Kategoriarkiv: bokläsning

Ny spännande statistik om bibliotek och bokläsning i Sverige

För att kunna förstå hur samhällsutvecklingen påverkar svenska folkets attityder och beteenden, har SOM-institutet sedan 1986 genomfört den nationella SOM-undersökningen.

Varje år inleds avrapporteringen av den senaste nationella SOM-undersökningen med ett stort seminarium där man går igenom resultaten. I undersökningen ställer man också frågor om biblioteksanvändning och bokläsning.  Idag var seminariet och vi fick ta del av utvecklingen sen förra året.

I årets undersökning sammanfattar man trenderna i biblioteksanvändning och bokläsande så här:

  • Sedan början av 2000-talet: En nedåtgående trend av fysiska biblioteksbesök.
  • Digitala biblioteksbesök ökar MEN uppväger inte den nedåtgående trenden av fysiska biblioteksbesök.
  • Andelen aktiva låntagare är lägre än andelen fysiska biblioteksbesökare –> människor använder bibliotek till mycket mer än till att låna böcker.

bokläsande

biblioteksanvändandeI länken nedan kan man ta del av hela presentationen som bilderna är hämtade ifrån. Titta gärna på den om du vill veta mer om utvecklingen i Sverige och ta del av mer information om bibliotek och läsande. Och läs rapporten när den finns tillgänglig.

Länkar:

SOM-seminariet 20180424 eftermiddagens presentationer

SOM-institutet

Tobias Willstedt

Till den tryckta bokens försvar

Ju äldre jag blir, desto mer tror jag på den tryckta boken. För läsförståelse, läsbarhet, allmänbildning, omvärldsförståelse, och självinsikt. Jag ska förklara varför.

Valfrid Palmgren var kvinnan som lanserade den moderna amerikanska idén om folkbibliotek med öppna hyllor, samhällsägda, med gratis utlåning. Hon propagerade ständigt (hon dog 1967, 90 år gammal) för bokens och läsningens värde. För folkbildare av hennes generation fanns det inga problem som inte en god bok kunde lösa, om det så gällde kriminalitet, social oro eller ökade klassklyftor.

Tiderna har förändrats sedan dess, men grundtankarna finns kvar i 2013 års bibliotekslag. Biblioteken ska främja litteratur och läsning, men också ”bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt”. Lite längre ned i lagtexten påpekas på nytt att folkbiblioteken ska ”särskilt främja läsning och tillgång till litteratur”. Varje kommun ska ha (minst ett) bibliotek, och en särskild biblioteksplan. Men precis som när det gäller skolan så vet vi att detta tummas på: många kommuner har bara ett bibliotek, och bara hälften av Sveriges kommuner har en giltig biblioteksplan.

I den bästa av världar hade både skola och bibliotek fortfarande varit ett statligt ansvarsområde. I den bästa av världar hade biblioteken lagt huvuddelen av sina resurser på bokinköp och läsfrämjande. Varje skola skulle ha ett fungerande bibliotek, integrerat i undervisningen, med översyn av utbildad personal. Men vi lever inte i den bästa av världar, och kommer kanske aldrig att nå dithän.

När jag var ung på 1960-talet såg nästan alla bibliotek likadana ut. Böckerna var ordnade efter ett visst system och var lätta att hitta. Personal fanns tillgänglig som hjälpte en osäker skolelev fram till rätt hylla. Idag ser biblioteken mycket olika ut i olika kommuner (också kvalitetsmässigt) och deras verksamheter kan variera stort. Avsaknaden av nationella riktlinjer är stor. Kampen om fritiden har blivit allt tuffare. Den tryckta boken lever ett farligt liv och kringgärdas allt mer av andra media.

I den hypermoderna tidsåldern, den som filosofen Zygmunt Baumann skrivit så mycket om, tror man till skillnad mot vad Valfrid Palmgren trodde, att den tekniska utvecklingen ska frälsa världen. Istället för att anställa mer personal på biblioteket så satsar man på klatschiga hemsidor på nätet, gärna kombinerat med ”meröppet”, det vill säga öppet utan personal. Det är att göra det bästa av en ansträngd situation, men på fel sätt enligt mig.

Jag är fortfarande övertygad om att det är den tryckta boken som kan frälsa människan. Att få möjlighet att sitta med en bok i en lugn vrå, ensam och koncentrerad, tror jag gynnar den moderna rastlösa människan. Förpackningen är genialisk, en pocketbok kostar inte mer än ett supermeal på Macdonalds. Den kan läsas över hela Sverige, även där mobilen inte har någon täckning. Det leder inte minst till den viktiga ”självbildning” som den socialdemokratiske folkbildaren Oscar Olsson talade så varmt för.

Idag sjunker utlånen av tryckta böcker på biblioteken, stadigt sedan 1980-talet. Bokförsäljningen håller ganska jämn nivå, tack vare försäljningen på nätet. Allt fler ungdomar går ut skolan utan att kunna läsa och förstå en längre text. Jag tror inte att den tekniska utvecklingen kan hindra detta. Men mer personal på biblioteken, i samverkan med skolan, kan vara en lösning som statens utredare Erik Fichtelius och Kungliga biblioteket kan fundera på.

Och inriktningen bör vara på litteratur- och läsfrämjande. Det räcker långt. ”Var bibliotek, det räcker”, har en kollega till mig, Ingrid Atlestam, sagt. Om inte så får vi ett ännu större klassegregerat litterärt samhälle där några få kan läsa och förstå komplicerad text, några läsa bara kortfattad kvällstidningstext, och resten i värsta fall bara kan sms:a och läsa korta inlägg på sociala medier.

Själv lärde jag mig läsa genom Frisco Kid, en seriefigur i 1960-talets dagstidningar. Jag konsumerade barnböcker, kiosklitteratur, tidningar, seriemagasin, läromedel, romaner och fackböcker. Men boken var grunden i läsprocessen. Läsningen var en stegvis trappa, där man mödosamt klättrade, ett steg i taget. Det är en komplicerad process som tar tid. Man klarar den inte utan hjälp av utomstående och stor tro på sig själv. Läsningen är i mångt och mycket en kollektiv process. Den är livsavgörande och kan till och med rädda liv.

Därför är det dags att se under allmänna, till intet förpliktande, floskler om hur ”viktigt det är att läsa”, och fördjupa diskussionen. Det borde genomsyra både diskussionerna i Almedalen, och på den kommande Bok- och biblioteksmässan.

Mats Myrstener

 

One book, many communities: Samtal kring boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa

LAP1Web_ColorBright_500Square

BiS arrangerar samtal kring Susan Abulhawas Morgon i Jenin tillsammans med Librarians and Archivists with Palestine.

Var: Garaget i Malmö, Lönngatan 30

När: torsdag 15 januari 19.00

Nätverket Librarians and Archivists with Palestine (LAP) driver ett internationellt läsprojekt där läsare bjuds in till arrangemang världen över för att diskutera romanen Morgon i Jenin av den palestinsk-amerikanska författaren Susan Abulhawa.

Kom till Garaget den 15 januari och var med i diskussionen! Utöver bokdiskussion och fika kommer även Palestinagrupperna berätta lite om situationen i Palestina just nu.

För att få tag på boken, kolla Malmö stadsbiblioteks katalog för tillgängliga exemplar på biblioteken i Malmö. Den finns också att köpa hos bokhandlarna, som även har den på arabiska och engelska.

Här kan du läsa mer om boken och Susan Abulhawa.

Varmt välkomna!

Arrangörer: LAP i samarbete med Palestinagrupperna Malmö och föreningen Bibliotek i Samhälle

Läsfrämjeri hursa?

Med femton miljoner som Liljeroth gav

Läsfrämjeri, läsfrämjera

För att läsa för livet, det är ju så bra

Läsfrämjeri, hursa?

Men hur ska det göras, och vem skall det nå?

Vem gör det? Det ordnar sig, det måste gå!

Läsfrämjeri, läsfrämjera

Läsfrämjeri, hurra!

”Att politiskt ta sig an att främja läsandet av skön- och facklitteratur är ingen lätt sak- En så vag och svårgripbar uppgift leder ofta till improvisationer, regionala avvikelser och hänsynstagande till den mängd olika aktörer som på ett eller annat sätt är inblandade i det vi kallar Litteraturen.”

Så skriver DN:s kulturredaktör Jonas Thente i en kommentar till kulturministerns utspel om ökade bidrag till läsförståelse, läskunnighet, läsförmåga och läsfrämjande (kärt barn har många namn). ”Vägbibliotek” nämns, men då glömmer väl Liljeroth att hon för ett år sedan skar bort det statliga bidraget till LO:s satsning på vägkrogsbibliotek? Öronmärkta pengar till studieförbunden kritiseras också av de berörda. För det är också pengar som redan försvunnit i minskade bidrag till folkhögskolor och studieförbund. Man tar med den ena handen och ger med den andra således. Slutresultat: Plus minus noll.

När jag hade mitt första vikariat i Gävle 1983, i förorten Sätra så imponerades jag av filialföreståndaren Conny Persson. Hans ambition var att kartlägga ALLA invånare i stadsdelen, socialt och ekonomiskt och etniskt, och sedan med bibliotekets utbud få alla invånarna att komma till biblioteket åtminstone en gång om året. Det kallar jag ambitioner! Alla skulle med, ingen lämnas utanför.

Då kallades det ”uppsökande verksamhet”, det att lämna bibliotekets trygga bokhyllor och bege sig ut i djungeln av arbetsplatser, ålderdomshem, daghem och fritidsgårdar. Haninge kommun där jag praktiserade hade mycket stora ambitioner, man hade en musikbibliotekarie, en ungdomsbibliotekarie, en bibliotekarie som bara sysslade med uppsökande verksamhet, en PR-bibliotekarie, en arbetsplatsbibliotekarie osv. Sen gick kommunens bostadsföretag i konkurs, kommunen fick en ny politisk ledning, och bibliotekets storslagna visioner smälte bort som is på våren.

Biblioteken skulle helst vara ”kulturhus” då, jag minns att jag som sjukhusbibliotekarie även fick låna ut konst, vilket kunde ha sina sidor. När besparingarna inleddes, i slutet på 1980-talet blev bibliotekariernas stridsrop ”åter till boken”. Nu var det böcker man skulle syssla med, inget annat. Och den uppsökande verksamheten, kontakten med yttervärlden, den försvann mer och mer.

Idag skall biblioteket, med minskade resurser, göra lika mycket och dessutom ännu mer. En kollega i Norrland berättade att biblioteket där också var turistbyrå och yrkesvägledning för ungdomar, efter inspiration från USA. Men någon extra personal anställdes inte.

En annan kollega berättade hur man bokstavligt talat gick på knäna. Mest tid tog högskolestudenterna med sina långa listor med akademisk litteratur, ofta ofullständigt ifyllda, som skulle fjärrlånas. Tjänsten som bibliotekschef utlystes flera gånger, utan att få några sökande. Det var, säger han ”en hopplös uppgift”. Sjukskrivningsfrekvensen hos bibliotekarierna var ovanligt hög.

Nu får biblioteket alltså ännu en ny uppgift, som egentligen skulle skötas av skolan. Eller ny? Folkbiblioteken har väl ALLTID arbetat läsfrämjande? Är det inte en av hörnpelarna i yrkesrollen? Kalla det sedan läscoach, läspedagog, lästerapeut, läsfrämjare, eller det nya fina ordet ”läsambassadör” (varav det bara finns en i hela landet, så det borde vara något riktigt fint). Borde inte en av huvuduppgifterna för denna läsambassadör vara att samordna alla dessa improviserade plåster och lapptäcken som produceras i kommunerna?

Den riktigt knepiga uppgiften, som den nya läsambassadören Johanna Lindbäck formulerar, är: ”Pojkarna ser att läsning inte är något som män ägnar sig åt, det är där problemet ligger”.

Radioteaterchefen Stina Oscarson uttryckte det mera brutalt, på ett av mässans seminarier på torsdagen: Regeringens kulturpolitik är ett ”spackel för en redan havererad kulturpolitik”. Och så är det ju: Det är oerhört svårt att bygga upp något som raserats under så många år. Det är lätt att förskingra ett bibliotek, men nästan omöjligt att bygga upp ett nytt, lika bra.

Läsfrämjeri, hurra!

Mats Myrstener

Ryktet om pappersbokens död är betydligt överdrivet


Säga vad man vill om senaste numret av BBL, men redaktören Henriette Zorn skräder verkligen inte på orden när det gäller folkbibliotekens nuvarande läge. Katastrof, är ordet.
Filialer läggs ner eller säljs ut, värst tydligen i Växjö och Nacka just nu, personal som går lågavlönad på knäna, som sällan får uppmuntran (utom av låntagarna förstås) och som ständigt utsätts för chefernas omorganiseringar, vars syfte är att spara pengar och få de anställda att arbeta ÄNNU MER, för samma lön. Och besöks- och utlåningssiffrorna går bara ner, sen får Chefen i Strängnäs tycka vad han vill om det.
I Svensk bokhandel läser jag dock om pappersbokens ställning i USA, där den är på frammarsch. Det gäller nog tror jag på alla kontinenter utom möjligtvis i Europa. I USA ökade bokförsäljningen 2008-2010 med 5,8 procent, e-böckerna står bara för 6,4 procent av handeln. Och då är det ändå 114 miljoner sålda e-böcker till ett värde av 5,5 miljarder kronor.
Tillväxten på näthandeln för böcker var i USA 68 procent.
Alltså: globalt sett är knappast boken på tillbakagång, vare sig i USA, Kina, Brasilien eller Sydafrika. Och tittar jag mig omkring i bussen eller på tåget så visst ser man en och annan läsplatta, men tio gånger fler (ofta kvinnor) som läser böcker.
Det måste vara förpackningen som är så genial. Eller hela ”konceptet”?
Mats Myrstener