 34 kommunala, 240 föreningsdrivna samt 3 drivna i stiftelseform. 26 svenska kommuner saknar biograf.

Biograferna, liksom biblioteken, är alltså närvarande på många platser i Sverige där det annars finns ett rätt sparsamt kulturellt utbud. Nu har ju mycket hänt de senaste åren. Sedan 1990-talet med persondatorn och internets genombrott har digitaliseringen förändrat hur människor lever och hur verksamheter bedrivs i samhället. Biblioteken liksom biograferna lever i folks medvetande som fysiska platser, men allt fast förflyktigas. Coronapandemins begränsning av fysiska möten har medfört en snabb och omfattande digital omställning. Denna process är mycket närvarande i Gillegårds bok.

Allt fler av folkbibliotekens verksamheter är inne i en digitaliseringsprocess men just funktionen som mötesplats verkar vara svår att realisera digitalt. Tittar man exempelvis på folkbibliotekens sociala medier är det knappast så att det sprudlar av aktivitet och sällan så att “möten” egentligen uppstår. Någon digital motsvarighet till hänget på biblioteksgolvet i Alby finns ännu inte.

Frågar man exempelvis bibliotekarien och bis-skribenten Tobias Nordberg, verkar det inte heller helt säkert att det är önskvärt att överföra denna funktion i en digital kontext. I sin text “Biblioteket – en digital mötesplats” reflekterar han över att ett bibliotek i teorin skulle “kunna fungera som en digital mötesplats, men finns det någon poäng med att offentliga bibliotek i praktiken försöker fylla samma funktion som sociala medier?”. Norberg tycks fråga sig om hela mötesplatsfunktionen i själva verket  är försumbar. Samtidigt ser han att många socialt utsatta grupper lider när tillgången till folkbiblioteket som socialt rum blir mindre under coronapandemin. Så kanske inte vad gäller fysiska möten ändå.2

bis läsare har sannolikt en bra förförståelse av hur pandemin påverkat folkbiblioteken, men hela samhället har ju påverkats och att möjligheten till fysiska möten minskade under pandemin har slagit hårt även mot folkrörelserna. Deras biografer och mötesplatser har varit tvungna att transformeras för att ställa om till digital verksamhet. 

Förändringarna under pandemin beskrivs i Post- och Telestyrelsens, PTS, rapport Digital omställning till följd av covid-19 (2021). Särskilt Folkets Hus och Parker, som har en nationell verksamhet som erbjuder bland annat repertoarfilm och visar live-events i sina lokaler, har varit hårt drabbade. Livesänd teater och opera erbjuds sedan länge i de lokaler som lokalföreningarna bedriver biografverksamhet i och här, samt även inom filmvisningar och event, har publikbegränsningar inneburit stora bortfall. Enligt Folkets Hus och Parker kommer repertoarfilm på deras biografer och liknande förändras permanent med en gradvis förskjutning mot stora digitala plattformar. 

Även på andra sätt ändrar digitaliseringen spelreglerna. Gillegård pekar på hur den tekniska utvecklingen jämnar ut skillnader mellan större biografer i tätorter och de mindre salonger som finns ute i landet. Kostnaderna för att driva biograf minskar och möjligheten att visa ett bredare utbud i salongerna ökar. Sannolikt kommer detta att komma mindre aktörer till del när den totala förståelsen för den digitala transformationen ökar. 

Så det är inte en överdrift att säga, att förutsättningarna för institutioner som folkbibliotek och biografer förändrats stort. I de åtta kapitel som utgör Biografer och bibliotek i förening beskrivs bibliotekens och biografernas verksamhet och utmaningar med den digitala omställningen som bakgrund. Boken inkluderar även fyra appendix varav ett består av konkreta tips till de som vill sätta igång ett samarbete, och tre är redovisningar av de många intervjuer som Gillegård har genomfört med representanter från biblioteks- och biografvärlden.

Gillegård frågar sig vad som förenar biografägare och biblioteksföreträdare, vilka möjligheter som skulle öppna sig med ett samarbete och vad ett sådant skulle innebära. Detta kopplar han till den demokratiska processen för vilken han anser att öppna fysiska mötesplatser har ett stort värde. Medan Nordberg avfärdar just biblioteken som mötesplatser i en digital kontext, är Gillegård kritisk mot den digitala offentligheten i sig. Gillegård påpekar att den virtuella miljön där det digitala samtalet äger rum saknar en viktig komponent – förpliktelsen gentemot varandra. Det är alldeles för lätt att bete sig illa mot främlingar i en virtuell miljö. Resultatet blir polarisering. I den fysiska miljön måste man diskutera och hitta en kompromiss, man kan inte bara logga ut och försvinna. Det är bara en av många baksidor med den virtuella offentlighetens samtal, vars deltagare lätt blir vilseledda, vilket gör verklig politisk förändring svårare. Som motvikt mot den virtuella miljön måste vi ha starka och attraktiva fysiska gemensamhetsmiljöer – som bibliotek eller folkrörelsedrivna biografer.

En stor del av Gillegårds bok går ut på att reflektera över detta  – digitaliseringen gör mycket enklare, men vårt sammanhang blir också mer komplext och svårare att överblicka. Oro och otrygghet kablas ut snabbt i en föränderlig värld som många känner sig vilsna i. Resultatet blir populism. Att öppna och inkluderande mötesplatser som bibliotek är viktiga för att motverka detta är lätt att köpa. Det är inte lika lätt att förstå varför det är så angeläget att bygga samarbeten mellan just bibliotek och biografer. Teoribygget i Biografer och bibliotek i förening är stundtals imponerande men på denna punkt övertygar inte Gillegård mig.

Tobias Willstedt

Fotnoter

  1. Ingrid Atlestams inlägg “Säg bibliotek det räcker!” tillgängligt på https://foreningenbis.com/2009/04/27/sag-bibliotek-det-racker/ (Hämtad 2022-01-27)
  2. Nordberg, Tobias (2021). “Biblioteket – en digital mötesplats”, bis 1/2021.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bokrecensioner Skolbibliotek

En fiffig kompis i pappersformat

Övergången från ett format till ett annat är inte alltid självklar. I podcasten Flödet (Önnerfält & Davidson-Bask) och andra poddar är kärnan det fördjupade samtalet. Vad skulle spilla över från detta i bokform?

Klaras och Lottas skolbibliotek. Idéer och förslag från Flödet tar ett helhetsgrepp om skolbiblioteket, vilket gör den användbar för alla skolbibliotekarier och andra verksamma i skolbiblioteket, i synnerhet de som är nya i rollen.

Boken genomsyras av delakultur, där de flesta kapitel avslutas med avsnittet ”Prova själv”. Det finns gott om referenser, både till fördjupande läsning och till Flödet – avsnitt som tangerar de olika kapitlens teman eller där de gäster som nämnts medverkat.

En av författarnas drivkrafter bakom att starta podden 2017 var ”att beskriva vad ett skolbibliotek egentligen är, vad det kan vara och vad det kan bli.” 

Skolbiblioteket är en del av skolan med dess organisation, vilken inte alltid är så lätt att orientera sig i. Det är tacksamt med tips från personer som har erfarenhet från flera skolor. Författarna återkommer flera gånger till Cecilia Gärdéns definition av skolbiblioteket:

”Cecilia Gärdén, doktor i biblioteks- och informationsvetenskap, talade på seminariet ‘Skolbibliotek i världsklass’ under Bokmässan 2020 om skolbibliotekets fyra komponenter: det är en plats, en funktion, en organisation och en profession. Den uppdelningen gör det tydligt vilka nivåer som behövs för att förstå vad ett skolbibliotek är.” (s. 16)

Skolbiblioteket har två huvuduppgifter: att sprida läslust och att arbeta med MIK–frågor, men i verkligheten är det långt ifrån alla elever som har tillgång till detta i praktiken. (Själv jobbar jag på ett folkbibliotek som delvis fungerar som skolbibliotek, som definitivt inte lever upp till rollen som skolbibliotek fullt ut.) 

Extra aktuellt känns kapitlet ”Skolbiblioteken, skolan och ojämlikheten eller Pandemi och växande klyftor”. Här beskriver bland annat en intervjuad lärare hur snabbt det blev synligt vilka olika förutsättningar eleverna hade för distansundervisning, i fråga om trångboddhet till exempel. 

Författarna problematiserar också bilden av priser och utmärkelser. De frågar sig: ”Ska ett fackförbund utlysa en kvalitetstävling mellan yrkesutövare i en kommun? […] Fokus borde inte ligga på enskildas insatser utan på de strukturer som ger oss förutsättningar för att utföra vårt arbete.”

Boken är full av användbara exempel på hur samarbete i skolan kan främjas, hur MIK–arbetet kan utvecklas med mera. 

I kapitlet om professionen utvecklar de varför de tycker att det är viktigt att hålla på principen med fackutbildade bibliotekarier. 

Om jag ska komma med någon invändning är det möjligen att det hade varit kul med en lista över innehållet i alla poddavsnitten i slutet av boken, men den finns ju bara några knapptryckningar bort på webben. 

Andrea Berge

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.