Kategoriarkiv: bibliotek och ungdomar

Läsfrämjeri hursa?

Med femton miljoner som Liljeroth gav

Läsfrämjeri, läsfrämjera

För att läsa för livet, det är ju så bra

Läsfrämjeri, hursa?

Men hur ska det göras, och vem skall det nå?

Vem gör det? Det ordnar sig, det måste gå!

Läsfrämjeri, läsfrämjera

Läsfrämjeri, hurra!

”Att politiskt ta sig an att främja läsandet av skön- och facklitteratur är ingen lätt sak- En så vag och svårgripbar uppgift leder ofta till improvisationer, regionala avvikelser och hänsynstagande till den mängd olika aktörer som på ett eller annat sätt är inblandade i det vi kallar Litteraturen.”

Så skriver DN:s kulturredaktör Jonas Thente i en kommentar till kulturministerns utspel om ökade bidrag till läsförståelse, läskunnighet, läsförmåga och läsfrämjande (kärt barn har många namn). ”Vägbibliotek” nämns, men då glömmer väl Liljeroth att hon för ett år sedan skar bort det statliga bidraget till LO:s satsning på vägkrogsbibliotek? Öronmärkta pengar till studieförbunden kritiseras också av de berörda. För det är också pengar som redan försvunnit i minskade bidrag till folkhögskolor och studieförbund. Man tar med den ena handen och ger med den andra således. Slutresultat: Plus minus noll.

När jag hade mitt första vikariat i Gävle 1983, i förorten Sätra så imponerades jag av filialföreståndaren Conny Persson. Hans ambition var att kartlägga ALLA invånare i stadsdelen, socialt och ekonomiskt och etniskt, och sedan med bibliotekets utbud få alla invånarna att komma till biblioteket åtminstone en gång om året. Det kallar jag ambitioner! Alla skulle med, ingen lämnas utanför.

Då kallades det ”uppsökande verksamhet”, det att lämna bibliotekets trygga bokhyllor och bege sig ut i djungeln av arbetsplatser, ålderdomshem, daghem och fritidsgårdar. Haninge kommun där jag praktiserade hade mycket stora ambitioner, man hade en musikbibliotekarie, en ungdomsbibliotekarie, en bibliotekarie som bara sysslade med uppsökande verksamhet, en PR-bibliotekarie, en arbetsplatsbibliotekarie osv. Sen gick kommunens bostadsföretag i konkurs, kommunen fick en ny politisk ledning, och bibliotekets storslagna visioner smälte bort som is på våren.

Biblioteken skulle helst vara ”kulturhus” då, jag minns att jag som sjukhusbibliotekarie även fick låna ut konst, vilket kunde ha sina sidor. När besparingarna inleddes, i slutet på 1980-talet blev bibliotekariernas stridsrop ”åter till boken”. Nu var det böcker man skulle syssla med, inget annat. Och den uppsökande verksamheten, kontakten med yttervärlden, den försvann mer och mer.

Idag skall biblioteket, med minskade resurser, göra lika mycket och dessutom ännu mer. En kollega i Norrland berättade att biblioteket där också var turistbyrå och yrkesvägledning för ungdomar, efter inspiration från USA. Men någon extra personal anställdes inte.

En annan kollega berättade hur man bokstavligt talat gick på knäna. Mest tid tog högskolestudenterna med sina långa listor med akademisk litteratur, ofta ofullständigt ifyllda, som skulle fjärrlånas. Tjänsten som bibliotekschef utlystes flera gånger, utan att få några sökande. Det var, säger han ”en hopplös uppgift”. Sjukskrivningsfrekvensen hos bibliotekarierna var ovanligt hög.

Nu får biblioteket alltså ännu en ny uppgift, som egentligen skulle skötas av skolan. Eller ny? Folkbiblioteken har väl ALLTID arbetat läsfrämjande? Är det inte en av hörnpelarna i yrkesrollen? Kalla det sedan läscoach, läspedagog, lästerapeut, läsfrämjare, eller det nya fina ordet ”läsambassadör” (varav det bara finns en i hela landet, så det borde vara något riktigt fint). Borde inte en av huvuduppgifterna för denna läsambassadör vara att samordna alla dessa improviserade plåster och lapptäcken som produceras i kommunerna?

Den riktigt knepiga uppgiften, som den nya läsambassadören Johanna Lindbäck formulerar, är: ”Pojkarna ser att läsning inte är något som män ägnar sig åt, det är där problemet ligger”.

Radioteaterchefen Stina Oscarson uttryckte det mera brutalt, på ett av mässans seminarier på torsdagen: Regeringens kulturpolitik är ett ”spackel för en redan havererad kulturpolitik”. Och så är det ju: Det är oerhört svårt att bygga upp något som raserats under så många år. Det är lätt att förskingra ett bibliotek, men nästan omöjligt att bygga upp ett nytt, lika bra.

Läsfrämjeri, hurra!

Mats Myrstener

Andra tider, andra seder

Vi besökte Kulturhuset i Stockholm, Bibliotek Plattan, och råkade faktiskt få prata med chefen Pernilla Glaser, som stod och avregistrerade böcker vid en datorstation. Följande dialog utspelades:
Jag: Den här boken, på hyllan ”Livsöden” (Anne Franks dagbok) är klassad som Hce? Borde det inte vara Lz?
Hon: Kan tyvärr inte svara på det, jag är inte bibliotekarie.
Jag: Jag är ju van biblioteksbesökare, men här hittar jag ingenting.
Hon: Jo jag vet att några äldre besökare tycker det, men vi hoppas vinna några nya istället, som uppskattar att vi förändrat rummet lite grann.
Jag: Ja, jag ser det på den här skylten att ni vänder er till ovana besökare.
Hon: Ja, jag har skrivit den själv.
Jag: Vi uppskattar att det finns personal här som man kan fråga åtminstone.
Hon: Vi funderar på att göra en stor skylt som förklarar uppställningen av böckerna lite bättre. Vi försöker tänka lite nytt. Sen har vi ju avd. Film och Musik på våning två, och vår 10-13 avdelning, men där får du inte gå in, bara titta genom fönstret.
Jag: Så synd. Men tack för besöket. Hoppas ni får många nya låntagare.
(Just denna dag var besöksfrekvensen ganska modest, och de tre anställda vi såg ganska sysslolösa. Men det var nog bara som det såg ut.)