Kategoriarkiv: bokinköp

Flytande bestånd

En intressant diskussion utspann sig på Facebook i helgen. Förra kulturborgarrådet i Stockholm Per Sundgren hade på sitt bibliotek hittat två år gamla böcker av Joyce Carol Oates som såldes för 5 kronor. I allra bästa skick.

En gammal Bissare, Karin Sohlgren, upplyste honom då om det där med flytande bestånd (jag tror det är nya böcker som ständigt flyttas mellan filialerna) och att det numera kombineras med snabb gallring av ”föråldrad” (cirka två år gammal) litteratur. Inte ens presumtiva nobelpristagare går säkra!

Även bibliotekarierna i Stockholm flyter mellan filialerna, det tillhör omorganiseringen som väl följer på jakten på mer effektivisering. Kommer att tänka på att man redan under antiken kände till det där: man omgrupperade ständigt soldaterna i armén för att förvirra fienden. Det kallades att omorganisera och ledde nästan alltid till förvirring och sura miner bland soldaterna i leden.

Per återkom i diskussionen och undrade hur det var med gamle poeten Vilhelm Ekelund? Varpå Stellan Andersson i Nynäshamn glatt svarade att man visst i kommunen hade två ex av Ekelund, och 78 av Oates!

Joyce Carol Oates har ju onekligen skrivit ganska många böcker, och personalen på filialen resonerade väl som så att de som läser henne säkert läst alla de gamla böckerna redan. Men den som aldrig läst Oates, kan jag tänka, kanske skulle startat med just den där boken?

Ett intressant inlägg av en manlig bibliotekarie utgick från att böcker ju ändå bara är ”varor” (ungefär som i ett varuhus eller snabbköp), och måste behandlas som så. Och säg den specerihandel som har två år gammalt kött liggande i disken!

Att stå med ett ben i traditionen och ett i det moderna medför onekligen många svåra val. Och i sista hand finns ju ändå alltid Kungliga bibliotekets svenska samling. Men kom då ihåg, att dessa böcker bara får läsas på plats. Vad som är mest ekonomiskt, ja därom kan man säkert fundera, men det är säkert uträknat noga på förhand.

Mats Myrstener

Valfrihet – att slippa välja?

Hade tänkt att skriva en kritisk redogörelse för den inledande kulturdebatten ”Framtidens kulturpolitik” på Bokmässan, men mitt minne var diffust och anteckningarna oläsliga. Hittade så nästan precis den artikel jag tänkt skriva på nätet hos Proletären .

Jag skulle dock ha varit mer kritisk mot kulturutskottets ordförande Gunilla Karlsson, hon lyckades få ur sig tirader av obegripligheter.

Dessutom skulle jag lyft fram ännu ett av Stina Oscarssons kärnfulla uttalanden. Hon påtalade att tillgänglighet inte alltid leder till delaktighet och varnade för tendensen att satsa på stora evenemang och arenor då de förhindrar samtal, demokrati och just delaktighet. Hennes slutkläm var ”Det är ingen slump att världens största arena finns i Nordkorea. ”

För övrigt anser jag att Stina Oscarsson ska bli kulturminister i en ny rödgrön regering.

Första bokmässedagen fanns denna lockande debattrubrik ”Proffessionellt urval: nytänk, normkritik, bevarande eller censur”. Att det blev så pinsamt platt ingenting av det hela kan delvis skyllas på moderatorn, som var illa insatt i hur, vad och varför biblioteken överhuvudtaget behöver göra ett urval. Men nog kunde väl debattörerna varit lite mer på bettet och vågat stå för någonting, inte bara fega ur och låtsas som detta med urval var något de knappt grubblat på och ” vem har egentligen ansvaret” eller ”det borde man väl ha fått lärt sig i utbildningen”.

Kan det vara så svårt att klart och tydligt tala om vilka urvalsprinciper biblioteket har, formulera dem, kommunicera dem, debattera dem  och överhuvudtaget stå för någon slags politik, ideologi eller vad man nu vill kalla det. Anna-Stina Takala, som ju brukar vara rak, välformulerad och inte rädd för att ta ställning, försökte, men var inte själv nöjd och har därför förklarat sig på sin blogg BiblioBuster

Avslutade dagen med ett seminarium med titeln ”Den organiserade intoleransen i Sverige och Finland” och sedan välbehövligt mingelvin

Ingrid Atlestam

Hittar biblioteken bredden och djupet?

Var på årets upplaga av Textmässan i Stockholm i maj och imponerades av det enorma utbudet från en mängd spännande ambitiösa förlag. Textival heter den ännu häftigare göteborgska varianten av mässa för ”små smarta förlag som drar de tunga lassen av avancerad utgivning” som det formuleras i textmässans lilla folder. Textival har dessutom en intressant hemsida att klicka runt i.
Givetvis borde alla dessa böcker och tidskrifter finnas i biblioteken, för bredden och alternativens skull och framförallt för sin egen och biblioteksbrukarnas skull. Men jag tvivlar starkt på att så är fallet med mycket av det. Kanske de allra största biblioteken klarar av att bevaka detta ”dolda” utbud, men hur gör de mindre?.
Hur hittar biblioteken denna skattkammare, speciellt tänker jag på de som inte använder sig av BTJ-listorna, som ju åtminstone förtecknar en del av det. Det man inte känner till kan man ju inte fråga efter, och det gäller såväl bibliotekarier som låntagare.
Berätta hur ni gör!

Ingrid Atlestam

Bibliotekens bestånd ruckar på Sverigedemokraternas bas

Bibliotekens samlingar bidrar till att komplicera historien, vilket utmanar Sverigedemokraternas historiesyn. Betyder detta något för den pågående inköpsdiskussionen? Och har partiet en egen vision för biblioteken?

Slumpen satte ett tummat exemplar av Arbetartågets fästskrift 8/2 1914 i mina händer. Där beskrev socialdemokraten Carl Lindhagen landet som ”De två nationerna” (notera ordvalet), med stora skillnader i levnadsförhållanden: ”Sverge [sic] består icke blott av den övre nationens fördelar utan också av den undre nationens lidanden.” Man genomlevde Borggårdskrisen då många av tidens motsättningar kulminerade men knappast löstes. Ett stort bondetåg uppvaktade kungen och ett ännu större arbetartåg visade stöd för sittande regering. Försvarsfrågan var infekterad, klyftan djup. Mina tankar gick vidare till Sverigedemokraterna (SD) och deras historiesyn.

Partiet får kontinuerligt stå till svars för invandringskritiken. Men efter valet har de mött hårdare motstånd kring frågor som mer direkt rör historia, kultur och nation: begrepp de hänvisar till för att bygga en ideologisk bas.

Hembygdsförbundet ställer sig tveksamt till SD:s flört med rörelsen, spelmansförbundet likaså. Folkmusiker mot främlingsfientlighet samlar anhängare på Facebook och har ordnat manifestationer. Arkeologiska Samfundets ordförande Björn Magnusson efterlyser en diskussion, som annars hamnar hos partiet. ”Hur vi tar oss an kulturarvet, historien och arkeologin är därför en central framtidsfråga”, skriver han uppfordrande.

SD utgår från ”den nationalistiska principen” enligt tanken ”en stat, en nation”: befolkningsmässig homogenitet är idealet. I principprogrammet resonerar partiet kring sambanden mellan folk, kultur, nation och stat. (En etnolog hittar mycket intressant att bena ut där.) ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken”, skriver de.

Men enklaste sammanfattningen hittar man i en mening på partiets webbplats: ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället.” Partiet menar att invandring och pluralistisk politik utgjort ”en elakartad kränkning av den nationalistiska principen.”

Med begrepp som ”återupprätta” och ”inre solidaritet” bygger de en tänkt tröskel i tiden och ser på historien bortom den som harmonisk och homogen. Men kan man verkligen tala om en sådan nationell identitet? När? Vilken tidpunkt ska man ta sikte på när återupprättandet iscensätts?

Borggårdsexemplet från 1914 – för övrigt precis mitt emellan nämnda sekelskifte och året då Per Albin formulerade sin syn på folkhemmet – visar på svårigheterna. Okej, det var en speciell historisk händelse jag råkade få i min hand, ta gärna något annat. Bevisbördan måste ändå ligga hos den som menar sig kunna peka på denna tänkta nationella identitet; vederbörande måste visa när i historien skillnaderna i inkomst, klass, kön, makt, rösträtt och annat varit så obetydliga att människor spontant känt en ursprunglig identitets- eller lojalitetsgemenskap som överbryggat de andra faktorerna.

Partiet vänder sig emot ”konstruerade kollektiv”, men tycks missa att deras nationalism är just en sådan, en föreställd gemenskap som effektivt döljer vissa skillnader och lika effektivt blåser upp andra, gärna de ”etniska”.

Bibliotekens bestånd utgör därför ett passivt, potentiellt hot mot SD:s idébygge. Bok efter bok – facklitteratur och romaner – bidrar till att komplicera historien och öka upplösningen på den stora bilden av händelser och orsakssamband. SD:s historiesyn fungerar bara om man kisar i backspegeln. Bibliotekssamlingarna bidrar till att göra historien så full av motsättningar som den är och måste få vara.

Kanske sparkar jag in öppna dörrar. Är det som Nina Frid antyder, att de som röstade in SD i riksdagen svårligen kan vara läsare av skönlitteratur?

Mest undrar jag: har detta någon relevans för den pågående diskussionen om bibliotekens inköp? Och hur ser SD:s biblioteksvision ut, finns en sammanhållen sådan? Har partiet engagerat sig i biblioteksfrågor i kommunerna där de har mandat?

Kalle Laajala

Kvalitet och jakten på legitimitet

I diskussionen om bibliotekens profilinköp (t ex Malmös och Göteborgs) har många kloka ord sagts. Bl a är Mats Söderlund inne på någonting väsentligt när han skriver:
(…) T.ex. vilka riktlinjer har AdLibris? Hur följs deras uppdrag upp? Hur utvärderas det och utifrån vilka parametrar i så fall. Jag uppfattar det som att Inga Lundén mf.l. har en uppriktig ambition att exponera mer litteratur, öka bredden, mångfalden och utlåningen. Men är fler utlån den enda framgångsfaktorn? Finns det andra värden? Jag tror att det finns en ganska lång önskelista på vad biblioteken skall göra och vad de skall stå för (…)
Rasmus Fleischer undrar vad som skulle kunna hända om mer kontroversiella böcker efterfrågades i lika hög grad. Ett aktuellt exempel är boken som går under titeln ”Tyskland avskaffar sig självt”, som mig veterligen dock inte översatts till svenska, men redan är både omskriven och något efterfrågad. Man kan också tänka sig mer historiska exempel som genererar frågor, inte helt enkla att besvara, om vad bibliotekens mediebestånd ska utgöras av och vad som är bibliotekens uppgift. Jag såg en affisch en gång med bilder på ett antal kontroversiella böcker genom tiderna, med texten ”Läs allt men tänk själv”. På Bis seminarium på bokmässan berättade Göran Greider om en bibliotekarie som i hans barndom hade vägrat att låna ut Mein Kampf till honom. Händelsen blev istället en början på en lång tid av intellektuellt utbyte mellan honom och bibliotekarien. Greider ville gärna se bibliotek som ett ställe där man mötte intellektuellt motstånd.
Där någonstans hamnar vi i någonting avgörande (utan att nu för den skull ta ställning till om bibliotekarien gjorde rätt eller fel när denne hindrade en låntagare att låna). Biblioteken ska utmana intellektuellt, inte enbart följa eller försöka förutspå efterfrågan. Ibland hävdas det att det mest demokratiska är att i stor utsträckning köpa in på användarnas/låntagarnas önskningar. Jag tycker inte att det är så enkelt, bland annat eftersom det ofta är samma – biblioteksvana – personer som återkommer med inköpsförslag.
Visst har många bibliotek medier som kan liknas vid ”mjölk”. Det finns romaner och deckare (och någon gång ibland en enstaka fackbok) som utan att vara skrivna av Läckberg eller Mankell eller andra storsäljare, ändå kan liknas vid mjölk. Inte för att de är sämre eller bättre, utan för att de är sådana som bibliotekarierna på ett aktuellt bibliotek av erfarenhet vet kommer att efterfrågas. Jag tror att bibliotek i bl a dessa fall kan ha nytta av profilköp. Men – det finns många men här – lämpligheten med profilinköp beror förstås bl a på lokalsamhället som biblioteket verkar i, dess målgrupper, dess storlek osv. Att mer eller mindre göra sig beroende av ett visst företag kan inte vara sunt. Viktigt också hur stor andel av inköpen som görs genom profilinköp. Kan 60% vara ”mjölk”? Rimligen inte. Men, med en mängd reservationer i bakhuvudet, i stort och på sikt tar det tid att beställa mjölken också, och förhoppningsvis kan bibliotekarierna ägna denna alltför dyrbara tid åt mer kreativa och mindre rutinartade uppgifter. Då är förstås också förutsättningen att personalstyrkan inte skärs ned med argumenten att biblioteket ändå fungerar, att det ändå har sina basvaror och sina stamkunder.
För jag tror att något av det mest centrala i den här diskussionen är vad biblioteket ska vara och hur vi ska mäta det. Sedan många år tillbaka har det skurits och sparats på bibliotek, filialer har lagts ned och personal har fått gå. I jakten på legitimitet mäts ständigt antal utlån och besök, siffror att visa upp för politiker. Kvalitet däremot, det tar tid och energi. Det ger inte nödvändigtvis bättre statistik för biblioteken. Det kan till och med vara så att t ex antalet lån och besök minskar när ett bibliotek börjar jobba mer kvalitetsinriktat.
Johanna Dalmalm