Kategorier
barnböcker biblioteksdebatten ungdomsböcker

Om och om igen…

Nu har vi fått en nobelpristagare som säger sig hela tiden skriva samma bok om och om igen och det har tydligen blivit stor litteratur. Men samma grepp funkar absolut inte på BIBLIST där debatten huruvida urval är censur, med anledning av exempelvis Lilla Hjärtat, nu har blivit, eller snarare urartat till, en metadebatt om vem, vad och hur det är lämpligt att debattera. Ett litet tips, på möten, som tex i riksdagen, brukar man införa talartid för att inte vissa ska bre ut sig och säga samma sak om igen i tron att droppen urholkar stenen.

Detta gör inte ämnet för debatten mindre angeläget. Ett sätt att fördjupa och komma längre och förhoppningsvis få till ett givande samtal istället för någon slags barrikadstrid är att exempelvis begrunda hur vi tidigare såg på detta med ”indianböcker” . Minns när jag gick på Biblioteksskolan 1969-70, att då ingick Hjortfot i kursen om barnlitteratur. Jag fann den så rasistisk och upprörande att jag aldrig lämnade tillbaka den till biblioteket. Sedan tog jag det som en viktig uppgift, att på alla bibliotek där jag fick möjlighet, avskaffa ”indianhyllan” vilket inte alltid var så lätt på grund av kollegors bristande förståelse. ”Indianhylla” var ju då standard vid sidan och hyllorna för katt- och hundböcker på Hcg. Det var på den tiden då ”negerfrågan” och ”indianer” var underavdelningar på avdelningen för USAs historia och ”nykterhets- kvinno- och bostadsfrågorna” var underavdelningar till Oh.

Yvonne Pålsson har inte nöjt sig med att slänga Hjortfot i papperskorgen utan skrivit en mycket viktig avhandling om vad dessa böcker egentligen handlar om och vilka värderingar som ligger bakom:   I Skinnstrumpas spår. Svenska barn- och ungdomsböcker om indianer, 1860-2008 

Dåligt med inköp till folkbiblioteken, men tack vare att den finns online är den tillgänglig  i alla fall. Läs och inse att urval och gallring handlar om  större insikt och kunskap och därför djupare förståelse för vad människors lika värde och rasismens förödande kraft innebär. I hela folkbiblioteksidén ligger tron på att människor lär sig nytt, vidgar sina vyer och blir klokare. Förhoppningsvis gäller detta personalen också?

Ingrid Atlestam

Kategorier
barnböcker

Gunnel Linde är död

En av Sveriges mest kända barnboksförfattare är död. Men också en pionjär och förkämpe för barns rätt och rättigheter.

Hon var mest känd för boken ”Den vita stenen”, som även blev en omtyckt TV-serie på 1970-talet. Hon skrev också populära barnböcker om Barnen på Skorstensgränd, Fröken Ensam hemma, Lurituri, Pellepennan och Suddagumman (som var de första barnboksfigurer jag såg på TV), Osynliga klubben, Charlie Karlsson, Jag är en varulvsunge, och Rädda Joppe (som mina barn njöt av i slutet på 1980-talet). Redan 1970 kom den första avhandlingen om Ensamma barn i Hans Petersons, Gunnel Lindes och Maria Gripes författarskap (av Annika Hill) och skulle följas av flera.

Men hon agiterade också för barns rättigheter och bidrog starkt till den då unika svenska lagen om förbud mot barnaga 1979 (som idag 32 andra länder tagit efter) och till grundandet av organisationen BRIS (Barnens rätt i samhället).

Mats Myrstener

Kategorier
barn och bibliotek barn och läsning barnböcker biblioteksanvändning biblioteksforskning Skolbibliotek Stockholm Stockholms stadsbibliotek

Barn lånar mer, utom i Stockholm

I Metro 24 april läser jag att barn lånar dubbelt så mycket böcker ute i landet som i Stockholm. Det är boklån/invånare man mäter, inklusive e-böcker, och i Stockholm är siffran för alla åldrar nere i 4 volymer/person, Stockholms län, 4,5. Det är ungefär lika mycket som man hade på 1930-talet, och en kraftig tillbakagång sedan 1980-talet.

När det gäller barn 0-14 år (2012) är siffran 10 lån/inv i Stockholm, att jämföra med 20 per invånare i alla kommuner i Sverige!
 
Det finns alltså inga undanflykter för stockholmspolitikerna, det här är riktigt dåliga siffror! Felet är att man inte byggt ut stadsbiblioteket i takt med befolkningsökningen de senaste trettio åren, och dragit ner på att aktivt arbeta utåtriktat mot områden där läsningen är särskilt eftersatt. Det är en utbildningspolitisk fråga som borde beröra både skola och bibliotek, i skuggan av de katastrofala siffror vi ser vad gäller läsning och läsförståelse i alla tester idag.
 
Igår invigdes istället en ny stor köpgalleria vid Kungens kurva, efterfrågad av ingen. Varför, kan man fråga sig? Vad tänker politikerna på? (Medan ett topplag i damhandbollens Nacka tvingas spela allsvensk semifinal i en liten gymnastiksal, för idrottsplaner och -hallar saknas också.)
 
Stockholms kulturborgarråd skyller som vanligt ifrån sig i Metro: Hon anser enligt tidningen att alliansen gjort en ”historisk satsning” på biblioteken de senaste åtta åren.
 
Vad hon menar med ”historisk” framgår inte. ”Historiskt dålig?” Nej Madeleine, den historiska satsningen på folkbibliotek i Stockholm gjordes under den socialdemokratiska eran, på 1930-talet och efter andra världskriget. Stockholm var ett paradexempel på väl utbyggda folkbibliotek, i en stad som ändå växte rejält. Men många års skattesänkningar har åderlåtit systemet grundligt. Fortsätter det så kommer statligt och kommunalt finansierade och understödda folkbibliotek snart att vara ett minne blott.
 
Det är ungefär lika intelligent som att skylla skolans misslyckande på ”1970-talets flumskola”.
 
Argumenten kommer att upprepas i en papegojkör från alliansens politiker ända in på valdagen. Idag läser jag emellertid i Metro att alliansen redan förlorar väljare i Järfälla, Norrtälje och Huddinge. Fritt fall således, kanske finns det ändå hopp för framtiden?
 
Att satsa radikalt är att satsa på de grupper i samhället som idag inte läser alls, kanske inte ens har en egen dator. Ändå kan biblioteket inte låta bli t.ex. pensionärerna, som blir en allt friskare och efterfrågestark grupp. Och de välbärgade, som har råd att köpa böcker, är kanske inte alls intresserade av att läsa för sina barn. I läshänseende finns eftersatta barngrupper inom alla samhällsklasser. Det är ett verkligt dilemma, när bibliotekets resurser stadigt försämras.
 
Punktvis stöd med läsfrämjande åtgärder från statens sida hjälper knappast. Det behövs mycket mer planering än så. Kulturrådet har under alliansens tid förlorat allt inflytande och ersatts med en organisation av tekniker och byråkrater. Och Kungliga biblioteket har inte ens resurser för sin egen, nationellt bevarande, verksamhet.
 
Artisten Robyn sa i DN idag att hon var orolig för framtiden. Hon har framtidsångest och tror att vi är ”illa ute”. Allt pekar ju också mot det, men få verkar orka protestera längre. Vi får ett samhälle med allt fler ensamma, allt fler med psykiska problem. Jag har alltid trott på att biblioteket har en social funktion som mötesplats, att det är en av de allra viktigaste funktionerna i dagens datoriserade och individualistiska samhälle. Den funktionen är hotad och den kommer vi att få kämpa för. Det räcker inte inte med en ”bibliotekskiosk” här och där, som något ljushuvud föreslog i tidningen senast.
 
Mats Myrstener 
 
PS Artikeln i Metro bygger på en ny magisteruppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap, om skolbibliotekens betydelse för barns läsning, av Caroline Cassel West och Ann-Charlotte Knochenhauer.
 
Kategorier
barn och bibliotek barn och läsning barnböcker

Stor satsning på barns läsande

Allt fler ungdomar väljer bort nyhetsmedier som dagstidningar (även på nätet) och TV-aktuellt. Och som bekant har även bokläsandet minskat rejält sedan 1980-talet. Professor Sverker Sörlin kallade skolans utveckling i DN igår för en ”ruin”.

Men regeringen står icke handfallna. Nu satsar man stort, enligt dagens Svenska dagbladet, där kulturministern och biträdande utbildningsministern presenterar ett generöst beslut: tre miljoner ska satsas på barns läsning, pengarna går till idrottsrörelsen, ”i samarbete med region-, läns- och folkbibliotek”.

Varför just idrottande barn också ska läsa mer böcker framgår inte, jag vet inte vad man bygger de teorierna på. Det är väl snarare en samarbetspartner regeringen vill ha? Varför man inte satsar pengarna direkt på de existerande svenska barnbiblioteken framgår inte heller. Det är överhuvud taget svårt att förstå hur man tänker i kulturdepartementet, om man tänker, och om det bygger på någon relevant forskning.

Fördelat på alla landets kommuner skulle det väl bli ca 10.000 kronor per kommun. Ja, man får vara glad för det lilla, kan man väl säga?

I artikeln förekommer också en, ska vi säga, viss ”skönmålning”. ”Sedan den nya skollagen trädde i kraft har det blivit obligatoriskt med skolbibliotek”, skriver de båda ministrarna. Var det inte ”tillgång till skolbibliotek” det stod? Det är ju inte riktigt samma sak.

Mats Myrstener

Kategorier
barnböcker Pakistan

Pippi i Pakistan

Om Pippi i Pakistan läser jag i Situation Stockholm (nr 163). Det är Din Sial Chaudry som ledsnade på prinsar och prinsessor och bestämde sig för att översätta Pippi till urdu.
– Fast ibland blir det lite konstigt, säger han. Som när Pippi utbrister hur glad hon blir när solen skiner. Då får jag skriva en förklarande not om det svenska vädret.
Mats Myrstener