För ca tio år sedan talade jag med Annsofis systerson Love. Hans föräldrar hade varit biståndsarbetare i Guinea-Bissau, nu hade de varit på återbesök i ett av Afrikas minsta länder, en tidigare portugisisk koloni.

På 1970-talet såg man fortfarande positivt på landets utveckling, Guinea-Bissau och Kap Verde blev självständiga efter militärjuntans fall i Portugal 1974. Men samma år mördades ledaren för det statsbärande revolutionspartiet PAIGC, Amilcar Cabral, och det djupt splittrade landet hamnade i en lång räcka inbördeskrig. Idag är G-B ett av världens fem fattigaste länder, den största exportprodukten, cashewnötter, sköts av multinationella företag.

Love hade kontaktats av en man som ville bevara filmer från revolutionen och frihetskriget i Guinea-Bissau på 1960- och 1970-talet. Filmerna förvarades i ett lager i huvudstaden Bissau i en osund miljö, tropiskt fuktig och varm. Risken var stor att de skulle förstöras helt. Vi försökte söka pengar för filmbevarande från Olof Palmes internationella centrum men fick nej. När Loves föräldrar besökte G-B för några år sedan var allt de byggt upp på 1970-talet slaget i spillror.

Jag tänker på detta när jag läser om våra egna problem – och på vem som bevarar vårt eget kulturarv? Det gäller tidig svensk spelfilm, men vår passiva kulturminister slår ifrån sig. Ett arkiv för bevarande av amatörfilm i Grängesberg lades ner för några år sedan av samma skäl: pengar ”saknas”.

Karoline Eriksson skriver idag i SvD att många filmarkiv i Europa nu går in i en sista ”dödskamp”. Staten frånhänder sig allt ansvar. I Sverige handlar det om 8.500 filmer, kortfilmer och långfilmer, som beräknas kunna hålla de brandfarliga nitratremsorna stången i tio år till. I länder som Finland, Storbritannien och Frankrike satsas mycket pengar på filmrenovering och digitalisering. I Sverige äskades 65 miljoner, det blev noll. ”Det finns inte pengar till allt” var ministerns svar.

Nu har man valt ut två filmer, Hasse Ekmans Flicka med hyacinter och Stefan Jarls Dom kallar oss mods för bevarande. Det är som om man ur 1930- och 1940-talslitteraturen skulle valt några få böcker av Ivar Lo och Stig Dagerman för restaurering. Resten får till slut hamna på litteraturhistoriens sophög.

Egentligen är problemet mycket större. Hur kan vi t.ex. spara dagens digitala diskussioner, protokoll, hemsidor, twittrande och bloggande för framtiden? Vår egen muntliga och skriftliga historia?  Varken KB eller Riksarkivet har svaret, och pengar skjuts inte till. Idag publiceras t.ex. redan mycket av fackföreningars och andra föreningars material bara på nätet. Men vem sparar det, sorterar det, katalogiserar det, och tillgängliggör det? Vad framtidens historieforskare ska ägna sig åt kan i värsta fall bli ganska magert.

Hade inte BiS för några år sedan skrivit sin historia, och samlat ihop sitt arkiv, så hade den historien förmodligen aldrig blivit berättad. Vad jag vet är det bara Göteborgs stadsbibliotek av våra största folkbibliotek (tack vare Ingrid Atlestam) som fått sin historia nedskriven. En jätteorganisation som KF satsar t.ex. ingenting på historisk forskning, följaktligen finns ingen riktig historik nedskriven där heller, bara småstycken av en en gång väldig folkrörelse.

Man säger ju annars att segrarna skriver historien. Men saknas källorna så blir även segrarnas översikter ganska ytliga. Utan historiska rötter blir vår tillvaro allt mer splittrad och disparat, försvarslös för väder och vind som en båt på ett öppet hav utan ankare. Om konsumentkooperationen har jag själv ganska dimmiga begrepp. I framtiden är den kanske helt glömd. Det var en viktig del av det svenska folkhemmet, med verksamhet över hela Sverige, och hade socialistiska rötter. Men idag är KF ett storföretag, och tämligen ointresserat av sin tidigare historia. Det är man tyvärr inte ensam om.

För hundratals jobb hade kunnat skapats inom kultursektorn för bevarandearbete om bara intresset funnits. Det gäller inte minst Kungliga biblioteket. Jag tror pengar för det togs från de nedlagda löntagarfonderna, men vad som hände sen minns jag inte (det s.k. ”kulturarvslyftet”). Pengarna administrerades bort och försvann. Det är inte skattebetalarnas sak att ta hand om kulturarvet, sa kulturministern frankt vid en debatt i höstas. Men vems sak är det då? Det handlar ju egentligen om hela den offentliga sektorn, allt de vi tillsammans äger gemensamt. Det som en gång, när vi själva inte finns längre, ska bli vår egen historia.

Mats Myrstener

PS Man kan stödja kampen mot fattigdomen i Guinea-Bissau genom att stödja SOS Barnbyar.