I seminariet ”Bibliotekarien – aktivist eller tjänsteman?” under Bokmässan, där BiS genom Lena Lundgren deltog i panelen, ställdes frågan hur bibliotekarier ska förhålla sig till sitt uppdrag. När övergår traditionella arbetsuppgifter till aktivism och i så fall, är det ett demokratiskt problem? Det är främst frågan om nekade medieinköp som har stått i fokus för diskussionen, men problematiken aktualiseras varje gång bibliotek eller bibliotekarier går utanför vad som uppfattas som deras traditionella roll. Det fick Bollnäs bibliotek erfara i september, då två av deras kampanjer nådde utanför kommungränserna.
Det började med en märklig förstasida i Ljusnan. En dag i september möttes läsarna av den lokala dagstidningen av en förstasida full med stav- och syftningsfel. I själva verket var hela sidan en annons med syftet att uppmärksamma den europeiska dyslexiveckan. Några dagar senare skickades en mängd fejkade bluffakturor med indonesisk text ut till 170 lokalpolitiker i Bollnäs kommun. Tillsammans med fakturan skickades det med ett förtydligande om att fakturan var falsk och en medföljande text: ”Har du någon gång tänkt på hur det känns att inte förstå språket du möter varje dag?”
Bakom bägge kampanjerna stod en kommunikationsbyrå, Lundberg & Co. – och Bollnäs bibliotek. Jag ringde upp Annamaria Björklin, bibliotekschef i Bollnäs kommun, för att få veta mer om händelsen.
”Jag vill att man pratar om bibliotek”, understryker hon med emfas. Hon förklarar att biblioteket för många fortfarande är ett rum där man kan låna böcker. Men biblioteken gör så mycket mer för samhället. I en debattartikel i anslutning till kampanjerna lyfte Björklin och personalen vid Bollnäs bibliotek tanken om biblioteket som ett demokratiskt rum, det enda kravlösa rum i samhället där alla får vara.
Av reaktionerna att döma var det många som uppskattade den felstavade förstasidan i Ljusnan. Bluffakturorna möttes av mer kritik. Centerpartiets Marina Nilsson påstår sig ha blivit ”vettskrämd” av brevet. När jag för kritiken på tal så berättar Björklin att hon hört åsikten att ”det här ska man inte hålla på med som tjänsteman.” På frågan om kampanjerna inte är ett slags aktivism svarar Björklin ja, men att det krävdes för att få uppmärksamhet. Utgångspunkten var frågan hur man gör för att synas, och syftet var att få folk att haja till och få en reaktion. ”Sedan vet man aldrig var saker och ting tar vägen.” Björklin kontrasterar kritiken från kommunpolitikerna med vad hon hört från bibliotekets besökare, som främst har varit positiva: ”bra att ni talar om vad ni gör” har varit en vanlig reaktion.
Björklin medger att de var medvetna om att tilltaget med bluffakturor skulle väcka reaktioner, men att det var tvunget för att få människor – särskilt kommunpolitiker – att få upp ögonen för allt det som händer på biblioteken. Hon tillägger krasst: ”De som besöker biblioteket vet redan vad vi gör.”
Johannes Soldal
BiS 