Kategoriarkiv: biblioteksdebatten

Om biblioteken i mediabruset

Allt mer sällan läser man  i ”gammelmedia” (Dagstidningar på papper, TV, Radio) om bibliotekens betydelse. En av få tidningar som ibland ägnar några rader åt folkbiblioteken är Svenska dagbladet, senast 25 september i samband med ”Bokmässan”.

Chefredaktören Fredric Karén skriver t.ex. att ”det är en paradox att medan läsförståelse är viktigare än någonsin i vår digitaliserade värld, så går läskunnigheten ner.” 25 % av alla pojkar i Sverige har bristande läs- och skrivförmåga (i Finland är siffran 13). I en EU-rapport från 2010 har Sverige dåliga resultat i läsning och skrivning, men EU-rapporten slår också fast att ”problemen inte i första hand är knutna till invandring”. Den är dock gjord före de riktigt stora flyktingströmmarna drabbade Europa.

”Läskunnigheten är grunden i en demokrati”, fortsätter Karén. Den som inte kan ta till sig, eller förhålla sig till ett budskap i skrift blir lätt offer för manipulation och propaganda.”

I kulturdelen av SvD skriver kulturredaktören Lisa Irenius. Var fanns biblioteken i rapporteringen från BoB-mässan undrar hon? Den kallas ju numera mestadels också bara ”bokmässan”. Rapporteringen handlade ju mest om ”turerna kring en högerextrem tidnings, en tidning med uppenbart kunskapsförakt, medverkan på mässan”. Ändå berör flera av vår tids viktigaste kulturfrågor biblioteken: kunskap, bildning, utbildning, läsförståelse, demokrati, tillgången till kunskap och oberoende kunskapsrapportering.

Våra universitets- och högskolebibliotek famlar med digitaliseringsfrågorna och dignar under ökade kostnader för kunskapsinformationen. Och bibliotekariernas roll blir allt mer diffus. Irenius menar att den fortfarande är att lära medborgarna att kritiskt ta del av digital och tryckt information, att se vad som är kvalitet och vad som är trovärdigt och fakatbaserat.

Men då krävs naturligtvis att biblioteken och bibliotekarierna inte blir färre, utan fler.

På mässan pågår också ”oförtrutet mängder av samtal om bibliotekens möjligheter i framtiden”. Fler medier än Svenska dagbladet borde ägna sig åt att rapportera om detta. Och bibliotekarierna kanske skulle försöka få kommunpolitikerna att lyssna?

Mats Myrstener

 

Ett oberoende ”debattbibliotek”?

Den norske journalisten, tidigare bibliotekarien, och debattören Anders Ericson skrev i senaste bis (2014 nr 3) om hur ett oberoende norskt ”debattbibliotek” nu växer fram. Utgångspunkten är skrivningen i den nya norska bibliotekslagen, där det talas om att ”Folkebibliotekene skal være en uavhengig møtesplass og arena for offentlig samtale og debatt.”

Han ger sedan en rad exempel på hur detta utvecklats i praktiken i Norge: lokala frågor debatteras flitigt i biblioteken som kommunala planer, byggprojekt, nya vägar, miljöfrågor. Även globala frågor som oljeberoendet och matfrågan tas upp i biblioteket. Bibliotekschefen får en ny roll med större ansvar för bibliotekets roll i det lokala samhället, med större frihet gentemot kommunpolitiker att resa debattfrågor på biblioteksgolvet.

Ericson frågar sig sedan om detta är något för Sverige? Svaret är väl att många kommuner i Sverige redan tar detta ansvar, medan andra struntar fullkomligt. (Begreppet ”oavhängig”, eller ”oberoende”, finns inte i den svenska lagen.)  I den nordiska debatten har man ibland svårt att förstå det som i Sverige närmast är en helig ko, den ”kommunala självbestämmanderätten”. Den gäller inte bara bibliotek och många sociala och kulturella verksamheter. Tyvärr gäller den också den viktiga skolfrågan. Jan Björklund har krävt att skolorna skulle förstatligas, samma har krävts vad gäller sjukvården. När det gäller biblioteken är det för närvarande ganska tyst.

I Svenska dagbladet idag annonserar den nya kulturministern Alice Bah Kuhnke en stor satsning på biblioteken, ett ”bibliotekslyft” med tio miljoner om året i fyra år, med sikte på en ny biblioteksstrategi och frågan om hur bibliotekets ”demokratiska roll” (som poängteras i bibliotekslagen) ska kunna förstärkas. (Alice Bah är ju, vilket kanske inte är så dumt för oss som jobbar på bibliotek, också ”demokratiminister”.)

Så kallade ”litteraturhus”, som finns i Oslo och Bodø är nog ovanligare i Sverige, det enda jag känner till ligger i Nynäshamn utanför Stockholm. Många kommuner vårdar författarbostäder, men annars förknippar de flesta nog litteraturhus i Sverige med just kommunala bibliotek. Det har historiska förklaringar, men den fria roll som Ericson talar om fick folkbiblioteken i Sverige inte förrän på 1970-talet. Sedan dess har nog en tillbakagång skett, beroende inte minst på statligt ointresse. Vi får hoppas att detta kommer att ändras nu. (På Malmö stadsbiblioteks Tydabloggen talas om för många ”konsensusskapande feelgood-författarbesök”, vilket man ju kan fundera på?)

Ericson menar också att det är dags att bjuda in Sverigedemokraterna i Sverige till politiska debatter på biblioteket. Norska PEN:s ordförande William Nygaard menar att det handlar om yttrandefrihet, och att Sverige är för ”politiskt korrekt”. ”Ytringsfrihet er å akseptere den stemme [röst i politiska val] man ikke liker.”

Enligt IFLA:s förklaring om bibliotek och intellektuell frihet skall ”Bibliotekarier och annan professionell bibliotekspersonal uppfylla sina förpliktelser både gentemot arbetsgivare och biblioteksanvändare. I händelse av konflikt mellan dessa förpliktelser har användaren företräde.” Det kan vara bra att hänvisa till detta när bibliotekarier vill föra en offentlig debatt som inte kommunens ledning tycker om.

Anders Ericson har oförtrutligt drivit sin egen biblioteksblogg ”Biblioteket tar saka”. BiS har likaså stridit för detta ända sedan starten 1969. Kulturministern talade vid sitt möte på fredagen om bibliotekens roll för demokratisk samhällsutveckling och fri åsiktsbildning. Idag, efter åtta års ökenvandring med en oengagerad kulturminister, finns det ett visst hopp om att detta kanske ska kunna bli verklighet? Och nog kan Norge tjäna som exempel?

 Mats Myrstener

Om och om igen…

Nu har vi fått en nobelpristagare som säger sig hela tiden skriva samma bok om och om igen och det har tydligen blivit stor litteratur. Men samma grepp funkar absolut inte på BIBLIST där debatten huruvida urval är censur, med anledning av exempelvis Lilla Hjärtat, nu har blivit, eller snarare urartat till, en metadebatt om vem, vad och hur det är lämpligt att debattera. Ett litet tips, på möten, som tex i riksdagen, brukar man införa talartid för att inte vissa ska bre ut sig och säga samma sak om igen i tron att droppen urholkar stenen.

Detta gör inte ämnet för debatten mindre angeläget. Ett sätt att fördjupa och komma längre och förhoppningsvis få till ett givande samtal istället för någon slags barrikadstrid är att exempelvis begrunda hur vi tidigare såg på detta med ”indianböcker” . Minns när jag gick på Biblioteksskolan 1969-70, att då ingick Hjortfot i kursen om barnlitteratur. Jag fann den så rasistisk och upprörande att jag aldrig lämnade tillbaka den till biblioteket. Sedan tog jag det som en viktig uppgift, att på alla bibliotek där jag fick möjlighet, avskaffa ”indianhyllan” vilket inte alltid var så lätt på grund av kollegors bristande förståelse. ”Indianhylla” var ju då standard vid sidan och hyllorna för katt- och hundböcker på Hcg. Det var på den tiden då ”negerfrågan” och ”indianer” var underavdelningar på avdelningen för USAs historia och ”nykterhets- kvinno- och bostadsfrågorna” var underavdelningar till Oh.

Yvonne Pålsson har inte nöjt sig med att slänga Hjortfot i papperskorgen utan skrivit en mycket viktig avhandling om vad dessa böcker egentligen handlar om och vilka värderingar som ligger bakom:   I Skinnstrumpas spår. Svenska barn- och ungdomsböcker om indianer, 1860-2008 

Dåligt med inköp till folkbiblioteken, men tack vare att den finns online är den tillgänglig  i alla fall. Läs och inse att urval och gallring handlar om  större insikt och kunskap och därför djupare förståelse för vad människors lika värde och rasismens förödande kraft innebär. I hela folkbiblioteksidén ligger tron på att människor lär sig nytt, vidgar sina vyer och blir klokare. Förhoppningsvis gäller detta personalen också?

Ingrid Atlestam

Slutet olyckligt, allting olyckligt

Sanverkan och uppföljning är vad som avhandlas i lagförslagets allra sista paragrafer:

Samverkan
14 § Bibliotek och bibliotekshuvudmän inom det allmänna
biblioteksväsendet ska samverka.
15 § Regional biblioteksverksamhet samt högskolebibliotek,
lånecentraler och andra statligt finansierade bibliotek ska
1. avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till
folkbibliotekens förfogande, och
2. i övrigt samverka med folkbiblioteken och skolbiblioteken
och bistå dem i deras strävan att erbjuda
låntagarna en god biblioteksservice.
Folkbiblioteken får ställa litteratur till förfogande för andra
offentligt finansierade bibliotek.
Uppföljning
16 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska ha en
nationell överblick och ansvara för samverkan inom det allmänna
biblioteksväsendet. Myndigheten ska tillsammans med
kommunerna och landstingen följa upp hur de planer för
biblioteksverksamheterna som antagits har utformats och hur de
används.

Jaha, i kommentarerna till dessa paragrafer fortsätter betonandet av samordning, samverkan, nationell överblick, uppföljning av biblioteksplaner etc. Man slår fast att lånekedjan är viktig och helst borde vara ömsesidig, dvs att folkbiblioteken åxå ska låna ut.  Man beklagar att detta strider mot kommunallagen och kräver undantag från den, vilket det är upp till varje kommun om man vill göra.

Den enda rimliga slutsats man kan dra av detta ständigt återkommande krav på  samordning och den underförstådda kritiken av den ojämna biblioteksstandarden i landet och bristen på möjligheter att åstadkomma en rationellare och mer jämlik verksamhet, är att behovet är stort av en nationell bibliotekspolitik och strategi och en betydligt kraftfulla lag än detta förvirrande hastverk som nu föreslås.

Mycket av problemen skulle lösas galant genom att åtminstone delar av folkbibliotekens verksamhet blev ett statligt ansvar. Till exempel kunde personal och media finansieras med statliga medel, åtminstone de media som bygger på det skrivna ordet, det man förhoppningsvis menar med det oklara begreppet ”litteratur” i lagförslaget.  Eller kunde media vara ett statligt ansvar som villkoras mot att kommunen håller utbildad personal enligt fastställd standard.

BiS har tidigare vid flera tillfällen utarbetat standard för personal, media etc . Nu är det nog dags igen! Detta bedrövliga lagförslag måste stoppas i någons nedersta skrivbordslåda och någon annan med bättre kompetens och insikt bör få i uppdrag att börja från början igen!

Under tiden duger det gott med nuvarande lag, eftersom det nya förslaget bara påstås vara en uppdatering och ett förtydligande, vilket man helt misslyckats med.

Det måste finnas massor av andra synpunkter på förslaget än de jag framfört i denna bloggföljetong, som nu är slut, men var är de? Hade väntat att få mängder av kommentarer och debattinlägg, men det har i stort sätt varit helt tyst.

Hallå! Var är ni? Varför är det så tyst i biblioteksvärlden? Vill ni verkligen ha denna förvirrande till intet förpliktigande lag?  den som tiger samtycker! Antas den lär det ju dröja många år innan det blir läge att revidera den och få till något bättre!

Stoppa lagen!

Ingrid Atlestam

När det regnar manna

Elfte paragrafen i förslaget till ny bibliotekslag  är vag och intetsägande:

11 § Varje landsting bör bedriva regional biblioteksverksamhet med syfte att främja folkbibliotekens samarbete, kunskapsutveckling och kvalitet.

Detta med kompletterande medieförsörjning har ansetts passé och är borta ur lagen. Det återfinns tack och lov i paragraf tretton:

13§ För en kompletterande medieförsörjning ska det finnas en eller flera lånecentraler.

I den senare paragrafen har man kostat på sig ett ”ska”, medan detta med regional biblioteksverksamhet bara är något som ”bör” finnas, tydligen inte helt nödvändig? Om omfattningen sägs ingenting, alltså till intet förpliktigande för landstingen.

Ett stort problem med verksamheten som den bedrivs på många håll idag är att folkbiblioteken , speciellt i mindre kommuner, har så knappa resurser att de ofta inte har möjlighet att ta del av region/länsbibliotekens utbud, ännu mindre använda de nya kunskaper och idéer som de som varit på någon kurs eller konferens  hemför. När det regnar manna har den fattige ingen sked.  Från regionbiblioteken sida uppfattar man ofta folkbiblioteken som statiska, förändringsobenägna och ointresserade att utveckla verksamheten, man har svårt att få deltagare i olika aktiviteter. Situationen på det enskilda biblioteket är tyvärr att man klarar bara att hålla det hela flytande på sparlåga med de allt knappare resurser som bjuds. Diskrepansen mellan vad som förväntas av biblioteken och vad de faktiskt har resurser till blir allt större.

I ett sådant läge borde man verkligen diskutera om det inte är något helt annat som den regional verksamheten ska handla om??????

Om nu den regionala verksamheten inte ska hantera  media i någon större omfattning, så MÅSTE IB få ett rejält utökat ansvar att mer konkret se till att alla bibliotek har en rimlig chans att klara medieförsörjningen på andra språk än svenska. behovet är akut!

Ingrid Atlestam