Kategoriarkiv: arbetsmiljö

Stök på biblioteken inget nytt

Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tar upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

Foto av en papperslapp med skriven text: Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen

Ur SBUB:s arkiv på Stockholms stadsarkiv.

”Stök” på biblioteken har diskuterats ivrigt i media de senaste två–tre åren. Vissa bibliotek har problem med besökare som är högljudda, stör andra användare, bråkar med personalen och till och med uppträder hotfullt eller skadar böcker och inredning. Bibliotek har varit tvungna att stänga tillfälligt. Biblioteksföreträdare har hävdat att biblioteken rymmer många olika verksamheter och att dagens biblioteksbesökare måste acceptera att biblioteken inte är helt tysta. Å andra sidan framförs av besökare och andra att biblioteken ofta är de enda tysta och lugna platserna för läsning, studier, avkoppling och kulturupplevelser som samhället erbjuder, vilket är betydelsefullt för många människor, och att biblioteken måste leva upp till de förväntningarna. Av media kan man få intrycket att detta är något nytt på de svenska biblioteken.

Jag ska inte gå in på argumentationen kring ljudnivån eller allvaret i de aktuella händelserna, men jag vill framhålla att detta inte är något nytt. Ingrid Atlestam berättar i Fullbokat (1997), att stök på bibliotek finns rapporterat redan under senare delen av 1800-talet från Göteborgs Stads Folkbibliotek på Haga Östergata. Vaktmästaren Emanuel Andersson anställdes bland annat för att hålla ordning på de ynglingar som väsnades i och utanför biblioteket.

Från Stockholms barn- och ungdomsbibliotek (SBUB) på Drottninggatan 65 rapporterade bibliotekarierna Anna Landergren och Eva Ringenson i en artikel i Biblioteksbladet 1927, att det samlades ”en del mindre önskvärda element […] med vilka de tjänstgörande […] ofta hade animerade uppträden”. Det var bråkigt särskilt i kapprummet och den handlingskraftiga städerskan och allt-i-allon Matilda Hedberg fick avlönas extra för att hålla ordning. Eva Ringenson berättade i en artikel i Svenska Dagbladet 1961 att den vanliga benämningen på bibliotekarierna på SBUB var ”käringarna”. I bibliotekets arkiv har sparats följande upprörda lapp, troligen skriven av någon utkörd pojke:

Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen

När den respektingivande Anna Landergren en eftermiddag gick hem upplät en gosse sin röst: ”Nu gick käringen, nu blir det kul!”

Harriette Söderblom, barnbibliotekarie i Stockholm i många år, berättar för mig i en kommande intervju i Biblioteksmuseiföreningens årsskrift 2018 att hon på Gubbängens bibliotek en gång på 50-talet fick värja sig med en galge mot några hotfulla pojkar. En annan gång valde hon att stänga in sig i biblioteket tillsammans med de bråkiga pojkarna, vilket lugnade ner dem. När polisen fick veta det, började de köra förbi biblioteket på kvällarna och det blev mycket bättre. Barnbiblioteket vid Medborgarplatsen, där Harriette senare var chef, och som låg i entréplanet med en lite undanskymd entré från Folkungagatan, hade på 60- och 70-talen stora problem med knarkare och alkoholister.

När jag själv arbetade på Kallinge bibliotek utanför Ronneby 1970–1972 fylldes biblioteket på kvällarna av ungdomar, både pojkar och flickor, det blev skrik och skratt och (alltför) hög ljudnivå och det hände att det utbröt krig med böcker. En pensionerad polis anställdes för att hålla ordning.

Det här är bara några exempel, men det går ändå att se samband och dra några enkla slutsatser. Då som nu är bråk och ordningsproblem på biblioteken symptom på brister i samhället. I centrala Stockholm bodde i början av 1900-talet massor av fattiga familjer med många barn. Familjerna var trångbodda, inga daghem eller fritidshem fanns och barn och ungdomar saknade sysselsättning på eftermiddagar och kvällar. Naturligtvis sökte de sig till det ombonade barnbiblioteket, lockade mera av ljus och värme än av böckerna.

I Kallinge fanns fortfarande i början av 70-talet varken daghem, fritidshem eller fritidsgård. Femåringar satt med en smörgåspåse i handen på bibliotekets trappa när vi öppnade kl 10, på eftermiddagarna strömmade skolbarnen in och på kvällarna ungdomarna. Många bibliotek hade liknande erfarenheter. Ida Holmlund har försett mig med tidningsklipp från 1974, där biblioteket i Kramfors kräver insatser från skolan, till exempel bättre uppehållsrum på skolan och skolvärdinna på biblioteket, eftersom skoleleverna tar över helt vissa tider på dagen. Skolan avsvär sig ansvaret och föreslår att biblioteket ska anställa ”en värd som har skinn på näsan”.

I Stockholm med omnejd är säkert både problem och orsakssammanhang mera komplicerade men slutsatsen är densamma, orsaken är brister i samhället. Politiker måste förmås att se sambanden och vi (och särskilt Svensk biblioteksförening, som säger sig arbeta för starka bibliotek) måste se till att debatten inte enbart handlar om vakter och trygghetslarm utan hur man ska lösa de grundläggande problemen i ett bredare samhällsperspektiv. Det räcker inte med kortsiktiga insatser i akuta situationer. För att underlätta en sådan inriktning på debatten måste det kommande förslaget till en nationell biblioteksstrategi identifiera och beskriva bibliotekens roll i samhället!

Lena Lundgren

Läs mer

Arbetsmiljön och *UPPDRAGET*

Bibliotekskort med text: Välkommen till det försummade biblioteket

I svallvågorna av reportage om bibliotekens arbetsmiljö kommenterar DN:s ledarsida och Svensk biblioteksförening bibliotekens uppdrag.

Det har rapporterats och debatterats om folkbibliotekens arbetsmiljö och uppdrag igen. Biblioteksarbetare vittnar i DN om hur svårt det är att få ihop det när man måste göra i princip allt för alla under otacksamma förhållanden. Från DN:s ledarsida och Svensk biblioteksförenings håll funderar man över hur denna verkligheten har att göra med folkbibliotekens uppdrag. Biblioteken måste hitta tillbaka till sitt kärnuppdrag verkar DN:s Per Svensson mena i en ledare, med fokus på böcker och bildning. Glöm inte att världen har förändrats! Det räcker inte längre! svarar Svensk biblioteksförening utan att riktigt kommentera de negativa konsekvensera ett alltför fluffigt uppdrag kan få för professionen och de enskilda medarbetarna.

En omskriven undersökning visar att de som arbetar på bibliotek har lika höga stressnivåer som sjuksköterskor. Man ville i undersökningen ställa en grupp som man antog hade en lugn arbetsmiljö (bibliotek) gentemot de som hade vedertaget stressig miljö (vården). Själva utgångspunkten i sig är ju ett problem eftersom biblioteksarbetare inte ens får känna sig sedda i det att deras jobb faktiskt kan vara ganska kämpigt ibland.

Jag fastnar för en text av Katie Mclain (”I’m not a superhero”) om hur det kan kännas att jobba på bibliotek, och slitas mellan alla kraven och det hyllade ”UPPDRAGET” som inte lämnar en någon ro, inte minst för att det känns så viktigt.

{..] librarians have to wear a towering stack of hats when they’re at work. In my own job, I provide technology assistance, research assistance, readers’ advisory, and notary services, and those are just the roles outlined in my job description. We also have a significant number of patrons who require social services that address issues such as homelessness, counseling, mental illness, unemployment, and drug dependency. Sometimes these people are just looking for resources, but sometimes they come to the library hoping that the library employees themselves can solve their problem.

This may be the point where I start to lose some of the librarian readers who say that we have to wear these hats because we’re vital figures in our communities, and it’s our job to provide these services (and more) to the people who need them. I heartily agree. I believe in the values of librarianship with every fiber of my being, and even though I have written publicly about some of the problems I’ve seen within the library world, I still love my profession. I fully believe this was the job I was meant to have. It gives me purpose and direction and warm fuzzies. But it also can take a seriously negative toll on our mental health.

LIBRARY BURNOUT

As much as I want to be a helpful, prominent figure in my library’s community, I only have so much of myself that I can give every day before I start to feel exhausted, anxious, and overwhelmed. I’ve come home in tears after busy days because there were so many people who needed something from me, who needed my attention, my compassion, my ability to seemingly work miracles.

En tanke är väl att om bibliotekens arbete blir alltmer omfattande och fragmentiserat på grund av våra målgruppers behov så kommer stress och psykisk ohälsa att öka. Om biblioteken inte får redskap och resurser att hantera det så måste vi prata avgränsningar, oavsett hur viktigt vårt uppdrag är.

Länkar:

När biblioteket i Åmål tog det drastiska beslutet att låsa dörren vände det

Per Svensson: Slagborrar istället för böcker – biblioteken har ett identitetsproblem.

Vi kommenterar Per Svenssons ledare i DN idag (Svensk biblioteksförening)

Bibliotekarier lika stressade som sjuksköterskor

I’M NOT A SUPERHERO: THE STRESS OF LIBRARY WORK

Tobias Willstedt