Kategoriarkiv: bildning

Klass och bildning

Att begreppet klass inte bara har att göra med hur mycket pengar man tjänar vet väl varenda bibliotekarie. Bourdieu talar också om ”social kompetens” och ”kulturellt kapital”, något som blir allt viktigare på dagens slimmade arbetsmarknad. Idag måste man inte minst ha kunskap om det nya mångkulturella samhället för att kunna fungera i ett sådant.

Klass är ett ord som politiker sällan talar om. I mediadebatten hörs det allt mer, men politiker verkar ha väldigt svårt för det. Kanske anser man (som många socialdemokrater) att ”klassamhället” tillhör det förgångnas numera allt dammigare rekvisita, och att klassamhället försvann när folkhemmet och välfärden var utbyggd och färdig i början på 1980-talet. Kanske skäms man bara.

Att ett väl fungerande välfärdssamhälle snabbt kan raseras kan vi se på Nya Zeeland, som t.o.m. låg före Sverige i det hänseendet på 1970-talet. Sedan kom nya ekonomiska vindar med Milton Friedmans Chicagoskola, och Nya Zeeland omvandlades väldigt snabbt, och den offentliga sektorn privatiserades, låglöner infördes, och facklig verksamhet sågs som något negativt. Vindarna nådde också Sverige, introducerade i Sverige på 1980-talet av Kjell-Olof Feldt och hans ”grabbar” från Handelshögskolan: Klas Eklund, Björn Rosengren, Allan Larsson, Erik Åsbrink, Odd Engström.

Nu när klass är på väg tillbaka är det fortfarande ett pestsmittat ord. Ännu värre med ”bildning”. Att gå ut skolan utan att kunna läsa, skriva eller räkna hör utan tvekan dit. Och att inte veta vem Strindberg, Ibsen, Selma Lagerlöf, Dostojevskij, Freud eller Einstein är. Inte bara känna till namnen utan också veta vad de stod för. Politiker talar sällan om bildning (fast folkbildning en gång var ett socialdemokratiskt honnörsord), förmodligen för att de inte riktigt vet vad det är. Eller inte har.

Bildning handlar ju inte minst om att känna till sin omvärld, och att, på klassiskt manér, ”känna sig själv”. Känna sig själv som människa, och veta sina begränsningar. Det kallades ”humanism” när jag gick i skolan.

Utan språk och kunskaper ingen bildning. Den som inte får detta i hemmet har bara skolan kvar att lita på. Om skolan också misslyckas, vilket ofta förefaller vara fallet, återstår bara biblioteket. Många bibliotek ägnar sig idag (genom olika stödorganisationer) åt läxhjälp och det är bra. Det är en mycket konkret uppgift där man verkligen kan ”spela roll”.

Det är där biblioteket kommer ”in i bilden”, kan man säga. Det var ett uttryck som vår gamle lärare i litteraturvetenskap Olof Dixelius hatade. Det kunde bara användas i ämnen som konstvetenskap och film. Han var utan tvekan bildad, men så var han också pensionsmässig redan på 1970-talet. En av de sista universitetslärare som behärskade flytande latin och grekiska, som faktiskt var skolämnen på gymnasiet i Umeå, även om jag själv läste ”lättvarianten” allmän språkkunskap, som ingick i den humanistiska linje jag läste.

Olof Dixelius är idag borta, liksom latinet och grekiskan tror jag (och har ersatts av andra språk), och den humanistiska variant man kunde läsa på gymnasiet. Jag lärde mig mycket var våra ord och vårt språk kommer ifrån. Historia borde vara ett grundämne i skolan. Att vara ”bildad” är idag varken elitistiskt eller snobbigt, det är tvärtom en grundförutsättning för demokratin och för människans och samhällets utveckling. Det är inte bara färdigheter i hårda ämnen som naturvetenskap, medicin, teknik och matematik, utan lika viktigt som historia, samhällskunskap, kulturförståelse och läsfärdigheter.

Skolan och biblioteken är en nödvändighet, och hörde tidigare alltid ihop. Skolfrågorna kommer säkert att bli ett hett debattämne i kommande politiska val. Utbildningsministern (som alltid skyller på den flummiga ”socialdemokratiska skolan”) kommer att få det hett om öronen. Bättre en ”flumskola” där man faktiskt lärde sig något, än en Björklundskola där inte ens de högpresterande lär sig lika mycket som för åtta år sedan måhända?

Mats Myrstener

Om detta skriver idag i DN Qaisar Mahmood (ännu ej på webben)

Vad är bildning?

Vad är bildning? Och vem bestämmer vad som är bildning? Tradition, ”kanon”, ideal?
(Se Kerstin Segesten: Bildning – en del av sjuksköterskans utbildning (Grundtvig institutet, Göteborgs univ.,Skriftserie, 11, 2011)). Borde gälla alla yrken.

Förr mer traditionsbundet. Jfr ”Självbildning”. ”Allmänbildning”. ”Obildning”.

”Bildning är det man har kvar när man glömt allt man lärt sig”.

Bildning är (blir) en del av ens personlighet. Bildning är kunskap. Förmåga att relatera till omvärlden (Wilhelm von Humboldt). Dels levnadsvisdom, ”att växa och utvecklas”, dels kunskaper, olika slag av utbildning. Att låta våga konfrontera sig själv med det okända, det som är nya erfarenheter (Bernt Gustavsson). Bildning bygger på fritt kunskapssökande (von Humboldt). Höjer kvaliteten i arbetet. ”Att känna sig själv och sin nästa”. Att sätta patienten (eller låntagaren) i centrum. Men också våga ställa krav.

Ellen Key, folkbildare för 100 år sedan om ”skönhet i hemmet”, modersmyten.
Det gamla och det nya idealet. Det gamla borgerliga bildningsidealet med den heliga familjen i centrum förändrades på 1960- och 1970-talet under studentradikalismens tid. Gavs nytt och vidgat innehåll. ”En trygg och stadig yrkesidentitet. Att våga stå upp för sina åsikter. Visa mod/ civilkurage.”

Självkännedom (en klassisk tanke). Att ”växa in i en yrkesroll”. Social kompetens. Psykologi viktigt. Genusperspektiv. Kulturell kunskap, även om sådant som konst, dans och musik. ”Demokrati, humanism och andra bärande värderingar i samhället”. Solidaritet, medmänsklighet, omvärldskunskap. En miljömedveten, ”hållbar utveckling”. Men helhetsbegreppet, holismen, är idag ”i kris” menar en intervjuad vårdlärare. Idag betonas mer den kliniska utbildningen och empirisk forskning. Föreläsningen som undervisningsform (jfr med studiecirkeln).  Envägskommunikationen. Frånvaron av skönlitteratur.

Dagens studenter ofta väldigt unga och oerfarna. Man betonar gärna lite räddhågat, ”hantverket”, det kliniska och mätbara.  (Svårt att stå emot kraven från det kommersiella tänket?)

”Någon menade att det är bildande i sig att tala om bildning.”
Mats Myrstener

Till långsamhetens lov

Den 13 maj hade jag nöjet att få delta i det idéhistoriska symposiet Svenska bildningstraditioner på Södertörns Högskola. En spännande dag med ett flertal namnkunniga föreläsare. Idéhistorikerna Per Sundgren och Anders Burman höll i arrangemanget. Kanske är den fråga som under dagen växte fram i mitt huvud inte helt relevant att ställa men jag kunde inte låta bli att fundera på vad som kan räknas till dagens svenska bildningstradition och hur den ser ut i förhållande till dagens biblioteksverksamhet? I vår tid fokuseras ju allt mer på olika slag av sociala medier och i så gott som all biblioteksverksamhet finns en tydlig ambition att maximalt utveckla den digitala kommunikationen. Någonstans har jag också läst att författaren Unni Drougge lär ha sagt att dagens bibliotekarier bör fungera som vår tids ”digitala coacher”! Och visst ligger det en hel del sanning i hennes påstående men bakom dessa ord kan också anas en stressad urban individ främmande för knepiga livsfrågor och självkännedom. Bildning och självbildning är en process som tar tid och kräver fördjupning, frågan är om vi ger oss själva den tiden och om biblioteken har möjlighet att göra det i dagens stressade kulturklimat? Som en motsats till allt det snabba och trendiga kommer jag plötsligt att tänka på Swedenborgsbiblioteket i Gröndal i Stockholm. En viss modernitet har man visserligen i form av en fin hemsida, http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php , men annars vilar här ett fridfullt ”långsamhetens lov” som religionspsykologen Owe Wikström så klokt och insiktsfullt skriver om.
Annsofi Lindberg (Bild: Emanuel Swedenborg 1688-1772)

Allmänbildad är status

Det är det jag alltid har trott. Marie Söderqvist Tralau skriver i boken Status, läser jag i gratistidningen City, att allmänbildning hamnar överst i statustabellen, före ”duktig på arbetet”, ”ha en egen hoparbetad förmögenhet”, och att vara en ”god förälder”.
Undersökningen omfattar inte barn och tonåringar, och hon konstaterar att det inte är pengar som ger status, utan andra, mer omätbara saker.
Isåfall borde väl bibliotekarieyrket vara ett riktigt statusyrke? Och lärare? Och folkbildare av alla möjliga slag? Nej det är någonting som inte stämmer här. Men vad?
Mats Myrstener

Intellektuell robusthet?


Jag läser texter där många viktiga ord börjar på R. Till exempel att Risker kan motas med Robusthet, Redundans och Resiliens.

Bomber i huvudstaden, dricksvattenproblem i Östersund och trafikkaos över stora delar av landet gör att jag tar mig igenom Olyckor & kriser 2009/2010 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, den första rapporten i sitt slag i Sverige. En sammanställning av analyser och statistik, om allt från fallolyckor till klimatförändringar till pandemier – med inget mindre än ”ambitionen att belysa hela hotskalan”.

Rapporten inventerar och exemplifierar. Grundtanken är att landets krisberedskap som sådan bara kan möta det extraordinära och att robustheten – detta nyckelbegrepp – måste byggas in i samhällets olika delar från grunden. Mycket i rapporten handlar om hårda aspekter som el, kommunikationer och vatten. Men inte bara. Det är också

viktigt att utifrån ett helhetsperspektiv studera samhällsutvecklingen. De samhällstrender som kommer att påverka den svenska krisutvecklingen framöver är t.ex. socio-ekonomiska skillnader, livsstilsförändringar, globalisering, väpnade konflikter och konkurrensen om naturtillgångar, klimatförändringar… (s. 51)

Man konstaterar att inkomstskillnaderna i Sverige ökat och att ”socio-ekonomiskt utsatta grupper” ofta drabbas hårdast vid olyckor och kriser. Att det blir en utmaning framöver att möta dessas behov.

Det är intressant hur en text kan handla om så många delar av tillvaron, tangera rentav infekterade frågor och samtidigt lyckas undvika politiken, i alla fall explicit. Det är klart att många av dessa hotbilder kan kopplas samman med vilken politik som förs (eller inte). Vidgat inkomstgap, klimatförändringar, störningar i kollektivtrafiken, fler dödsolyckor, samt hotbilder på grund av svenskt deltagande i krig. Detta är inga naturlagar, utan i hög grad effekter av politik – och därmed påverkbart. Nu är det förvisso inte myndighetens uppgift att dra upp ideologiska linjer, denna rapport ska snarare utgöra underlag för diskussion och fortsatta beslut, i bred mening.

Informationsförsörjningen är med andra ord av största vikt. Vi behöver alla information och vi behöver verktyg för att tolka den, för här finns intressen som drar åt olika håll med sina respektive sanningar. Det kan vara snårigt.

Den ökade komplexiteten och snabbheten i samhällsutvecklingen gör att det blir allt svårare att få en helhetsbild av hot, risker och sårbarheter i samhället, vilket i sin tur ökar osäkerheten i analyserna. […] Trenden visar att informationsfrågorna har en hög prioritet, och efterfrågan är stor från olika grupper i befolkningen. (s. 87, 113)

Rapporten nämner inte biblioteken. Jag kan inte låta bli att tänka in dem i sammanhanget, fundera över vilken roll de kan spela. Kan man tala om en ”intellektuell robusthet”, eller är det detsamma som bildning? I vilken egenskap förekommer biblioteket i din kommuns (kris)dokument: Som en värmestuga med anslagstavla efter en allvarlig händelse? Som en resurs före, under och efter? Hur ser en kris ut egentligen? Är vi i en just nu?

När jag skriver ”robusthet” undrar ordbehandlarens rättstavningsfunktion om jag egentligen menar ”rotlöshet” eller ”rosbukett”. Ptja, nånstans inom den skalan, tänker jag.

Kalle Laajala

PS. MSB lanserade i höstas webbplatsen Dinsäkerhet.se. Där hittar man tips och råd, checklistor, filmer och annat som kan hjälpa en att bli medveten om risker och hur man hanterar olyckor och kriser. DS.

Foto: caution / m.a.r.c. (cc-by-sa)