Kategoriarkiv: bokrecensioner

Kan AI dikta?

AI tolkar Karin Boye (2020). Ammaseus Horisont. Malmö: Svensk Sci Fi.

Posthumanismens tidevarv är här! Eller är det verkligen det? Visserligen finns det människor som opererar in chip under huden och bilar som rattar i trafiken utan att behöva vare sig förare eller passagerare. Lägg därtill humanoida robotar i äldrevården, ansiktsigenkänning i närbutiken eller live-sända deep fake-politiker i TV-rutan, och tanken känns inte särskilt främmande. AI – artificiell intelligens – tränas numera till att skapa musik, producera bildkonst och till och med litteratur, allt naturliga inslag i den nya ålderns digitala experimentlåda. Vid en summering pekar faktiskt mycket på att vi redan befinner oss mitt i en artificiell revolution, och nu kanske också påskyndad av coronakrisen.

Ammaseus Horisont är resultatet av just ett sådant AI-experiment i vilket Malmöförlaget Svensk Sci fi kommit på idén att träna upp ett artificiellt neuralt nätverk till att producera egna textkluster inspirerade av Karin Boyes poesi. 

Låter det svårt? Jo, på hemsidan länkas ett tolvsidigt dokument som sammanfattar den gradvisa kalibreringen av den träningsmetod som utvecklats för bästa poetiska resultat. Utan att förlora oss i teknikaliteter kan nämnas att den slutliga körningen tog 20 timmar och gjordes i sammanlagt 41 800 cykler på en superdator som sedan tidigare redan behärskade engelska. Den stora svårigheten verkar i slutändan ha legat i att ge det neurala nätverket så mycket träning som möjligt på Karin Boyes diktning, utan att det började plagiera. 

”Så resultatet då? Generellt kan man säga att en hel del Boye-tematik slår igenom, det är dröm och ljus, Gud, änglar, ångest och ensamhet i världen. En sorts kretskortsexistentialism, om man så vill.”

Den stora svårigheten ja, som poesiläsare bedömer jag när allt kommer omkring inte textens tillgänglighet utifrån tekniska kvalifikationer utan i litterära kvaliteter. Så resultatet då? Generellt kan man säga att en hel del Boye-tematik slår igenom, det är dröm och ljus, Gud, änglar, ångest och ensamhet i världen. En sorts kretskortsexistentialism, om man så vill. Formmässigt är det korta dikter präglade av en hel del upprepningar, som om anaforen som litterärt stilmedel tilltalat AI:ns ordningssinne. Kanske kunde dikterna faktiskt fungera för den mindre nogräknade läsaren, men så kommer grodorna, plötsliga hugskott från serverns utmarker som lite för ofta bryter av det svarta med sin dråplighet:

I mörkret dröjer en stillhetens skugga

där ingen människa vill känna

de eviga rymderna.

Då är jag ledsen för dina förfärliga fötter. 

Men ibland blir det faktiskt bara ekande vackert: 

Är det någon på väg? 

Vem som helst.

Eller till och med nyskapande, som i titeldikten: 

Jag ville veta, vad som väntade  

de döda har sökt oss 

i sömn låg vi hemma.  

Ammaseus horisont,  

Ammaseus Horisont. 

Vem eller vad Ammaseus egentligen är vet bara AI:n själv.

Den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin skrev för drygt hundra år sedan om livets förhållande till konsten. Han menade att sambandet dem emellan riskerade att bli något enbart yttre, något mekaniskt. För att en inre enhet ska uppstå måste ett visst ansvar axlas. ”För det som jag förstått och upplevt i konsten är jag skyldig att ansvara med mitt liv, så att allt det som jag upplevt och förstått inte skall vara verkningslöst i livet.”

Bachtins ord förstärker en intuitiv fråga som återkommer i läsningen av datorpoesin: Vad ska jag läsa in i orden när jag inte ens kan börja att föreställa mig subjektet bakom jaget? Hur hanterar jag som läsare det faktum att inga av dikternas känslor är kända, inga av erfarenheterna levda? Ju mer jag tänker på det, desto svårare blir det att komma runt. Jag försöker att förhålla mig till texten som bara text, intalar mig att den kan ha lika högt värde som valfritt författarlöst antikt fragment, men förvånar mig själv med att inte hålla med. Det är själva vetskapen om att datorn står bakom ordkombinationerna som är problemet. Jag har avslöjat mig själv som art-chauvinist.

Ett artificiellt neuralt nätverk är konstruerat för att efterlikna en biologisk hjärna, med perceptroner istället för neuroner och synapser. Analogin är omedelbar, vad är hjärnan mer än ett enormt snillrikt nätverk som skickar elektriska impulser dagarna i ända? En artificiell intelligens borde ha alla möjligheter att inte bara efterlikna utan överträffa sin mänskliga förlaga. Antalet möjliga kopplingar i ett nätverk som inte hindras av några futtiga, fysiska barriärer, som ett mänskligt pannben, måste ju vara oändligt. Någonting ligger det nog ändå i det, åtminstone om man beaktar symbolvärdet i att de mänskliga schackmästarna nu fått se sig slagna av sina datorer. 

Med det sagt, den erfarenhet som läsningen av Ammaseus Horisont ger mig vittnar om att det ändå är en bra bit kvar innan den här miman blir en Mima. Snarare framträder bilden av en väderbiten C-3PO nervöst plagierande Boyes samlade verk med en pinne i sanden på direkt order av en otålig Anakin Skywalker. Kvar blir fragment av poesi, rörda av artificiell intelligens.

Fredrik Eriksson

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Främjar bibliotek verkligen demokrati?

Popowich, Sam (2019). Confronting the democratic discourse of librarianship: a Marxist approach. Sacramento, CA: Library Juice Press

Ett bokomslag med texten: Sam Popowich Confronting the Democratic Discourse of Librarianship.

Med boken Confronting the Democratic Discourse of Librarianship vill Sam Popowich utmana föreställningen att bibliotek självklart främjar demokrati. Det lyckas han också med, även om hans egen framställning tenderar att istället bortse från bibliotekets demokratiska potential.

Föreställningen att bibliotek, särskilt folkbibliotek, per automatik fyller en demokratisk funktion är stark inom biblioteksfältet. Bibliotekslagen slår fast att bibliotek ska främja den demokratiska utvecklingen och den nyligen framlagda nationella biblioteksstrategin bär titeln Demokratins skattkammare och slår fast att biblioteksväsendet försvarar demokratin. I dagens politiska klimat där nedskärningspolitik ofta slår hårt mot folkbiblioteken blir dessutom argument om bibliotekets nödvändighet för demokratin ett kraftfullt slagträ i kampen mot nedläggningar och minskade resurser.

Också biblioteks- och informationsvetenskaplig forskning tar många gånger bibliotekets demokratiska roll för given. Exempelvis utgår det inflytelserika forskningsprojektet Almpub (The ALM-field, Digitalization and the Public Sphere), som finansieras av Norges forskningsråd men som också involverar svenska forskare, från att bibliotek fungerar som offentliga sfärer.

Under senare år har dock flera inflytelserika forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap som tar sin utgångspunkt i bibliotekets demokratiska funktion, såsom John Buschman och Wayne Wiegand, efterfrågat en djupare diskussion om hur folkbibliotek bidrar till den demokratiska utvecklingen. Sam Popowich tar avstamp i en sådan diskussion, men han nöjer sig inte med att ta fasta på uppmaningen och ta vid där Buschman och Wiegand slutar sina diskussioner. Istället konfronterar han det grundantagande som Buschman och Wiegand tar för givet – nämligen en existerande demokrati med jämlika förutsättningar.

Sam Popowich är bibliotekarie på University of Alberta och doktorand i Internationella studier. I sin text använder han marxistisk teori, med referenser till bland andra Marx, Lenin och Gramsci (och Andreas Malm!). Det tunga teoretiska ramverket tenderar stundtals att begränsa snarare än berika analysen, när nyanser, komplexitet och motsägelsefulla processer förenklas till en svartvit bild. Exempelvis beskrivs biblioteket bitvis som en entydigt förtryckande institution med funktionen att forma produktiva medborgare; ”the library operates as an agency of social control and reproduction, a mechanism by which capitalist society is never challenged” (s. 94). En sådan beskrivning blundar för att bibliotek samtidigt kan bidra till att forma motrörelser och medborgare som motsätter sig den rådande ordningen.

Popowich analys är dock inte genomgående så kategorisk och han skriver själv om hur bibliotek har medverkat till att bistå invånarna när andra samhällsinstitutioner svikit. Sådana exempel menar jag understryker den motsägelsefullhet som ryms inom biblioteksinstitutionen och detta hade Popowich med fördel kunnat diskutera och analysera djupare.

Bokens huvudsakliga styrka är ändå Popowichs bidrag till diskussionen om bibliotekets funktion i samhället. Popowich visar att tidigare forskning som säger sig vilja fördjupa diskussionen om bibliotekets demokratiska roll utgår från att den liberala demokratin de facto är, eller har varit, en reell demokrati. John Buschman problematiserar att marknadskrafter får allt större inytande vilket därmed hotar centrala demokratiska funktioner. Dessa centrala funktioner tas därmed för givna. Wiegand ifrågasätter om biblioteket verkligen fyller en demokratisk roll genom att tillgängliggöra information då många besöker biblioteket för helt andra ändamål. Denna analys grundas endast i hur enskilda individer upplever eller använder biblioteket.

”I ett sammanhang där bibliotekets demokratiska roll allt för ofta tas för given och där den liberala demokratin framställs som naturligt och självklart ”god” är Popowich bok välbehövlig.”

Popowichs analys visar hur folkbiblioteket både i samtiden och i en historisk kontext hyllas som en institution som främjar frihet och demokrati samtidigt som grupper av invånare utestängs från samma bibliotek. Ett slående exempel är hur svarta utestängdes från folkbiblioteken i USA samtidigt som biblioteksföreträdare proklamerade vikten av att bibliotek fritt tillgängliggör information åt alla. På motsvarande sätt är den liberala demokratin, som sägs representera jämlikhet och lika villkor, sammanvävd med kolonialisering och förbud mot facklig organisering. Processer av exkludering och diskriminering är därmed inneboende i både den liberala demokratin och biblioteket som växt fram i nära relation med denna.

I ett sammanhang där bibliotekets demokratiska roll allt för ofta tas för given och där den liberala demokratin framställs som naturligt och självklart ”god” är Popowich bok välbehövlig. Jag menar dock att en analys av biblioteket måste våga öppna upp för mellanrummen som tillåter ett ”både och”, där bibliotek både kan rymma exkluderande processer och potential till delaktighet och förändring – men där inget tas för givet.

Lisa Engström

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Sambindningslistor farväl

Med vemod minns jag Btj:s blå sambindningslistor, där en stor del av den utgivna litteraturen på svenska recenserades. När jag bytte jobb sa vi upp prenumerationen, listorna hade blivit för dyra (fast jag protesterade). Det drabbade ju främst den smala litteraturen, den som inte recenseras i tidiningarnas allt tunnare kultursidor.
Nu läser jag i SvD att sambindningslistorna ska gå i graven definitivt. Btj vill istället att förlagen ska betala för att bli recenserade. Om förlagen själva ska få skriva recensionerna också framgår inte, men man kan väl anta att det är så. Varför skulle de annars betala? Granskningsnämnden har protesterat, till ingen nytta.
Mats Myrstener