I nr 2 2011 av SPQL skriver Joacim Hansson om det totala feltänket ”användarfocus”, ett perspektiv som förvrider verksamheten på biblioteken så att man ser brukarna som konsumenter och kunder istället för medborgare.
Han kritiserar den nu förhärskande ideologin att ” ge folk vad folk vill ha” och detta att man från bibliotekets sida tror att användarna har ett stort behov att kommunicera med biblioteket via kommentarer i katalogen, bloggar, FB etc
Istället borde biblioteken ta tag i sitt demokratiska uppdrag, kommunicera med lokalsamhället och verkligen bli en demokratisk arena i sitt närsamhälle. Dessutom bör man ta tillbaka makten över mediainköpen från bokhandel och olika centrala instanser. Man ska utöva ”community librarianship” inte ”commersiel”
Själv har jag alltid försökt göra detta genom att vara något så omodernt som beståndsfocuserad, dvs sett mediebeståndet som själva grundbulten i verksamheten. Att bygga ett bestånd utifrån behoven i bibliotekets närområde är en förutsättning för att biblioteket ska kunna ta sitt samhällsansvar och vara en viktig del av närsamhället.
Men nu ska allting flyta, åtminstone i Stockholm och Göteborg. Där har man infört mer eller mindre flytande bestånd med centraliserade inköp och även profilköp som görs av bokhandeln eller BTJ. Man motiverar detta med att det är mer rationellt och demokratiskt. Man påstår att det leder till att alla användare får tillgång till samma utbud, det är bara att beställa det man vill ha.
Visst nu väller det in deckare, tv-spel, filmer och cd på de bibliotek som tidigare tyckte det var mer demokratiskt att förse stadsdelen med lexikon, språkkurser, läromedel och böcker på en massa olika språk. Nu vet man varken vad biblioteket har eller kommer att få. Panta rei, man kan inte gå in i samma bibliotek två gånger.
Vem gynnar detta? Problemet med användarfocus är kanske att man ser någon slags majoritetsanvändare. Man vill skapa ett maxat bibliotek för majoriteten, höga besöks- och utlåningssiffror, framgång alltså?
Men ett bibliotek för majoriteten är inte att bibliotek för alla, inte för dem som behöver det som majoriteten inte efterfrågar. Enligt bibliotekslagen ska exempelvis funktionshindrade och invandrare prioriteras, liksom barn och läsfrämjande åtgärder. Det gör man genom att se till just de användare som finns i närsamhället och återupprätta beståndfocuseringen.
Bibliotek som mötesplats är åxå en del av den nu rådande retoriken. Det kan betyda vad som helst och kan säkert vara bra, men det får inte bli något istället för ett bibliotek.
”Community librarianship” förutsätter att makten över bibliotekets innehåll finns i det lokala biblioteket!
Ingrid Atlestam
BiS 