Kategoriarkiv: Biblioteksbladet

Läs mer om biblioteksprivatiseringarna

Under hösten 2017 debatterade bis redaktion biblioteksprivatiseringar med Biblioteksbladets chefredaktör Thord Eriksson. Debatten spann över flera texter som publicerades i tidskriften bis, i Biblioteksbladet och på foreningenbis.com.

I länken nedan hittar du alla inlägg samlade.

Länkar:

bis och Biblioteksbladet debatterar biblioteksprivatiseringar 2017

Tobias Willstedt

Fortfarande tunt med argument för biblioteksprivatiseringar från Biblioteksbladets chefredaktör

Följande inlägg är en replik till Thord Erikssons text ”Prestera bättre, BiS!” och är vår senaste kommentar i debatten om biblioteksprivatiseringar. Repliken skickades ursprungligen in till Biblioteksbladet som valde att inte publicera den.  Vi beklagar detta beslut och välkomnar en fortsatt debatt om offentliga bibliotek i privat drift. 

Thord Eriksson menar att vi i vårt svar på hans ledare om biblioteksprivatiseringar ger uttryck för “en större resistens mot forskning än bibliotekarier nog vanligen betraktar som sunt”. Det är hårda ord, som – återigen – bygger på en misstolkning av vad vi faktiskt skrivit i vår text.

Vi påpekade att det råder delade meningar om privatiseringars positiva effekter på vår välfärd och att Erikssons argumentation blir tunn och fluffig utan förankring i bibliotekens specifika förutsättningar. Vi ifrågasatte inte studien Eriksson anförde i sig, utan den som ensamt bevis på välfärdsprivatiseringars nytta i allmänhet samt dess relevans för en diskussion om biblioteksprivatiseringar i synnerhet.

Vad gäller det senare tycker vi att det ankommer på Eriksson, som förespråkar en öppning för privatiseringar av bibliotek, att förklara fördelarna med det. Det är inte “lättvindigt” att efterfråga något mer konkret från Eriksson när han debatterar bibliotek i en bibliotekstidskrift. Som vi påpekat lyser positiva resultat med sin frånvaro i Nacka kommuns egen utvärdering av sin första privatiseringsomgång. Utvärderingen visar på en oerhört tidskrävande upphandlingsprocess, och att de folkbibliotek som upphandlats varken kunde visa på de innovationer som man hade hoppats på eller levererade en verksamhet som kunde anses vara av högre kvalitet än innan.

Vi har också presenterat en rad problem som biblioteksprivatiseringar kan föra med sig; att kommunal, regional och nationell samverkan mellan bibliotek luckras upp när de ersätts av bibliotek i konkurrens, att kvalitativ biblioteksverksamhet inte går att avläsa i kvantitativa mått och att den därför är svår att kravställa/utvärdera vid upphandling (jfr. termen “non-contractible quality dimensions” i artikeln Eriksson nämner) och att insynen och transparensen minskar när bibliotek övergår i privat drift eftersom privat anställda inte omfattas av meddelarskydd.

Ska vi tolka Erikssons ovilja att diskutera dessa problem som att han inte betraktar dem som allvarliga, eller att valfrihet och konkurrens trumfar dessa bekymmer?

Angående välfärdsprivatiseringarnas nytta i allmänhet så anser Eriksson frågan avgjord med hänvisning till en enskild studie av svensk äldreomsorg. Den som följt debatten om privatiseringar i välfärden vet att kunskapsläget är långt ifrån entydigt, och att det också finns många studier som visar på negativa konsekvenser av privatiseringar, vilka inte bör viftas bort. Se exempelvis den rapport Per Molander nyligen gjorde för ESO expertgrupp, ”Dags för omprövning”. Molander går igenom privatiseringarna inom områdena utbildning, hälso- och sjukvård samt socialförsäkring i Sverige. Ibland har ett ökat utbud och ökad effektivitet uppnåtts, men långt ifrån alltid. Ibland har ökad produktivitet uppnåtts till priset av sänkt kvalitet och den totala utgiftsnivån har i många fall ökat, i vissa fall kraftigt. Sammanfattningsvis konstaterar Molander att den svenska privatiseringspolitiken helt enkelt inte har lyckats och bör omprövas. Med tanke på detta och det faktum att det finns en stark folklig opinion mot vinstdrivande företag i välfärden känner vi oss inte som de forskningsresistenta extremister som Eriksson försöker utmåla oss som, utan som rätt sunda, kritiskt tänkande bibliotekarier.

Det stämmer som Eriksson skriver att kommunpolitiker är ytterst ansvariga för sin folkbiblioteksverksamhet. Att de kan bli bortröstade är dock ingen garanti för att de inte kan fatta dåliga politiska beslut, till exempel vad gäller att lägga ut bibliotek på entreprenad. Eriksson efterfrågar ”förnuft” i denna fråga, men sår väldigt tunt med argument för sin sak, och bemöter inte våra. BiS vet var vi står: Det är genom satsningar på starka, offentliga bibliotek i samverkan vi garanterar en god, jämlik biblioteksservice över landet, inte genom att fortsätta en privatiseringspolitik som har nått vägs ände.

Martin Persson, Stellan Klint och Charlotte Högberg, bibliotekarier och redaktörer för tidskriften bis

Tobias Willstedt, bibliotekarie och BiS-medlem

Länkar:

Utvärdering upphandling av biblioteksverksamhet (Nacka kommun)

2017:1 Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet

Prestera bättre, Bis! (Biblioteksbladet)

Goda skäl att ta ställning mot privatiseringar av bibliotek (Biblioteksbladet)

Ideologisk enögdhet är alltid skadligt (Biblioteksbladet)

 

 

Läs vår replik angående biblioteksprivatiseringarna

”Goda skäl att ta ställning mot privatiseringar av bibliotek” skriver vi i Biblioteksbladet idag. Texten är en replik till Thord Erikssons ledare ”Ideologisk enögdhet är alltid skadligt” om biblioteksprivatiseringarna i Nacka kommun.

Länkar:

Goda skäl att ta ställning mot privatiseringar av bibliotek (Biblioteksbladet)

Ideologisk enögdhet är alltid skadligt (Biblioteksbladet)

Nackabiblioteken på entreprenad

Bibliotek med alternativa driftsformer

Tobias Willstedt

Kärt barn har många namn

Jag läser i senaste Biblioteksbladet att inte bara trenden med retrobibliotek uppmärksammas, nu ska dessutom biblioteken vara ”meröppna”. Gladast blir nog Axiell som säljer utrustningen till de meröppna biblioteken (att döma av helsidesannonsen på tidskriftens baksida). Här talas också, med ett uppradande av tomma floskler, om det ”digitala biblioteket”, ”där man kan sköta många tjänster via datorn”.

Jag vet inte om jag gillar trenden med personallösa bibliotek? Jag kan i min morbida fantasi se framtidens folkbibliotek som en lång rad svenska retrobibliotek (digitala eller inte) utan personal! Med tummade slitna böcker som blivit kvar i hyllorna, som ekon från en svunnen tid, ekande tomt som på en nedlagd järnvägsstation. Vem vill ha sådant? Ett antikvariat utan ägare? Och vart ska utbildade professionella bibliotekarier ta vägen när biblioteken bara blir ”meröppna” utan personal?

För mig känns det som ett fattigdomsbevis. Det känns lite som att gå in i framtiden, baklänges.

Mats Myrstener

Bild: tomma bokhyllor, Bebelplatz, Berlin

PS. Alternativet kan inte vara, som politikerna säger, att fortsätta lägga ner ”olönsamma” filialer. Det verkar omöjligt att tänka utanför den s.k. ”boxen”. En Foucaultsk diskurs således. Inte minst oroande är rapporten från Kungliga biblioteket i senaste BBL, numera också folkbibliotekens överförmyndare. Då blir det nästan komiskt att läsa om Bibliotekens vänner, där entusiaster arbetar gratis, eller att Blekings första privata bibliotek i Åryds friskola drivs ideellt av en pensionerad bibliotekarie. Förstår ni vad jag menar? Kommunpolitikerna kliar sina huvuden, ska det nya privatbiblioteket få kommunala bidrag?
Nej, om inte bokhyllorna till slut ska gapa lika tomma som på bilden från det nazirensade biblioteket på Bebelplatz i Berlin så får nog politikerna bita huvudet av skam, höja skatterna, och börja satsa på kultur och folkbildning igen. Besökssiffrornas stadiga minskande talar sitt tydliga språk. Allt fler elever lämnar skolan idag utan att kunna läsa. Det är dags att börja gasa sig ur recessionen nu, och sluta ”spara i ladorna”. 

Barbarians at the gates of the library

Just hemkommen från Berwaldhallen, där Sveriges radios romanpris utdelades till Beate Grimsrud, och där flera för mig ganska okända författare som också nominerats läste på ett engagerat och synnerligen intresseväckande sätt, läser jag nya BBL, och gläds åt att en stor del av numrets artiklar antingen är skrivna av, eller handlar om, BiS-medlemmar.

Den största artikeln handlar naturligtvis om Lena Lundgren, som nu går i pension som barnbiblioteks-
konsulent i Stockholm. Nästa vecka mottar hon dessutom IBBY:s pris för ett långt liv i barnbokens tjänst. Naturligtvis nämns inte med ett ord att hon också tillhör BiS stöttepelare, men det hade jag kanske inte heller väntat mig.
Nya BBL-numret innehåller ändå mycket matnyttigt. T.ex. att de personallösa biblioteken blir allt fler i Danmark, att 450 biblioteksfilialer hotas av nedläggning i folkbibliotekens moderland England. Men också att Täby vill införa ”Nacka-modellen” på sina folkbibliotek, de få som finns kvar, vilket inte heller var överraskande.
Sen läser jag att Nacka Forums nya chef heter Affi Stork, som inte är bibliotekarie, men däremot kommunalpo-
litiker för moderaterna i Värmdö, och har jobbat på den för mig okända konsultfirman Vascaia. Vad menar man? Det är ju ett hån mot hela vår profession!
Barbarians at the gates of the library hette en amerikansk debattbok som kom för ett par år sedan. Nu har barbarerna nått Sverige också. Det är Alliansens politiker i regering och i landsting och kommuner, ingen nämnd och ingen glömd. Kulturens, skolans, och bibliotekens nya dödgrävare, som med sin besparings- och krämarpolitik undergräver och ödelägger ett halvt sekel av kultur- och utbildningsarbete i Sverige. Jag mår illa varje gång jag ser och hör kulturministern på TV – kulturföraktet personifierat. Och jag lider med personalen på Nacka bibliotek som fått klä så mycket skott i debatt och i media, på grund av kommunens hutlösa men alls inte underbetalda Allianspolitiker.
Det enda goda i situationen är alla bokläsare och biblioteksbesökare (och trägen personal) som fortfarande står upp för sin Public Service. Biblioteken har en stor trogen skara anhängare. Dessa kulturapostlar, en stadig väljarkategori, borde politikerna se upp med.
De kanske 500 besökarna på Berwaldhallen var till 70-80 procent kvinnor, och medelåldern var hög, säkert i pensionsklassen. Det är också en sak som borde oroa alla – men säkert inte kulturministern, som ju föredrar ordet ”underhållning”.
Mats Myrstener
(foto: Micael Engström)