Förra året fyllde stadsbiblioteket i Karlstad 100 år, det grundades som en direkt följd av Valfrid Palmgrens utredning om statliga bidrag till folkbibliotek och studieförbund, som lades fram 1913. Jag fick i min hand ett nr av tidskriften Värmländsk kultur (2014, nr 5), där historiken genom hundra år presenteras av flera författare, bl.a. förre kulturchefen Kjell Fredriksson.
Man kan nämna att Värmland var tidigt ute när det gällde folkbibliotek. Tidigt efter riksdagsbeslutet 1842 startade sockenbibliotek, en av de pådrivande var biskopen Carl Adolph Agardh i Karlstad. Han propagerade för att även flickor skulle få utbildning, och var med och grundade en rad nya sockenbibliotek över hela Värmland. Bibliotek och skola, det var tidigt synonymt.
”Via Valfrid Palmgren blåser de moderna amerikanska biblioteksidéerna in i den lilla provinsstaden Karlstad”, skriver Kjell Fredriksson. Han vill själv lyfta fram liberalen, läroverksadjunkten August Bergh, som den som inspirerades av Palmgrens insatser. Bergh skrev motionen till stadsfullmäktige i Karlstad som innebar att stadsbiblioteket kunde öppna 1 september 1914, i komministergården, hörnet Södra Kyrkogatan/Tingvallagatan.
1930 kom en ny biblioteksreform som gjorde Karlstad till ett av landets nya ”centralbibliotek” (och samtidigt länsbibliotek för Värmland). Ett annat minnesår är 1973 när det s.k. bibliotekshuset invigdes. Då var en 25-årig långbänk om ett eget bibliotekshus i Karlstad klar. Då hade bibliotekets utlåning ökat sedan 1965 med näsan 300 procent! Kjell Fredriksson nämner som en viktig person länsbibliotekarien (1946-1973) Ragnar Ljung, som gick i pension samma år som bibliotekshuset invigdes.
En av Karlstads tidiga bokbussbibliotekarier var Eva Fredriksson, som i 100-årshistoriken skriver om den tidens bokbussar, som gjorde en stor insats för spridning av böcker i det stora Värmlandslänet. Det bestod 1969 av ett femtiotal kommuner som oftast saknade folkbibliotek. Det blev länsbibliotekets bokbuss, inhyrd av SJ, som blev räddningen för de mest avlägsna kommunerna.
En långfärd med bussen tog tio dagar och innebar övernattning. Bussen innehöll 3.000 band och hyrdes för två 14-dagarsperioder, en i februari/mars och en i september. Mellan 60 och 70 hållplatser skulle då avverkas, besöken var annonserade i förväg, specialbeställningar mottagna. Lånekort behövdes inte, bokkorten var märkta med färger som gamla tiders bibliotekarier känner väl- gula, röda, gröna och blå. De allra flesta låntagare var kända, antingen av personalen i bussen eller någon ortsbo.
För låntagarna gällde det att låna läsning som skulle räcka ett halvår! Det fanns de som bar med sig en resväska att fylla med böcker. Sedan lånades böckerna mellan låntagarna i byn. Låntagare kom på skidor och spark på vintern. I vissa lanthandlar fanns biblioteksservice. I Hillringsberg fanns en kooperativ tvättstuga som lånade ut böcker.
Bokbusschauffören, minns Eva Fredriksson, hette Östen Nyman och kom också från SJ. Han följde med hela resan, och hjälpte gärna till med bokuppsättning och kaffekokning. Toalett fanns naturligtvis inte. Fredriksson beskriver den täta sammanhållningen och hur roligt man hade, hur tacksamma låntagarna som mötte upp vid hållplatserna var. Man övernattade på enklare hotell i Sunne, Torsby, Årjäng, Kristinehamn och Arvika. Helgen tillbringades ofta i Arvika, då försvann SJ-chauffören, som hade frikort på järnvägen, ofta till Oslo eller Göteborg.
En gång åkte bussen fast i tullen sedan man varit över och provianterat i Norge. Tullarens min när han fick se att bussen invändigt var klädd med bokhyllor (utanpå såg den ut som en vanlig SJ-buss) var obetalbar, skriver Eva Fredriksson.
Efter tio dagar på landsvägen i Värmland rullade man så in i Karlstad. Då började efterarbetet!
Bokbussar finns fortfarande i Värmland, t.ex. den på bilden nedan, från Arvika. Men de blir tyvärr allt mer sällsynta. Det ingår i, som Eva Fredriksson skriver, ”utarmningen av service till landsbygden och städernas ytterområden.”
Stadsbiblioteket är den mest besökta institutionen i Karlstad, näst efter sjukhuset och skolan kantänka? Kulturnämnden i Karlstad har försökt ändra namnet till ”Kulturhuset”, men det har inte lyckats än. Och vem visste att Karlstads bibliotekshus också har en stor deposition med barnböcker på portugisiska? Det uppmärksammades på Bok- och biblioteksmässan så sent som 1995. Det brasilianska kulturcentret i Karlstad är avvecklat, men böckerna finns kvar!
Mats Myrstener
BiS 