Kategorier
bibliotek bibliotekslag Vad är ett folkbibliotek?

Vad är ett bibliotek? – en fortsättning

Frågan vad är ett bibliotek är inte så lätt att besvara och ska kanske vid närmare eftertanke formuleras på ett annat sätt. BiS har frågat hur Kungliga biblioteket definierar bibliotek. Cecilia Ranemo, som ansvarar för den årliga biblioteksstatistiken, definierar bibliotek framför allt utifrån finansiering och bemanning samt kravet att de “på något sätt [ska vara] tillgängliga för allmänheten” och anger själv att detta inte är en definition av ett bibliotek. Oskar Laurin, enhetschef för Bibliotekssamverkan, ger inte heller något tydligt svar och reflekterar framför allt över vad ett bibliotek är när det behövs en definition, till exempel  i samband med utdelning av verksamhetsbidrag. Men han konstaterar också att det “förmodligen [skulle] vara svårt att besluta om en generellt gångbar definition”.

Det tydligaste svaret när det gäller bibliotek hittar vi i svensk bibliotekslag som definierar vad ett bibliotek ska göra, såsom att verka för det demokratiska samhällets utveckling, främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt och ägna särskild uppmärksamhet åt vissa prioriterade målgrupper. 

Bibliotekslagen är grunden för all biblioteksverksamhet och är djupt förankrad hos bibliotekskåren. Alla aktiviteter som görs på bibliotek från inköp, programverksamhet, språkcaféer och utlån till läs- och litteraturfrämjande utgår från lagen. Men detta innebär inte automatiskt att vi kan svara JA på frågan om svenska biblioteken lever upp till lagen. Bibliotekslagen har många paragrafer och det finns stora skillnader i vilken utsträckning biblioteken lever upp till lagens olika krav. Frågan vad som är ett  bibliotek, är snarare en önskan om kvalitetssäkring av våra uppdrag.

Bibliotekariers praktiska klokhet

Eva Schwarz, filosof vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola, ger ett helt nytt perspektiv på bibliotek i antologin Bibliotekariens praktiska kunskap: “Biblioteket visar sig snarare som ett minisamhälle, där vissa grupper är mer sårbara än andra, där olika intressen ställs mot varandra.” Och i detta minisamhälle finns en osäkerhet vad gäller gränserna, där det inte alltid är tydligt hur det som en besökare kräver ska bemötas och om det över huvud taget ska göras. Bibliotekariers praktiska klokhet är ytterst relevant för att bemästra vardagen enligt Schwarz. 

Bibliotek i Utrecht i Nederländerna. Foto Annelien van der Tang

Denna bild bekräftas i Svensk biblioteksförenings rapport Bibliotek som medborgarkontor? Enligt rapporten upptar en allt större del av bibliotekspersonalens tid av något som kan liknas vid samhälls- eller medborgarservice, utan att biblioteken har fått uppdrag eller resurser att utföra sådana tjänster. Det finns stora skillnader i vilken omfattning biblioteken uppträder som medborgarkontor. I regeringens rapport Från kris till kraft – återstart för kulturen kan vi läsa att allmänhetens tillgång till bibliotekens verksamhet och samlingar har försämrats avsevärt under pandemin och att tillgången till folkbibliotek är ojämlikt fördelad i landet. Det har bland annat fått till följd att invånarna i vissa kommuner varit tvungna att resa till en annan kommun med öppna bibliotekslokaler för att kunna uträtta ärenden på internet.  

Vad betyder den ojämlika tillgången till folkbibliotek för samhällets invånare, i synnerhet för de mest sårbara grupperna?

Efter att ha tagit del av dessa aktuella rapporter saknar jag de stora följdfrågorna i debatten, till exempel: Vad betyder den ojämlika tillgången till folkbibliotek för samhällets invånare, i synnerhet för de mest sårbara grupperna? Bibliotekarier med all sin praktiska klokskap arbetar så bra de kan i det lilla minisamhället som kallas för bibliotek, men det är kanske inte alltid good enough? 

Biblioteket i Nederländerna

I september arbetade jag från mitt hemland, Nederländerna, och försökte då hitta det holländska svaret på frågan ”Vad är ett bibliotek?”. Det som blev tydligt, redan efter ett första samtal med en bibliotekarie på Kungliga biblioteket i Haag, är att Sverige och Nederländerna har olika sätt att se på bibliotek. I Nederländerna finns en tydligare uppfattning om vad ett bibliotek bör göra och vart fjärde år görs en uppföljning (certifiering) av hur biblioteken utför sina lagstadgade uppdrag.

När man pratar om bibliotek i Nederländerna pratar man om Biblioteket och menar då alla folkbibliotek. För att bibliotekets varumärke ska vara så tydligt som möjligt har alla biblioteks webbsidor – i kommuner såväl som på riksnivå – samma layout. Det finns också olika nationella projekt som till exempel Bokstart, digitalt medborgarskap och språk för invandrare som genomförs på varje bibliotek under samma namn med samma material. Utöver de nationella programmen har varje bibliotek utvecklat sin egen palett av aktiviteter, oftast i samverkan med organisationer i lokalsamhället. Under pandemin var alla bibliotek i Nederländerna stängda på uppmaning av folkhälsomyndigheten. 

Bibliotekslagen

Det finns en bibliotekslag för folkbibliotekens verksamhet i Nederländerna. Kungliga biblioteket, det nationella digitala biblioteket, folkbiblioteken och regionala institutionerna omfattas av denna ramlag som anger vad som ska göras på ett folkbibliotek. Det finns fem lagstadgade funktioner för folkbiblioteken:

  1. Tillgängliggöra kunskap och information
  2. Underlätta och stödja utbildning och det livslånga lärandet
  3. Läs- och litteraturfrämjande
  4. Organisera möten och debatt
  5. Främja konst och kultur

Jag anser att lagens största svaghet är att den inte föreskriver att folkbiblioteken ska vara kostnadsfria. De allra flesta bibliotek är dock kostnadsfria för barn och unga upp till 18 år. 

Lagen föreskriver inte heller att det ska finnas ett bibliotek i varje kommun.1  Men samtidigt uppfattas biblioteksverksamhet som en kommunal angelägenhet som bör subventioneras.  Kommuner förpliktigar sig samtidigt att aktivt delta i det nationella biblioteksnätverket som bland annat reglerar fjärrlån och medverkan till den nationella bibliotekssamlingen. Biblioteken är självständiga stiftelser med en egen styrelse och får årligen verksamhetsbidrag av kommunen. I de fall kommunerna inte längre vill subventionera biblioteken eller vill dra ned på verksamhetsbidraget är de tvungna att diskutera beslutet med invånarna och angränsande kommuner, som antagligen kommer att märka konsekvenserna av ett sådant beslut. Det finns två kommuner som har valt bibliotek på entreprenad och bedriver biblioteksverksamhet tillsammans med dataföretaget Karmac och de deltar därmed inte i det nationella biblioteksnätverket. De bidrar alltså inte med medierna till den nationella bibliotekssamlingen. Följaktligen har dessa kommuner inte tillgång till det nationella digitala biblioteket, som är en del av det nationella nätverket. 

Interiör på Forum Groningen i Nederländerna. Forum är ett kulturcenter som rymmer bibliotek, biograf och delar av Groninger museum. Foto: Annelien van der Tang

En biblioteksorganisation måste erbjuda en verksamhet som innehåller alla de fem lagstadgade uppdragen. De olika uppdragen kan fördelas mellan filialer och huvudbibliotek. På så vis kan en filial vara en plats som endast lånar ut böcker medan huvudbiblioteket också ansvarar för de andra uppdragen i lagen. Om en biblioteksorganisation (huvudbibliotek och filialer) inte utför alla fem uppdragen är de tvungna att söka samarbetspartner för att kunna uppfylla lagen. En biblioteksorganisation kan då samarbeta med bibliotek i andra kommuner eller så kan bibliotek samarbeta med en annan kulturinstitution för att till exempel utföra uppdraget ”att främja konst och kultur”. Sedan lagen instiftades 2015 har flera bibliotek gått samman i större biblioteksorganisationer och har biblioteken hittat nya samarbetspartners. 

Kungliga biblioteket 

Kungliga biblioteket har ett tydligt uppdrag och ansvarar för:

  • det nationella digitala biblioteket (utveckling, förvaltning, inköp och infrastruktur) 
  • nationell webbsida med folkbibliotekens utbud
  • utbud/ tjänster riktade mot personer med läsnedsättningar
  • BiebtoBieb, folkbibliotekens digitala kunskaps- och innovationsplattform, där bibliotekspersonal kan hämta och förmedla kunskap, hitta samarbetspartners, samarbeta i grupper
  • Bibliotek Campus: en digital lärplattform för bibliotekspersonal med e-lärandemoduler, workshops och övningar
  • Trefpunt: en digital plattform med kurser och material inom digitalisering, språk, hälsa, arbete och inkomst, familj, trafik och ny i Nederländerna. Kurserna riktar sig mot olika grupper i samhället: nyanlända, arbetslösa, familjer med låg litteracitet med flera. Plattformen är ett resultat av ett samarbete med andra organisationer som Skatteverket (digital deklaration), Transportstyrelsen (körkort), Försäkringskassan, Socialstyrelsen, rättsbistånd med mera
  • biblioteksstatistik 
  • den nationella bibliotekskonferensen
  • nationella program som Bokstart, digital inkludering och fortbildning för vuxna (läsfärdighet och MIK)

Uppföljning av lagen

Utbildningsministern konstaterade efter en certifieringsprocess för två år sedan att 16 (av 352) kommuner inte uppfyllde bibliotekslagens krav på de fem lagstadgade funktionerna. Sedan 2006 kan biblioteken certifieras av den oberoende organisationen ”Certifieringsorganisationen bibliotek, kultur och språk”. Den finansieras av utbildningsdepartementet och utför certifieringen på uppdrag av Kungliga biblioteket, den nederländska biblioteksföreningen, Lässtiftelsen, den nederländska föreningen för kommuner och regioner och föreningen för regional biblioteksverksamhet. 

Certifieringsorganisationen bedömer kvaliteten på bibliotekets utbud och tjänster enligt de fem lagstadgade uppdragen med fokus på program och utbud inom litteracitet (läs- litteratur-, skriv- och språkfrämjande). Denna certifieringsprocess är frivillig och sker i nära samarbete med biblioteken. Av de 776 biblioteken deltar 774 bibliotek vart fjärde år i en certifieringsprocess. Om biblioteken inte uppfyller bibliotekslagens krav får de möjlighet att åtgärda de punkter som inte bedöms vara tillräckligt bra. 

I certifieringsprocessen identifieras bibliotekets styrkor och svagheter. Dessutom analyseras om biblioteken har avsatt tillräckliga resurser för att uppnå målen. Denna typ av utvärderingar är värdefulla i dialogen med kommunerna. De allra flesta biblioteksorganisationer (96 procent) anser att certifieringen bidrar till att förbättra verksamheten.

I vilket land vill man vara låntagare eller bibliotekarie?

Söndagen den 26 september kör jag tillbaka till Sverige och inser att jag är en lyckligt lottad låntagare i ett land som prioriterar biblioteken högt. Jag kan låna gratis på varje svenskt bibliotek, jag behöver inte betala extra för e-böcker och vart än jag flyttar kommer det finnas ett bibliotek i min kommun. Sverige satsar 44 euro/invånare jämfört med 25 euro/invånare i Nederländerna. Jag tror att ju mindre pengar man satsar desto mer är man tvungen att ”hushålla” med pengarna. Jag upplever att de olika nivåerna (kommunal, regional och nationell) samarbetar  bättre i Nederländerna än i Sverige men kanske på bekostnad av friheten för varje kommun att organisera sitt bibliotek precis som kommunen vill inom lagens ramar. 

Hur mycket klokskap det än finns, bör vi i bibliotekskåren inte ha samvetskval över vardagliga beslut vi tar på vårt bibliotek.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på de bibliotekariers berättelser jag har läst i Bankdosor, skam och sms-poesi, Bibliotek som medborgarkontor? och Bibliotekariens praktiska kunskap. Bibliotekarier som inte riktigt vet hur de ska bemöta vissa frågor och är tveksamma om de över huvud taget ska svara på alla frågor. Hur mycket klokskap det än finns, bör vi i bibliotekskåren inte ha samvetskval över vardagliga beslut vi tar på vårt bibliotek.

De mest utsatta och sårbara grupperna i vårt samhälle hörs minst och kanske behöver de biblioteket mest. Dessa grupper ska veta vad de kan förvänta sig från det egna biblioteket och var de kan hitta svar på frågor för att hitta rätt i samhället. Om ett bibliotek inte kan möta deras behov ska det finnas en instans i samhället som sätter ord på denna brist. Det krävs en bättre uppföljning av bibliotekslagen!

Fotnoter

  1. 2020 efterfrågar det nederländska kulturrådet en paragraf  i lagen som ålägger varje kommun att erbjuda ett bibliotek. 

Källförteckning

Bäckström, Stina (red.) (2020). Bankdosor, skam och sms-poesi: essäer om bibliotekariens arbete med digitalisering. Stockholm: KB. Kan hämtas på Bankdosor, skam och sms-poesi – Essäer om bibliotekens arbete med digitalisering (diva-portal.org)

Alneng, Marika (2021). Bibliotek som medborgarkontor? Stockholm: Svensk biblioteksförening. Kan hämtas på https://wwwbiblioteksfor.cdn.triggerfish.cloud/uploads/2021/10/biblioteken-som-medborgarkontor-2021-ok.pdf (Hämtad 2021-11-11)

Schwarz, Eva (red.) (2016). Bibliotekariens praktiska kunskap: om kunskap, etik och yrkesrollen. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm. Kan hämtas på http://regionbiblioteket.se/wp-content/uploads/2016/09/Bibliotekariens_praktiska_kunskap.pdf (Hämtad 2021-11-11) 

Från kris till kraft – återstart för kulturen. SOU 2021:77 Kan hämtas på https://www.regeringen.se/4a8386/contentassets/c96ef2e953fd481ebb68d41b980a1d0a/fran-kris-till-kraft.-aterstart-for-kulturen-sou-202177.pdf (Hämtad 2021-11-11)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotekslag

VARFÖR BIBLIOTEKSLAG?

Siv Wold Karlsen har under åren varit en flitig skribent i tidskriften bis. Här nedan följer hennes bidrag till diskussionen om förslaget till ny bibliotekslag:

I den oredigerade versionen av bis-följetongen om förslaget till en Ny bibliotekslag (Ds 2012:13) finns det med en uppmaning från Ville, Valle och Viktor:

Man ska alltid fråga varför! och mina varför-frågor är:

Varför ser den nuvarande bibliotekslagen ut som den gör?
Varför vill man ändra i den, och varför ser ändringsförslagen ut som de gör?
Varför vill man/vi alls ha en bibliotekslag?

Hur det hela började

(här på den skandinaviska halvön och i ‘världssamfundet’)

1947/49 kom den första norska bibliotekslagen som förpliktigade stat och kommun:

I varje kommun ska det finnas ett folkbibliotek som ska ha en viss standard; lagen är till för att definiera och skydda bibliotekets samhällsuppgift som är att:

Främja kultur och kunskap genom att gratis ställa böcker och annat lämpligt material till förfogande för alla som bor i landet.

Lagen är snarlik Unescos folkbibliotek-manifest, som också kom i sin första version 1949.

Problemet med såväl Unesco-manifestet som den norska lagen, är att de inte omfattar alla offentliga bibliotek utan endast folkbiblioteken.

Det enda vettiga med den svenska bibliotekslagen (som kom 1996/97) är att den omfattar alla offentliga bibliotek, fast tyvärr handlar det här mest om en läpparnas bekännelse. Tomt prat utan konkret förankring. Det märks i den dagliga bibliotekspraktiken, men också i det orediga språkbruket i Ds 2012:13, där man allt som oftast använder ‘bibliotek’ som synonym till ‘folkbibliotek’, glömmer de vetenskapliga biblioteken och inte ens har tänkt på alla offentligt finansierade (special)bibliotek som (borde) omfattas av bibliotekslagen.

Den norska bibliotekslagen från 1949 (men inte Unesco-manifestet) kom i sällskap med biblioteksersättningen, också den en intressant kulturpolitisk konstruktion.

Från folkrörelsebibliotek till bibliotek på entreprenad

I Sverige ansåg man sig inte behöva någon bibliotekslag eftersom folkbiblioteken var så väl förankrade i folkrörelserna och i en tradition av folkrörelsebibliotek. Att det ska finnas folkbibliotek och att de ska vara avgiftsfria, var så självklart att det inte behövdes något lagstöd…

Läs resten av Siv Wold Karlsens artikel

 

Kategorier
bibliotekslag bibliotekspolitk

Remissvar på förslaget till Ny bibliotekslag Ds 2012:13 från föreningen Bibliotek i Samhälle

Vi i föreningen Bibliotek i Samhälle har med stort intresse emotsett detta förslag till ny bibliotekslag eftersom det är en fråga som har engagerat föreningen i många år. Vi beklagar därför att förslaget ger intryck av att vara ett hastverk vad gäller såväl innehåll som språk och struktur. Lagförslaget sägs vara uppdaterat, förtydligat och användarvänligt. Författarna har verkligen ansträngt sig att få med alla modeord, som  t.ex. användarvänligt. Det är väl kanske det man menar med att lagen möter omvärldsförändringar.

Men vem är användaren i detta sammanhang? Helt klart inte biblioteksanvändarna eftersom man ett par gånger i kommentarerna påpekar att lagen inte är en rättighetslag, d.v.s. man kan inte kräva något av biblioteket. Trots att ”biblioteksservice ska finnas tillgänglig för alla” enligt lagen, så kan man alltså inte kräva att få denna service. Snarare kan man utläsa allt man inte behöver göra, erbjuda eller bekosta.

Sammanfattningsvis lovar man att lagen leder till bättre verksamhet för samma kostnad, eftersom lagen är oförändrad till innehållet och bara förtydligad och omstrukturerad till formen. Men en noggrann läsning visar många oklarheter.

Här följer BiS synpunkter paragraf för paragraf…

Läs hela remissvaret!

 

Kategorier
biblioteksdebatten bibliotekslag bibliotekspolitk Bilden av biblioteket BiS föreningen media

Slutet olyckligt, allting olyckligt

Sanverkan och uppföljning är vad som avhandlas i lagförslagets allra sista paragrafer:

Samverkan
14 § Bibliotek och bibliotekshuvudmän inom det allmänna
biblioteksväsendet ska samverka.
15 § Regional biblioteksverksamhet samt högskolebibliotek,
lånecentraler och andra statligt finansierade bibliotek ska
1. avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till
folkbibliotekens förfogande, och
2. i övrigt samverka med folkbiblioteken och skolbiblioteken
och bistå dem i deras strävan att erbjuda
låntagarna en god biblioteksservice.
Folkbiblioteken får ställa litteratur till förfogande för andra
offentligt finansierade bibliotek.
Uppföljning
16 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska ha en
nationell överblick och ansvara för samverkan inom det allmänna
biblioteksväsendet. Myndigheten ska tillsammans med
kommunerna och landstingen följa upp hur de planer för
biblioteksverksamheterna som antagits har utformats och hur de
används.

Jaha, i kommentarerna till dessa paragrafer fortsätter betonandet av samordning, samverkan, nationell överblick, uppföljning av biblioteksplaner etc. Man slår fast att lånekedjan är viktig och helst borde vara ömsesidig, dvs att folkbiblioteken åxå ska låna ut.  Man beklagar att detta strider mot kommunallagen och kräver undantag från den, vilket det är upp till varje kommun om man vill göra.

Den enda rimliga slutsats man kan dra av detta ständigt återkommande krav på  samordning och den underförstådda kritiken av den ojämna biblioteksstandarden i landet och bristen på möjligheter att åstadkomma en rationellare och mer jämlik verksamhet, är att behovet är stort av en nationell bibliotekspolitik och strategi och en betydligt kraftfulla lag än detta förvirrande hastverk som nu föreslås.

Mycket av problemen skulle lösas galant genom att åtminstone delar av folkbibliotekens verksamhet blev ett statligt ansvar. Till exempel kunde personal och media finansieras med statliga medel, åtminstone de media som bygger på det skrivna ordet, det man förhoppningsvis menar med det oklara begreppet ”litteratur” i lagförslaget.  Eller kunde media vara ett statligt ansvar som villkoras mot att kommunen håller utbildad personal enligt fastställd standard.

BiS har tidigare vid flera tillfällen utarbetat standard för personal, media etc . Nu är det nog dags igen! Detta bedrövliga lagförslag måste stoppas i någons nedersta skrivbordslåda och någon annan med bättre kompetens och insikt bör få i uppdrag att börja från början igen!

Under tiden duger det gott med nuvarande lag, eftersom det nya förslaget bara påstås vara en uppdatering och ett förtydligande, vilket man helt misslyckats med.

Det måste finnas massor av andra synpunkter på förslaget än de jag framfört i denna bloggföljetong, som nu är slut, men var är de? Hade väntat att få mängder av kommentarer och debattinlägg, men det har i stort sätt varit helt tyst.

Hallå! Var är ni? Varför är det så tyst i biblioteksvärlden? Vill ni verkligen ha denna förvirrande till intet förpliktigande lag?  den som tiger samtycker! Antas den lär det ju dröja många år innan det blir läge att revidera den och få till något bättre!

Stoppa lagen!

Ingrid Atlestam

Kategorier
bibliotekslag

Det dunkelt sagda …

Vi närmar oss nu det spännande slutet på sommarföljetongen ”Slakten av den nya bibliotekslagen”. Här en ren transportsträcka på väg mot den slutliga uppgörelsen:

Högskolebibliotek
12 § Det ska finnas tillgång till högskolebibliotek vid alla
universitet och högskolor som omfattas av högskolelagen
(1992:1434). Dessa bibliotek ska, inom de områden som
anknyter till utbildning och forskning vid universitetet eller högskolan,
svara för biblioteksservice samt i övrigt bistå och
samverka med övriga delar av det allmänna biblioteksväsendet i
enlighet med vad som anges i 14 och 15 §§.

Jaha, inte mycket att säga om, vet inte vad det säger egentligen, vadå bibliotek, vadå tillgång,? Enligt kommentarerna är det bara ett förtydligande av motsvarande nu gällande paragraf. Var det bra så?

Ingrid Atlestam