Det är inte bara BiS som arbetar för barnbibliotek i ockuperade delar av Nordafrika och Mellanöstern. Hanna al-Ramli, en jordansk civilingenjör och IT-konsult, driver på eget initiativ bibliotek i bland annat palestinska flyktingläger i Jordanien, i samarbete med Diakonia, Rädda barnen och Postkodlotteriet. Se länken
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/flyktingars-lashunger-botas_8585824.svd
En fråga dock: Vem samordnar alla dessa läsprojekt som bibliotek är inblandade i?
Mats Myrstener
Med femton miljoner som Liljeroth gav
Läsfrämjeri, läsfrämjera
För att läsa för livet, det är ju så bra
Läsfrämjeri, hursa?
Men hur ska det göras, och vem skall det nå?
Vem gör det? Det ordnar sig, det måste gå!
Läsfrämjeri, läsfrämjera
Läsfrämjeri, hurra!
”Att politiskt ta sig an att främja läsandet av skön- och facklitteratur är ingen lätt sak- En så vag och svårgripbar uppgift leder ofta till improvisationer, regionala avvikelser och hänsynstagande till den mängd olika aktörer som på ett eller annat sätt är inblandade i det vi kallar Litteraturen.”
Så skriver DN:s kulturredaktör Jonas Thente i en kommentar till kulturministerns utspel om ökade bidrag till läsförståelse, läskunnighet, läsförmåga och läsfrämjande (kärt barn har många namn). ”Vägbibliotek” nämns, men då glömmer väl Liljeroth att hon för ett år sedan skar bort det statliga bidraget till LO:s satsning på vägkrogsbibliotek? Öronmärkta pengar till studieförbunden kritiseras också av de berörda. För det är också pengar som redan försvunnit i minskade bidrag till folkhögskolor och studieförbund. Man tar med den ena handen och ger med den andra således. Slutresultat: Plus minus noll.
När jag hade mitt första vikariat i Gävle 1983, i förorten Sätra så imponerades jag av filialföreståndaren Conny Persson. Hans ambition var att kartlägga ALLA invånare i stadsdelen, socialt och ekonomiskt och etniskt, och sedan med bibliotekets utbud få alla invånarna att komma till biblioteket åtminstone en gång om året. Det kallar jag ambitioner! Alla skulle med, ingen lämnas utanför.
Då kallades det ”uppsökande verksamhet”, det att lämna bibliotekets trygga bokhyllor och bege sig ut i djungeln av arbetsplatser, ålderdomshem, daghem och fritidsgårdar. Haninge kommun där jag praktiserade hade mycket stora ambitioner, man hade en musikbibliotekarie, en ungdomsbibliotekarie, en bibliotekarie som bara sysslade med uppsökande verksamhet, en PR-bibliotekarie, en arbetsplatsbibliotekarie osv. Sen gick kommunens bostadsföretag i konkurs, kommunen fick en ny politisk ledning, och bibliotekets storslagna visioner smälte bort som is på våren.
Biblioteken skulle helst vara ”kulturhus” då, jag minns att jag som sjukhusbibliotekarie även fick låna ut konst, vilket kunde ha sina sidor. När besparingarna inleddes, i slutet på 1980-talet blev bibliotekariernas stridsrop ”åter till boken”. Nu var det böcker man skulle syssla med, inget annat. Och den uppsökande verksamheten, kontakten med yttervärlden, den försvann mer och mer.
Idag skall biblioteket, med minskade resurser, göra lika mycket och dessutom ännu mer. En kollega i Norrland berättade att biblioteket där också var turistbyrå och yrkesvägledning för ungdomar, efter inspiration från USA. Men någon extra personal anställdes inte.
En annan kollega berättade hur man bokstavligt talat gick på knäna. Mest tid tog högskolestudenterna med sina långa listor med akademisk litteratur, ofta ofullständigt ifyllda, som skulle fjärrlånas. Tjänsten som bibliotekschef utlystes flera gånger, utan att få några sökande. Det var, säger han ”en hopplös uppgift”. Sjukskrivningsfrekvensen hos bibliotekarierna var ovanligt hög.
Nu får biblioteket alltså ännu en ny uppgift, som egentligen skulle skötas av skolan. Eller ny? Folkbiblioteken har väl ALLTID arbetat läsfrämjande? Är det inte en av hörnpelarna i yrkesrollen? Kalla det sedan läscoach, läspedagog, lästerapeut, läsfrämjare, eller det nya fina ordet ”läsambassadör” (varav det bara finns en i hela landet, så det borde vara något riktigt fint). Borde inte en av huvuduppgifterna för denna läsambassadör vara att samordna alla dessa improviserade plåster och lapptäcken som produceras i kommunerna?
Den riktigt knepiga uppgiften, som den nya läsambassadören Johanna Lindbäck formulerar, är: ”Pojkarna ser att läsning inte är något som män ägnar sig åt, det är där problemet ligger”.
Radioteaterchefen Stina Oscarson uttryckte det mera brutalt, på ett av mässans seminarier på torsdagen: Regeringens kulturpolitik är ett ”spackel för en redan havererad kulturpolitik”. Och så är det ju: Det är oerhört svårt att bygga upp något som raserats under så många år. Det är lätt att förskingra ett bibliotek, men nästan omöjligt att bygga upp ett nytt, lika bra.
Läsfrämjeri, hurra!
Mats Myrstener
Allt fler ungdomar väljer bort nyhetsmedier som dagstidningar (även på nätet) och TV-aktuellt. Och som bekant har även bokläsandet minskat rejält sedan 1980-talet. Professor Sverker Sörlin kallade skolans utveckling i DN igår för en ”ruin”.
Men regeringen står icke handfallna. Nu satsar man stort, enligt dagens Svenska dagbladet, där kulturministern och biträdande utbildningsministern presenterar ett generöst beslut: tre miljoner ska satsas på barns läsning, pengarna går till idrottsrörelsen, ”i samarbete med region-, läns- och folkbibliotek”.
Varför just idrottande barn också ska läsa mer böcker framgår inte, jag vet inte vad man bygger de teorierna på. Det är väl snarare en samarbetspartner regeringen vill ha? Varför man inte satsar pengarna direkt på de existerande svenska barnbiblioteken framgår inte heller. Det är överhuvud taget svårt att förstå hur man tänker i kulturdepartementet, om man tänker, och om det bygger på någon relevant forskning.
Fördelat på alla landets kommuner skulle det väl bli ca 10.000 kronor per kommun. Ja, man får vara glad för det lilla, kan man väl säga?
I artikeln förekommer också en, ska vi säga, viss ”skönmålning”. ”Sedan den nya skollagen trädde i kraft har det blivit obligatoriskt med skolbibliotek”, skriver de båda ministrarna. Var det inte ”tillgång till skolbibliotek” det stod? Det är ju inte riktigt samma sak.
Mats Myrstener
Idag skriver SvD:s Jesper Sundén om högläsning för barn i tidningen. Han hävdar att det för trettio år sedan (ca 1983 alltså) förekom i 80 procent av alla familjer. Idag är siffran 35, enligt en undersökning från Läsrörelsen och Junibacken.
Varför? På 1980-talet levde vi fortfarande i en litterär kulturtradition, där biblioteken var en viktig del av traditionen. Samhället var mer homogent, invandringspolitiken syftade till integrering, inte segregering. Skolväsendet var fortfarande inte kommunaliserat och privatiserat. Sverige stod kanske välfärdsmässigt, på sin topp.
Idag är det alltså inte så. Man kan hävda att det går lika bra att högläsa från en ipod, läsplatta eller en laptop. Men att föräldrar (helst båda föräldrarna) läser riktiga böcker med sina små barn, bläddrar och ser på bilderna, det är nog en av grunderna till bra läsförståelse, ett utvecklat eget språk och en bra start i livet, på flera olika plan. Man behöver inte vara särskilt kulturkonservativ för att tycka att det inte finns ett bättre sätt att bygga upp en bra relation med ett barn än att gemensamt läsa en bilderbok före läggdags.
Våra barnbibliotekarier gör allt vad de kan för att understryka detta faktum, men politikernas besparingar hotar deras arbete, och nu börjar vi se resultaten. Det behövs t.ex. många fler barnböcker på invandrarspråk, men politikerna förstår inte detta, och vägrar skjuta till extra pengar. Det gynnar bara ett ännu mer segregerat och mer odemokratiskt och kulturfattigt samhälle. Tillsammans med de dåliga siffrorna för den svenska skolan är det en tickande bomb, en skol- och utbildningspolitisk katastrof.
Mats Myrstener
BiS 