Kategoriarkiv: bokinköp

Bibliotek, automatisering och artificiell intelligens

Den tekniska utvecklingen innebär nya möjligheter till automatisering och ”smarta” verktyg i biblioteksvardagen. Vad innebär AI för bibliotek och biblioteksarbete, i form av möjligheter och risker? Vem har makten över de digitala redskapen, och hur knyter utvecklingen inom bibliotek an till övrig automatisering och användande av AI inom offentlig sektor? Utifrån färska exempel samtalar Martin Persson från BiS med Charlotte Högberg, BiS-medlem och doktorand vid Institutionen för teknik och samhälle, Lund Tekniska Högskola.

Samtalet kommer äga rum på BiS årsmöte lördag 27 mars. Mötet genomförs digitalt och är öppet för alla medlemmar.

Bli medlem i BiS

Som medlem får du tidskriften bis som kommer ut med 4 nummer om året.

Ett vanligt medlemskap kostar bara 250 kronor per år, eller 160 kronor för dig som är student/pensionär/person utan full inkomst. Du kan betala enkelt med Swish.

Styrelsen

Flytande bestånd

En intressant diskussion utspann sig på Facebook i helgen. Förra kulturborgarrådet i Stockholm Per Sundgren hade på sitt bibliotek hittat två år gamla böcker av Joyce Carol Oates som såldes för 5 kronor. I allra bästa skick.

En gammal Bissare, Karin Sohlgren, upplyste honom då om det där med flytande bestånd (jag tror det är nya böcker som ständigt flyttas mellan filialerna) och att det numera kombineras med snabb gallring av ”föråldrad” (cirka två år gammal) litteratur. Inte ens presumtiva nobelpristagare går säkra!

Även bibliotekarierna i Stockholm flyter mellan filialerna, det tillhör omorganiseringen som väl följer på jakten på mer effektivisering. Kommer att tänka på att man redan under antiken kände till det där: man omgrupperade ständigt soldaterna i armén för att förvirra fienden. Det kallades att omorganisera och ledde nästan alltid till förvirring och sura miner bland soldaterna i leden.

Per återkom i diskussionen och undrade hur det var med gamle poeten Vilhelm Ekelund? Varpå Stellan Andersson i Nynäshamn glatt svarade att man visst i kommunen hade två ex av Ekelund, och 78 av Oates!

Joyce Carol Oates har ju onekligen skrivit ganska många böcker, och personalen på filialen resonerade väl som så att de som läser henne säkert läst alla de gamla böckerna redan. Men den som aldrig läst Oates, kan jag tänka, kanske skulle startat med just den där boken?

Ett intressant inlägg av en manlig bibliotekarie utgick från att böcker ju ändå bara är ”varor” (ungefär som i ett varuhus eller snabbköp), och måste behandlas som så. Och säg den specerihandel som har två år gammalt kött liggande i disken!

Att stå med ett ben i traditionen och ett i det moderna medför onekligen många svåra val. Och i sista hand finns ju ändå alltid Kungliga bibliotekets svenska samling. Men kom då ihåg, att dessa böcker bara får läsas på plats. Vad som är mest ekonomiskt, ja därom kan man säkert fundera, men det är säkert uträknat noga på förhand.

Mats Myrstener

Valfrihet – att slippa välja?

Hade tänkt att skriva en kritisk redogörelse för den inledande kulturdebatten ”Framtidens kulturpolitik” på Bokmässan, men mitt minne var diffust och anteckningarna oläsliga. Hittade så nästan precis den artikel jag tänkt skriva på nätet hos Proletären .

Jag skulle dock ha varit mer kritisk mot kulturutskottets ordförande Gunilla Karlsson, hon lyckades få ur sig tirader av obegripligheter.

Dessutom skulle jag lyft fram ännu ett av Stina Oscarssons kärnfulla uttalanden. Hon påtalade att tillgänglighet inte alltid leder till delaktighet och varnade för tendensen att satsa på stora evenemang och arenor då de förhindrar samtal, demokrati och just delaktighet. Hennes slutkläm var ”Det är ingen slump att världens största arena finns i Nordkorea. ”

För övrigt anser jag att Stina Oscarsson ska bli kulturminister i en ny rödgrön regering.

Första bokmässedagen fanns denna lockande debattrubrik ”Proffessionellt urval: nytänk, normkritik, bevarande eller censur”. Att det blev så pinsamt platt ingenting av det hela kan delvis skyllas på moderatorn, som var illa insatt i hur, vad och varför biblioteken överhuvudtaget behöver göra ett urval. Men nog kunde väl debattörerna varit lite mer på bettet och vågat stå för någonting, inte bara fega ur och låtsas som detta med urval var något de knappt grubblat på och ” vem har egentligen ansvaret” eller ”det borde man väl ha fått lärt sig i utbildningen”.

Kan det vara så svårt att klart och tydligt tala om vilka urvalsprinciper biblioteket har, formulera dem, kommunicera dem, debattera dem  och överhuvudtaget stå för någon slags politik, ideologi eller vad man nu vill kalla det. Anna-Stina Takala, som ju brukar vara rak, välformulerad och inte rädd för att ta ställning, försökte, men var inte själv nöjd och har därför förklarat sig på sin blogg BiblioBuster

Avslutade dagen med ett seminarium med titeln ”Den organiserade intoleransen i Sverige och Finland” och sedan välbehövligt mingelvin

Ingrid Atlestam

Hittar biblioteken bredden och djupet?

Var på årets upplaga av Textmässan i Stockholm i maj och imponerades av det enorma utbudet från en mängd spännande ambitiösa förlag. Textival heter den ännu häftigare göteborgska varianten av mässa för ”små smarta förlag som drar de tunga lassen av avancerad utgivning” som det formuleras i textmässans lilla folder. Textival har dessutom en intressant hemsida att klicka runt i.
Givetvis borde alla dessa böcker och tidskrifter finnas i biblioteken, för bredden och alternativens skull och framförallt för sin egen och biblioteksbrukarnas skull. Men jag tvivlar starkt på att så är fallet med mycket av det. Kanske de allra största biblioteken klarar av att bevaka detta ”dolda” utbud, men hur gör de mindre?.
Hur hittar biblioteken denna skattkammare, speciellt tänker jag på de som inte använder sig av BTJ-listorna, som ju åtminstone förtecknar en del av det. Det man inte känner till kan man ju inte fråga efter, och det gäller såväl bibliotekarier som låntagare.
Berätta hur ni gör!

Ingrid Atlestam

Bibliotekens bestånd ruckar på Sverigedemokraternas bas

Bibliotekens samlingar bidrar till att komplicera historien, vilket utmanar Sverigedemokraternas historiesyn. Betyder detta något för den pågående inköpsdiskussionen? Och har partiet en egen vision för biblioteken?

Slumpen satte ett tummat exemplar av Arbetartågets fästskrift 8/2 1914 i mina händer. Där beskrev socialdemokraten Carl Lindhagen landet som ”De två nationerna” (notera ordvalet), med stora skillnader i levnadsförhållanden: ”Sverge [sic] består icke blott av den övre nationens fördelar utan också av den undre nationens lidanden.” Man genomlevde Borggårdskrisen då många av tidens motsättningar kulminerade men knappast löstes. Ett stort bondetåg uppvaktade kungen och ett ännu större arbetartåg visade stöd för sittande regering. Försvarsfrågan var infekterad, klyftan djup. Mina tankar gick vidare till Sverigedemokraterna (SD) och deras historiesyn.

Partiet får kontinuerligt stå till svars för invandringskritiken. Men efter valet har de mött hårdare motstånd kring frågor som mer direkt rör historia, kultur och nation: begrepp de hänvisar till för att bygga en ideologisk bas.

Hembygdsförbundet ställer sig tveksamt till SD:s flört med rörelsen, spelmansförbundet likaså. Folkmusiker mot främlingsfientlighet samlar anhängare på Facebook och har ordnat manifestationer. Arkeologiska Samfundets ordförande Björn Magnusson efterlyser en diskussion, som annars hamnar hos partiet. ”Hur vi tar oss an kulturarvet, historien och arkeologin är därför en central framtidsfråga”, skriver han uppfordrande.

SD utgår från ”den nationalistiska principen” enligt tanken ”en stat, en nation”: befolkningsmässig homogenitet är idealet. I principprogrammet resonerar partiet kring sambanden mellan folk, kultur, nation och stat. (En etnolog hittar mycket intressant att bena ut där.) ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken”, skriver de.

Men enklaste sammanfattningen hittar man i en mening på partiets webbplats: ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället.” Partiet menar att invandring och pluralistisk politik utgjort ”en elakartad kränkning av den nationalistiska principen.”

Med begrepp som ”återupprätta” och ”inre solidaritet” bygger de en tänkt tröskel i tiden och ser på historien bortom den som harmonisk och homogen. Men kan man verkligen tala om en sådan nationell identitet? När? Vilken tidpunkt ska man ta sikte på när återupprättandet iscensätts?

Borggårdsexemplet från 1914 – för övrigt precis mitt emellan nämnda sekelskifte och året då Per Albin formulerade sin syn på folkhemmet – visar på svårigheterna. Okej, det var en speciell historisk händelse jag råkade få i min hand, ta gärna något annat. Bevisbördan måste ändå ligga hos den som menar sig kunna peka på denna tänkta nationella identitet; vederbörande måste visa när i historien skillnaderna i inkomst, klass, kön, makt, rösträtt och annat varit så obetydliga att människor spontant känt en ursprunglig identitets- eller lojalitetsgemenskap som överbryggat de andra faktorerna.

Partiet vänder sig emot ”konstruerade kollektiv”, men tycks missa att deras nationalism är just en sådan, en föreställd gemenskap som effektivt döljer vissa skillnader och lika effektivt blåser upp andra, gärna de ”etniska”.

Bibliotekens bestånd utgör därför ett passivt, potentiellt hot mot SD:s idébygge. Bok efter bok – facklitteratur och romaner – bidrar till att komplicera historien och öka upplösningen på den stora bilden av händelser och orsakssamband. SD:s historiesyn fungerar bara om man kisar i backspegeln. Bibliotekssamlingarna bidrar till att göra historien så full av motsättningar som den är och måste få vara.

Kanske sparkar jag in öppna dörrar. Är det som Nina Frid antyder, att de som röstade in SD i riksdagen svårligen kan vara läsare av skönlitteratur?

Mest undrar jag: har detta någon relevans för den pågående diskussionen om bibliotekens inköp? Och hur ser SD:s biblioteksvision ut, finns en sammanhållen sådan? Har partiet engagerat sig i biblioteksfrågor i kommunerna där de har mandat?

Kalle Laajala