Kategoriarkiv: barnböcker

Användbart smörgåsbord av övningar men för lite fokus på det strukturella arbetet

Gustafsson, Eva & Westin, Mia (2018). Rätten till din berättelse: Normkreativa metoder och brytiga böcker för barn och unga. BTJ förlag.

Omslag Rätten till din berättelse

Under åren 2014–2017 drev Rättighetscentrum Västerbotten projektet Brytiga böcker. Rättighetscentrum Västerbotten erbjuder kostnadsfri juridisk rådgivning och utbildningar kring diskrimineringsfrågor. Det är en av sexton ideella antidiskrimineringsbyråer i landet, med Sensus Studieförbund som huvudman. Inom projektet Brytiga böcker utvecklades normkreativa metoder för barn i åldrarna 3–12 år med utgångspunkt i barn- och ungdomsböcker. Rätten till din berättelse är en presentation av några av de övningar och verktyg som har tagits fram under projektet. Boken vänder sig till barn och deras vuxna, till exempel föräldrar, pedagoger och bibliotekarier.

Den normkritiska pedagogiken går som en röd tråd genom hela boken, både i övningarna och i verktygslådan. Redan i inledningen och begreppslistan får vi en bra introduktion till det normkritiska tänkandet. Att presentera normer kan vara klurigt och det är lätt att fastna i alltför invecklade tankegångar, men jag tycker att författarna lyckas göra en väl avvägd begreppssammanfattning.

Boken har en lättillgänglig formgivning med många underrubriker, luftig text och ett stort antal illustrationer. Förutom övningarna och de mer teoretiska delarna finns korta intervjuer med personer som på olika sätt har varit involverade i projektet, till exempel bokens författare, en fritidspedagog och en metodutvecklare. Ett trevligt inslag som lättar upp läsningen.

I bokens första del presenteras fyrtio normkreativa övningar för barn, uppdelat i fyra teman. Övningarna är beskrivna på ett överskådligt sätt. Varje övning sträcker sig över max ett par sidor, vilket gör att det går snabbt att få överblick över dem. Det finns en stor bredd när det gäller arbetssätt, både konst, skrivande och drama finns representerat.

Till varje övning finns en faktaruta med en sammanfattning av bland annat tänkt deltagarålder, tidsåtgång, lokal och materialkrav som bidrar till att övningarna är lätta att överskåda. Det är också ett plus att varje övning är kopplad till någon eller några av de sju diskrimineringsgrunderna. I slutet av boken finns ett register över övningarna uppdelat efter just de diskrimineringsgrunder som de är kopplade till.

I bokens andra del får vi vår verktygslåda. Här presenteras ”brytiga” text-, bild- och dramaövningar och exempel på hur vi kan arbeta normkreativt med boksamtal, författarbesök, sagostunder och andra bokaktiviteter. Eftersom det här är en bok som ska vara användbar utan förkunskaper känns det märkligt att vi får verktygen först efter övningarna. ”Inga förkunskaper krävs, följ bara recepten!” står det på bokens baksida. Att placera verktygslådan sist blir för mig bakvänt och drar helt klart ner min upplevelse av boken.

Boken som verktyg

Inledningsvis lyfts böcker som viktiga redskap, men böckerna ges förvånansvärt litet utrymme i övningarna. Till varje övning finns visserligen tips på böcker som kan användas. Urvalet känns relevant, men jag får erkänna att jag blev förvånad att böckerna ofta känns väldigt löst kopplade till övningarna. Böckerna kan absolut fungera som introduktion och inspiration, men de flesta övningarna är fullt genomförbara utan exempelböckerna. Böckerna finns utan tvekan med i ”verktygslådan”, men jag tycker inte att de ges den status de förtjänar.

För att kunna använda boken som redskap behöver vi veta hur den fungerar och jag hade önskat en mer stringent diskussion om (barn)boken som medium. De diskussioner om text och bild som finns med i ”verktygslådan” utgår mer från vårt förhållningssätt som läsare än från deras egen dynamik. Jag saknar också en bredare diskussion kring kopplingen mellan text och bild, vilket är högst relevant när det gäller barnlitteratur, i synnerhet för de yngre barnen där bilden ofta är mer betydelsebärande än texten. De avsnitt när förhållandet mellan text och bild faktiskt diskuteras drunknar lätt i övriga diskussioner.

Boksamtal

I arbete med barn och böcker lyfts boksamtalen som ett av de viktigaste arbetssätten. Att arbeta med böcker som redskap är för mig synonymt med att arbeta med olika former av boksamtal, men även detta ges förvånansvärt litet utrymme. Jag saknar dessutom referenser till Aidan Chambers, som på många sätt kan ses som (barn)boksamtalets fader, och Agneta 24 — BIBLIOTEK I SAMHÄLLE, NR 4 2018 recensioner Edwards som till och med har skrivit en hel bok om ämnet. Även om Boksamtal med bilderböcker kom först 2017 när Brytiga böcker-projektet redan var över hade det varit på sin plats att ta med den i boken, dessutom diskuterar Edwards boksamtal redan i Bilderbokens mångfald och möjligheter som kom 2008. Att inte alls nämna dessa minskar trovärdigheten och befäster upplevelsen av att böckerna egentligen inte är så viktiga. Över huvud taget saknar jag tips på vidareläsning kopplat till barnlitteratur och boksamtal.

Boksamtal är ett sätt att fånga barns tankar kring olika ämnen. Boksamtal ska handla om samspel mellan barn och en eventuell vuxen ledare, ett samtal där alla deltagare ses som lika viktiga. Det poängteras även här att boksamtal ska vara beskrivande och inte värderande, men upplägget på många av övningarna skapar risker att detta inte efterlevs. Att genomgående använda ”varför-frågor” är till exempel en uppenbar fälla.

Styrda övningar

En stor del av övningarna är lekfulla och utgår från barns nyfikenhet och fantasi. Tyvärr finns det också övningar som är mer styrda med ett mer eller mindre uttalat mål. Det finns olika sätt att nå dit, men vi ska alla åt samma håll.

Det finns flera uppgifter som får lektionskaraktär där den vuxne ses som den som har alla svar. Alla som har arbetat med barn vet att de vuxnas ord väger tungt och det är därför problematiskt med de övningar där den vuxne ledaren uppmanas att presentera sina tankar kring övningen innan barnen bjuds in. Risken är stor att det hämmar barnens egna tankar. När övningarna blir mer som föreläsningar eller lektioner stängs diskussionen och prestationskraven ökas.

I vissa fall rekommenderas att böckerna läses individuellt. Det kan självklart kännas bakvänt att läsa högt för en barngrupp där barnen själva kan läsa, men den gemensamma läsningen har många fördelar som försvinner vid enskild läsning. När vi läser tillsammans blir det lättare att fånga upp om någon inte förstår och vi får en gemensam grund att utgå från när vi sedan arbetar vidare. Högläsning i grupp innebär också att det tar lika lång tid för alla att få ta del av berättelsen, vilket borde vara en fördel i det ofta väldigt pressade tidschemat. Det är ofta mycket som ska hinnas med på kort tid, och, trots att bokens författare menar att den föreslagna tidsåtgången bygger på beprövad erfarenhet, har jag svårt att se att tidsåtgången är rimlig i förhållande till innehållet i övningarna. Framför allt saknas det tid till reflektion kring böckerna.

Anpassade övningar

I slutet av de flesta övningarna finns en liten text med rubriken ”Att tänka på”. Här presenteras sådant som det kan vara bra att ha med i planering och genomförande. Det kan till exempel vara förslag på att anpassa övningarna till barnens olika förutsättningar och sätt att hantera svårigheter som kan uppstå. Många av dessa tips känns relevanta, men det finns också saker som jag tycker borde ingå mer tydligt i övningarna, och inte enbart i ett eget ”Att tänka på”-avsnitt.

Jag saknar det genomgående normkritiska tänket i övningarnas utformning. Det är väldigt stor skillnad på att ge exempel på hur övningarna kan anpassas vid behov, och att integrera detta från början. Jag tänker till exempel på funkis-perspektivet. Det spelar ingen roll att vi som ska leda övningarna inte känner barnen som ska utföra dem, vi ska vara beredda på allt. Vi bör utgå ifrån att det i varje grupp vi möter finns funkis-personer. Det tänket ska finnas där när vi planerar. Och det tycker jag att jag borde kunna förvänta mig av en bok som har ett uttalat normkritiskt perspektiv.

När det gäller funkis-perspektivet saknar jag också en större bredd. Jag upplever det som att funktionsnedsättning likställs med att sitta i rullstol, och saknar ett bredare funktionalitetsperspektiv som innefattar till exempel npf-diagnoser och syn- och hörselnedsättningar. Det är möjligt att detta fanns med under arbetet, men det blir inte tydligt i presentationen. Jag saknar också ett tillgänglighetsperspektiv när det gäller urval. Hur väljer vi och vad väljer vi? Till exempel bör vi vara beredda på att det finns barn i gruppen som inte kan läsa tryckt text, och det kan därför vara på sin plats att tänka på att välja böcker som också finns som talbok, i synnerhet i de fall där vi inte planerar att läsa högt.

Målgrupp

Boken vänder sig till föräldrar, personer som arbetar med barn och andra vuxna i barns närhet. I texten är det framför allt bibliotekarierna som är närvarande och kapitel 8: Rummet är biblioteksrummet det rum som i första hand diskuteras. Vilka bibliotekarier och vilket biblioteksrum som åsyftas framkommer dock inte, vilket jag kan tycka är slarvigt. Jag tolkar det som att det handlar om folkbibliotek då det pratas om ”barnbibliotek” och att verksamheten ska vara tillgänglig för alla. Förskole- och skolbibliotek nämns inte alls.

Som bibliotekarie på ett folkbibliotek känner jag, trots detta, inte att det här är en bok för mig. Jag upplever istället att den är mer användbar för pedagoger och skolbibliotekarier. Naturligtvis är det normkritiska perspektivet högst relevant även för oss på folkbibliotek, det måste anses ingå i vårt demokratiska uppdrag. Men för vår del bör det vara något som genomsyrar all vår verksamhet snarare än enstaka punktinsatser i form av specialutformade sagostunder eller bokpåsar med normkreativt innehåll. Att inkludera ett normkritiskt perspektiv borde vara eftersträvansvärt för alla, men att genomföra den här sortens övningar ligger ofta utanför barnbibliotekariens uppdrag där läsfrämjande och läslust står i fokus.

När det handlar om det normkritiska perspektivet på biblioteksverksamheten i stort är det också viktigt att inte fastna på individnivå. Detta lyfts visserligen i boken, men det hade kunnat vara ännu tydligare. Flera av de problem som lyfts i boken när det gäller till exempel biblioteksrummet och den normkreativa barnlitteraturen är viktiga frågor att diskutera, men det här är inget som enskilda bibliotekarier kan lösa. Även om vi självklart kan bli bättre på att jobba med representation är det inte vi som skapar böckerna. Det handlar om strukturer där politiker och chefer måste styra, snarare än enskilda bibliotekarier, och konkret stöd i form av policydokument och politiska riktlinjer är nästan en förutsättning för ett långsiktigt och hållbart arbete.

Som barnbibliotekarie på folkbibliotek hade jag hellre velat se en bok som behandlar hur vi kan arbeta med att inkludera normkreativitet i all vår verksamhet. Jag hade också velat ha ett tydligare litteraturfokus och en starkare koppling mellan övningarna och böckerna. Sammantaget är ändå Rätten till din berättelse en bok som jag tror att, framför allt, pedagoger kommer ha god nytta av. Boken innehåller ett smörgåsbord av övningar med olika teman, målgrupper och tidsåtgång, det lär finnas något som kan passa de flesta. Jag hoppas dock att de som använder boken kompletterar den med vidare läsning kring barnboken som medium och boksamtal som metod. Det är fullt möjligt att genomföra övningarna utan denna komplettering, men jag är övertygad om att de blir ännu mer givande med en större förståelse för både redskap och metod.

Eleonor Pavlov

Läs mer

Låt barnen njuta av böcker utan pekpinnar

Att läsa ska kunna vara både nytta och nöje borde vara en självklarhet. Men när det gäller barnlitteraturen är det inte alltid så självklart. Barnböcker har en lång tradition av att vara uppfostrande. Till den grad att det ibland kan verka som om det är svårt att komma bort från det pedagogiska, även i de skönlitterära barnböckerna. Vad är egentligen en barnbok? Och hur skapar vi böcker som speglar världen och breddar våra verkligheter, utan att skriva barnen på näsan?

Text och illustration: Eleonor Pavlov

Illustration

Alla kan skriva barnböcker. Åtminstone kan det ibland låta så. Många pratar om att de vill skriva en barnbok. Kanske skriva ner de där sagorna som deras mormor berättade för dem när de var små, eller de där historierna som de själva berättade för sina barn. Eller om ett viktigt ämne, om något de har varit med om som det borde finnas en bok om.

Och många skriver också de här böckerna. Andelen egenutgivna böcker och böcker från hybridförlag, där författaren betalar för att få hjälp med delar av eller alla praktiska detaljer kring utgivningen, ökar i takt med att det blir enklare och billigare att producera böcker. Fler kan förverkliga sina författardrömmar, även om de blir nobbade av de stora förlagen, och vi läsare får fler böcker att välja mellan.

Jag har hittat flera guldkorn bland egenutgivningen. Böcker där jag inte kan förstå att de inte har blivit antagna av något etablerat förlag. Men tyvärr är de ganska få i sammanhanget. I mitt jobb stöter jag på alldeles för många böcker som har en ogenomtänkt formgivning, och som, om jag ska vara helt ärlig, saknar litterär klass.

Dessa problem är troligtvis inte unika för just barnlitteraturen. Jag tänker att det finns liknande tendenser inom vuxenboksutgivningen. Men det finns en stor skillnad här: vuxenböcker skrivs av vuxna för vuxna, barnböcker skrivs för barn av vuxna. Och ibland tycker jag att barnperspektivet saknas, att den vuxnes författardrömmar och vilja att lära barn något, går före boken och berättelsen som konstform.

De uppfostrande barnböckerna

De allra tidigaste barnböckerna som gavs ut hade i stort sett alltid ett uttalat pedagogiskt syfte. Det handlade om att lära barnen hur de skulle uppföra sig och hur världen fungerar. Böckerna var ett verktyg för att fostra välartade samhällsmedborgare snarare än konst och underhållning. Det var egentligen först 1945, när Lennart Hellsing debuterade och första böckerna om Pippi Långstrump och Mumin-världen kom ut, som det sedelärande började luckras upp och ge utrymme åt annat.

Men den fantasifulla underhållningslitteraturen slog inte helt och hållet ut de uppfostrande böckerna. Vissa perioder har de varit färre, och andra mer framträdande. Många av oss minns till exempel säkert, eller har åtminstone hört talas om, 1970-talets socialrealistiska och öppet politiska böcker. Dagens uppfostringslitteratur har inte en lika tydlig politisk agenda som under den perioden, men genren har inte helt dött ut. Tvärtom ges det än idag ut ganska många böcker som vilar på en pedagogisk grund, och jag tycker till och med att det går att se en ökning.

Var är barnperspektivet?

På årets Littfest i Umeå samtalade Annika Edlund med Gunna Grähs och Lennart Eng om bilderbokens betydelse och utmaningar. Rubriken på programpunkten var ”En fanfar för bilderboken”, vilket också är titeln på en bok om samma ämne. (1)

När jag för några veckor sedan tittade på en inspelning av samtalet (2) fastnade jag framför allt vid diskussionerna kring den pedagogiska aspekten inom barnlitteratur. Gunna Grähs och Lennart Eng var båda två överens om att barnlitteraturen borde skyddas från det pedagogiska. Barnbokens uppdrag att lära ut gör den till ett verktyg i första hand, och en konstform först i andra hand. Böcker som exempelvis Kaninen som så gärna ville somna saluförs som barnböcker när det i själva verket är ett hjälpmedel för vuxna bara maskerat som en sagobok för barn. (3)

Det är viktigt med ett barnperspektiv i barnlitteraturen. Det handlar inte om att sänka sig till barns nivå. Barn är kompetenta och behöver inte skrivas på näsan, däremot kan de ha andra behov än vuxna när det gäller vad som skildras och hur det presenteras. Att inta ett barnperspektiv är att tillmäta barnet kompetens och försöka se världen med deras ögon. Det borde vara självklart, men alltför ofta läser jag barnböcker där det verkar som om upphovspersonerna saknar en grundläggande förståelse för vad en barnbok egentligen är.

Barnboken som spegel och fönster

Varför måste det finnas ett underliggande syfte i barnböckerna? Om vi hela tiden fokuserar på det pedagogiska i barnlitteraturen riskerar diskussionen kring barnböcker fastna vid detaljer i innehåll, istället för att fokusera på det litterära och konstnärliga, menar Gunna Grähs och Lennart Eng. Det måste få finnas barnböcker som i första hand är underhållande och njutbara.

Jag skulle vilja lägga till att böcker inte heller behöver ha ett uttalat syfte för att kunna användas som utgångspunkt till samtal. Om så var fallet skulle vi knappast ha varken litteraturvetenskap eller litteraturkritik. Båda dessa bygger, åtminstone delvis, på att göra tolkningar och hitta underliggande budskap. Och även om det ofta är vuxenlitteraturen som är i fokus inom dessa områden, borde grunden rimligtvis vara densamma när vi pratar om barnböcker.

Vi behöver således inte böcker som beskriver exempelvis olika familjeformer eller socioekonomisk status för att kunna prata om det. Dock behöver vi böcker som innehåller en variation av familjer, bostadsort, sysselsättningar och så vidare, för att skapa möjligheter för alla barn att kunna spegla sig i de böcker som de kommer i kontakt med. Böcker ska vara både speglar och fönster, läsarna ska både kunna känna igen sig och komma i kontakt med andra verkligheter än sina egna. Och där är det så klart viktigt med olika perspektiv, mångfald och representation.

Normkreativitet i barnlitteraturen

Dagens barnböcker är fortfarande fyllda av onödigt många stereotyper. Ofta handlar det om sådant vi är så vana vid att vi vid en första anblick kanske inte ens märker det, men om vi går djupare in innehållet märker vi snabbt att det som ryms inom normerna är överrepresenterat. Nyligen uppmärksammades att det endast i fyra procent av barnböckerna i Storbritannien finns personer som inte är vita. Och det här är inte unikt för brittisk utgivning, samma mönster finns även i den svenska barnlitteraturen. (4)

Det finns mycket att göra när det gäller representation i barnlitteraturen. Men även om det är lång väg kvar så tycker jag att det går att se en något ökad medvetenhet när det gäller att uppmärksamma perspektiv utanför normerna. Bland de barn- och ungdomsböcker som ges ut går det att se en ökning av titlar som på olika sätt utmanar traditionella normer.

I våras kom tipsboken Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen ut på BTJ förlag. (5)  Bokens syfte är att presentera barn- och ungdomsböcker ”som på något sätt vidgar traditionella normer” med utgångspunkten att bidra till att alla barn och unga ska kunna känna sig inkluderade i de böcker de läser. De böcker som presenteras är utgivna eller tryckta mellan 2000 och 2017, och det finns allt från pek- och bilderböcker till ungdomsböcker.

Författaren, Maria Heimer, arbetar som utvecklingspedagog. För henne är det viktigt att ”förmedla barn- och ungdomslitteratur som utmanar traditionella normer och speglar samhället som det ser ut idag”. I boken lyfter hon fram att det finns olika sorters normbrytande böcker. I vissa böcker är det normbrytande inte huvudhandlingen utan finns bara med som något självklart i bakgrunden. Dessa böcker utvidgar normerna genom att låta det som annars kan upplevas som avvikande ta plats på liknande villkor som det som ryms inom normerna. Det finns också böcker som är mer problematiserande, där det normavvikande synliggörs och lyfts fram. Dessa böcker kan många gånger bidra till att befästa det normbrytande som avvikande snarare än tvärtom.

Olika normer

De böcker som presenteras i Heimers bok har delats in under åtta rubriker: Kropp- och funktionsnormer, könsnormer, etnicitetsnormer, familjenormer, sexualitetsnormer, socioekonomiska normer, genusnormer och övriga normer. Varje del inleds med en kort beskrivning av normen i fråga, och därefter presenteras ett antal böcker. Varje titel presenteras endast under en rubrik, men om boken berör flera normer nämns det oftast i sammanfattningen.

Författaren gör redan i inledningen klart att ambitionen inte är att täcka in alla normkreativa barn- och ungdomsböcker, och hon poängterar att det kan finnas fler böcker som hade kunnat vara med. Men trots detta innehåller boken ett stort antal titlar och merparten känns relevanta för sammanhanget. I de allra flesta fall är det uppenbart på vilket sätt böckerna kan bidra till att vidga normerna, tyvärr finns det dock exempel där det är mer otydligt.

Det är svårt att skriva om normer utan att kategorisera, men ibland kan den här sortens indelning stjälpa mer än hjälpa, vilket jag tycker att det gör här. Jag ställer mig väldigt frågande både till kategorierna i sig och hur de används. Jag har till exempel svårt att se skillnader mellan könsnormer och genusnormer på det sätt som de presenteras här.

Visserligen sägs könsnormer handla främst om könsidentitet och genusnormer mer om förväntningar kopplat till kön, men den uppdelningen känns inte helt genomtänkt. I min värld handlar även en persons könsidentitet handlar också om förväntningar, och inte enbart om att förhålla sig till det biologiska könet. Placeringen av titlar under respektive kategori gör dem dessutom ännu mer otydliga. Till exempel anser jag att Experimentet av Harald Nortun, Blompojken av Elias Stjärne Ericson och Anna Höglunds Att vara jag alla tre i första hand handlar om identitet. Ändå är de placerade under genusnormer.

Gränsen mellan normer är många gånger hårfin, och normer interagerar och samspelar. Vi gör dessutom olika tolkningar av vilka normer som är mest framträdande i en bok. Att placera varje titel under enbart en rubrik blir därför komplicerat, det märks även när det gäller andra titlar än de exempel jag nämner ovan. Ibland upplever jag att placeringen av titlar är väldigt godtycklig. Böcker om adoption och analfabetism hamnar till exempel under kropps- och funktionsnormer. Böcker om föräldrar om psykiska problem hamnar under familjenormer, där även böcker som vänder på barn- och vuxenroller tas upp. Under etnicitetsrubriken hamnar en titel om ett barn med rött hår och den avslutande delen om övriga normer innehåller fyra titlar som med fördel antingen hade kunnat flyttas in under andra kategorier eller tagits bort helt.

Hur skildras det normkreativa?

Både kvantitet och kvalitet spelar roll när det gäller representation. Bara för att en bok har ett normbrytande innehåll innebär det, som sagt, inte att den automatiskt bidrar till att vidga normerna. Med det i åtanke anser jag att en tipsbok som Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen borde fokusera mer på att berätta på vilket sätt böckerna kan anses vara normkreativa.

Tyvärr tar handlingen generellt, i mina ögon, alldeles för stor plats i presentationerna. Visst kan en beskrivning av bokens handling ge en tydligare bild av vilken sorts bok det är, men i ett sådant här material är det oftast andra saker som är mer relevanta. För mig är det till exempel underordnat att få refererat större delen av handlingen i Prick och Fläck är hemliga av Lotta Geffenblad, när det intressanta är att Prick och Fläck aldrig könsbestäms.

Många gånger hade beskrivningen av handlingen mått bra av att stramas upp och istället ge plats till att mer ingående visa på varför, och på vilket sätt titlarna är normbrytande. Det hade varit intressant att få veta mer om huruvida det normkreativa är ett genomgående tema eller bara är en mindre del, om det skildras i enbart text eller bild, eller i båda delar, och så vidare.

Det är också intressant att få veta hur det skildras. Författaren nämner ju själv i inledningen att det är stor skillnad på om det som avviker från normen problematiseras eller presenteras som något självklart, men ändå saknas den aspekten i stor del av titelpresentationerna. Att veta på vilket sätt en bok bidrar till att vidga normerna är viktigt för att kunna ge rätt bok till rätt person.

Nya böcker och nya perspektiv

Det ges ut otroligt många barnböcker varje år i Sverige (fotnot: Enligt Svenska barnboksinstitutet gavs det 2017 ut mer än 2500 barn- och ungdomsböcker, en ökning med 5 procent jämfört med föregående år, och 136 procent sedan slutet av 1980-talet. Läs mer på: http://sbi.kb.se/sv/Bokprovning/ ). Trots detta finns det en stark barnbokskanon med böcker som lever kvar år efter år. Lennart Eng kallar det lite skämtsamt för ”Beskow-konstanten”, de där gamla böckerna som, i likhet med Elsa Beskows över 100 år gamla böcker, verkar ha närmast evigt liv. Visst kan det finnas en anledning till varför vissa böcker fortsätter att läsas, men det finns en risk att vi väljer böcker av nostalgiska skäl, snarare än utifrån syfte och kvalitet.

En bok som “Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen” fyller en funktion när det gäller att lyfta fram nyare böcker. Många bibliotek kommer troligtvis att använda den här boken som arbetsmaterial när de sammanställer exempelvis temapåsar och boktipslistor, och den kan bidra till att fler börjar tänka kring och upptäcka de där normerna som finns runt omkring och påverkar oss hela tiden. Titlarna som presenteras är intressanta då många av dem är sådana som inte alltid lyckas slå sig fram bland Pippi Långstrump, Mamma Mu och andra klassiska barnboksfavoriter. “Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen” kan bidra till att ge utrymme till en ny generation böcker, böcker som dessutom ger andra perspektiv på verkligheten.

Många av de här böckerna kan fungera som utgångspunkt för samtal med barn kring frågor som kan vara komplicerade att prata om annars. De kan också bidra till att luckra upp gamla föreställningar om hur världen och vi som lever i den ser ut och fungerar. Det är viktigt att alla, speciellt barn och unga, har möjlighet att få spegla sig i litteraturen och vi kan också alla må bra av att läsa böcker som ger nya infallsvinklar och breddar vår verklighet.

Låt böckerna tala för sig själva

Läsning är ett utmärkt sätt att lära sig nya saker och ta del av verkligheter andra än den egna. Genom böckerna kan vi också få vår egen verklighet bekräftad, åtminstone de av oss som ryms inom normerna. De av oss som inte gör det får däremot leta länge för att hitta böcker att känna igen sig i, många gånger är det inte ens lönt att leta.

Det råder inga tvivel om att det behövs ett större mångfald när det gäller representation i barnlitteraturen. Men kanske bör den här processen i första hand ske utanför böckerna. Det är vi som är litteraturkritiker, boktipsare, författare, illustratörer och förlagsmedarbetare som behöver bli medvetna. Det är vi som behöver hitta strategier för att skapa inkluderande böcker för barn och unga.

Barnböcker ska inte alltid behöva ha ett bakomliggande syfte. Visst kan det finnas behov av böcker om så kallade “viktiga ämnen”, böcker som lyfter upp och problematiserar specifika frågor, erfarenheter och så vidare. Det kan vara relevant med fler böcker som beskriver hur det kan vara att sitta i rullstol, ha en förälder som är allvarligt sjuk eller vad det nu kan vara. Men målet måste ändå vara att alla personer självklart får ta plats i böckerna, utan att pekas ut som avvikande och annorlunda. Målet måste vara att även barnböckerna ska få vara njutning och underhållning.

Ta barnen på allvar. Låt dem få njuta av läsningen. Och låt barnböckerna få vara mer än bara pedagogiska redskap.

Noter

  1. Oscar K., Rhedin, Ulla & Eriksson, Lena (red.), En fanfar för bilderboken!, Stockholm, 2013.
  2. Länk till inspelningen: https://youtu.be/3ja0cS5X88g.
  3. Forssén Ehrlin, Carl-Johan, Kaninen som så gärna ville somna, Huskvarna, 2010.
  4. MeR Barnkultur, Låt barnboksutgivningen spegla våra svenska barn!, MeR Barnkultur, 2018-07-19. http://merbarnkultur.se/framtid/debatt/lat-barnboksutgivningen-spegla-vara-svenska-barn/.
  5. Heimer, Maria, Normkreativitet i barn- och ungdomslitteraturen, 2018.

Läs mer