Det är mycket prat, utredande och diskussion nu igen om stök, bråk och våld på bibliotek. Underförstått hos vissa debattörer anar man främlingsfientlighet och rasism. Man tycks tro att biblioteken förr var lugna tysta platser för bara de skötsamma boklånarna.
Jag vill inte förringa de nuvarande problemen men det är lättare att se lösningar framåt om man blickar bakåt och inser att detta inte är något nytt fenomen utan lika gammalt som folkbiblioteken.
Detta inlägg är bara ett sätt att påminna om att man kommer framåt om man som den roende ser bakåt efter att ha tagit ut riktningen.
Nu i sommar har jag hittat gamla brev som min mamma, som var timanställd bibliotekarie i många år, skrev till sin mamma i mitten av 70-talet. Mamma jobbade då på ett numera tyvärr nedlagt förortsbibliotek i Motala. Här följer några citat:
ur brev 17 april 1975: …”Så var jag på biblioteket varenda dag förra veckan…. Roligt men tröttsamt. I måndags var där lugnt och vakten sjuk, men i tisdags trots vakt så drack de öl på toaletten och försökte röka inne. Snart vågar inga barn komma dit mera utan föräldrar…
ur brev 5 sept 1975: …På biblioteket är det mycket folk och massor av barn som får lyssna på skivor så man känner sig mest som en barnsköterska Dit kommer på kvällen så små att man måste hjälpa dem att kissa. Inbrott har där varit natten till lördag. Och de hade tagit frimärkskassan och alla popskivor och gjort sönder skivspelaren Men kvällarna har varit lugna hittills får se hur det blir i morgon…
ur brev 26 sept 1975: ...i morgon ska jag vara på biblioteket. Där har varit rätt bråkigt de kvällar jag varit där. De vanliga ungdomarna är förbjudna att vara på fritidsgården så då är de på biblioteket. Den unge pojke vi har till vakt klarar inte riktigt av dem och det var svårt att få ut dem i onsdags när vi stängde..
Att stänga eller porta var ingen bra idé då och inte heller nu, utan det handlar om att stärka biblioteken såväl vad gäller personal som lokaler och innehåll. Att nu få laglig rätt att porta folk är ingen lösning i biblioteksvardagen utan bara på pappret och i ytterst extrema fall och kräver såväl vakter som byråkrati. Det måste finnas ork och utrymme för mer samarbete med andra i lokalsamhället som socialtjänst, polis, skola, föreningar, medborgarkontor, bostadsbolag. Biblioteket ska inte göra allt, utan kräva att andra aktörer gör sitt. Biblioteket ska hävda sitt unika uppdrag att överbrygga informations och kunskapsklyftor, att stå för andlig och demokratisk tillväxt och vara ett inkluderande rum för kultur och samtal, ja som tankesmedjor såsom Brit Stakston föreslår i sin nyligen publicerade förstudie Biblioteken som tankesmedjor och såsom @rena för demokrati på Fisksätra bibliotek under de år Barbro Bolonassos var ansvarig för verksamheten. Läs mer om detta i antologin Det mångspråkiga biblioteket.
Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tar upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.
”Stök” på biblioteken har diskuterats ivrigt i media de senaste två–tre åren. Vissa bibliotek har problem med besökare som är högljudda, stör andra användare, bråkar med personalen och till och med uppträder hotfullt eller skadar böcker och inredning. Bibliotek har varit tvungna att stänga tillfälligt. Biblioteksföreträdare har hävdat att biblioteken rymmer många olika verksamheter och att dagens biblioteksbesökare måste acceptera att biblioteken inte är helt tysta. Å andra sidan framförs av besökare och andra att biblioteken ofta är de enda tysta och lugna platserna för läsning, studier, avkoppling och kulturupplevelser som samhället erbjuder, vilket är betydelsefullt för många människor, och att biblioteken måste leva upp till de förväntningarna. Av media kan man få intrycket att detta är något nytt på de svenska biblioteken.
Jag ska inte gå in på argumentationen kring ljudnivån eller allvaret i de aktuella händelserna, men jag vill framhålla att detta inte är något nytt. Ingrid Atlestam berättar i Fullbokat (1997), att stök på bibliotek finns rapporterat redan under senare delen av 1800-talet från Göteborgs Stads Folkbibliotek på Haga Östergata. Vaktmästaren Emanuel Andersson anställdes bland annat för att hålla ordning på de ynglingar som väsnades i och utanför biblioteket.
Från Stockholms barn- och ungdomsbibliotek (SBUB) på Drottninggatan 65 rapporterade bibliotekarierna Anna Landergren och Eva Ringenson i en artikel i Biblioteksbladet 1927, att det samlades ”en del mindre önskvärda element […] med vilka de tjänstgörande […] ofta hade animerade uppträden”. Det var bråkigt särskilt i kapprummet och den handlingskraftiga städerskan och allt-i-allon Matilda Hedberg fick avlönas extra för att hålla ordning. Eva Ringenson berättade i en artikel i Svenska Dagbladet 1961 att den vanliga benämningen på bibliotekarierna på SBUB var ”käringarna”. I bibliotekets arkiv har sparats följande upprörda lapp, troligen skriven av någon utkörd pojke:
Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen
När den respektingivande Anna Landergren en eftermiddag gick hem upplät en gosse sin röst: ”Nu gick käringen, nu blir det kul!”
Harriette Söderblom, barnbibliotekarie i Stockholm i många år, berättar för mig i en kommande intervju i Biblioteksmuseiföreningens årsskrift 2018 att hon på Gubbängens bibliotek en gång på 50-talet fick värja sig med en galge mot några hotfulla pojkar. En annan gång valde hon att stänga in sig i biblioteket tillsammans med de bråkiga pojkarna, vilket lugnade ner dem. När polisen fick veta det, började de köra förbi biblioteket på kvällarna och det blev mycket bättre. Barnbiblioteket vid Medborgarplatsen, där Harriette senare var chef, och som låg i entréplanet med en lite undanskymd entré från Folkungagatan, hade på 60- och 70-talen stora problem med knarkare och alkoholister.
När jag själv arbetade på Kallinge bibliotek utanför Ronneby 1970–1972 fylldes biblioteket på kvällarna av ungdomar, både pojkar och flickor, det blev skrik och skratt och (alltför) hög ljudnivå och det hände att det utbröt krig med böcker. En pensionerad polis anställdes för att hålla ordning.
Det här är bara några exempel, men det går ändå att se samband och dra några enkla slutsatser. Då som nu är bråk och ordningsproblem på biblioteken symptom på brister i samhället. I centrala Stockholm bodde i början av 1900-talet massor av fattiga familjer med många barn. Familjerna var trångbodda, inga daghem eller fritidshem fanns och barn och ungdomar saknade sysselsättning på eftermiddagar och kvällar. Naturligtvis sökte de sig till det ombonade barnbiblioteket, lockade mera av ljus och värme än av böckerna.
I Kallinge fanns fortfarande i början av 70-talet varken daghem, fritidshem eller fritidsgård. Femåringar satt med en smörgåspåse i handen på bibliotekets trappa när vi öppnade kl 10, på eftermiddagarna strömmade skolbarnen in och på kvällarna ungdomarna. Många bibliotek hade liknande erfarenheter. Ida Holmlund har försett mig med tidningsklipp från 1974, där biblioteket i Kramfors kräver insatser från skolan, till exempel bättre uppehållsrum på skolan och skolvärdinna på biblioteket, eftersom skoleleverna tar över helt vissa tider på dagen. Skolan avsvär sig ansvaret och föreslår att biblioteket ska anställa ”en värd som har skinn på näsan”.
I Stockholm med omnejd är säkert både problem och orsakssammanhang mera komplicerade men slutsatsen är densamma, orsaken är brister i samhället. Politiker måste förmås att se sambanden och vi (och särskilt Svensk biblioteksförening, som säger sig arbeta för starka bibliotek) måste se till att debatten inte enbart handlar om vakter och trygghetslarm utan hur man ska lösa de grundläggande problemen i ett bredare samhällsperspektiv. Det räcker inte med kortsiktiga insatser i akuta situationer. För att underlätta en sådan inriktning på debatten måste det kommande förslaget till en nationell biblioteksstrategi identifiera och beskriva bibliotekens roll i samhället!
I svallvågorna av reportage om bibliotekens arbetsmiljö kommenterar DN:s ledarsida och Svensk biblioteksförening bibliotekens uppdrag.
Det har rapporterats och debatterats om folkbibliotekens arbetsmiljö och uppdrag igen. Biblioteksarbetare vittnar i DN om hur svårt det är att få ihop det när man måste göra i princip allt för alla under otacksamma förhållanden. Från DN:s ledarsida och Svensk biblioteksförenings håll funderar man över hur denna verkligheten har att göra med folkbibliotekens uppdrag. Biblioteken måste hitta tillbaka till sitt kärnuppdrag verkar DN:s Per Svensson mena i en ledare, med fokus på böcker och bildning. Glöm inte att världen har förändrats! Det räcker inte längre! svarar Svensk biblioteksförening utan att riktigt kommentera de negativa konsekvensera ett alltför fluffigt uppdrag kan få för professionen och de enskilda medarbetarna.
En omskriven undersökning visar att de som arbetar på bibliotek har lika höga stressnivåer som sjuksköterskor. Man ville i undersökningen ställa en grupp som man antog hade en lugn arbetsmiljö (bibliotek) gentemot de som hade vedertaget stressig miljö (vården). Själva utgångspunkten i sig är ju ett problem eftersom biblioteksarbetare inte ens får känna sig sedda i det att deras jobb faktiskt kan vara ganska kämpigt ibland.
Jag fastnar för en text av Katie Mclain (”I’m not a superhero”) om hur det kan kännas att jobba på bibliotek, och slitas mellan alla kraven och det hyllade ”UPPDRAGET” som inte lämnar en någon ro, inte minst för att det känns så viktigt.
{..] librarians have to wear a towering stack of hats when they’re at work. In my own job, I provide technology assistance, research assistance, readers’ advisory, and notary services, and those are just the roles outlined in my job description. We also have a significant number of patrons who require social services that address issues such as homelessness, counseling, mental illness, unemployment, and drug dependency. Sometimes these people are just looking for resources, but sometimes they come to the library hoping that the library employees themselves can solve their problem.
This may be the point where I start to lose some of the librarian readers who say that we have to wear these hats because we’re vital figures in our communities, and it’s our job to provide these services (and more) to the people who need them. I heartily agree. I believe in the values of librarianship with every fiber of my being, and even though I have written publicly about some of the problems I’ve seen within the library world, I still love my profession. I fully believe this was the job I was meant to have. It gives me purpose and direction and warm fuzzies. But it also can take a seriously negative toll on our mental health.
LIBRARY BURNOUT
As much as I want to be a helpful, prominent figure in my library’s community, I only have so much of myself that I can give every day before I start to feel exhausted, anxious, and overwhelmed. I’ve come home in tears after busy days because there were so many people who needed something from me, who needed my attention, my compassion, my ability to seemingly work miracles.
En tanke är väl att om bibliotekens arbete blir alltmer omfattande och fragmentiserat på grund av våra målgruppers behov så kommer stress och psykisk ohälsa att öka. Om biblioteken inte får redskap och resurser att hantera det så måste vi prata avgränsningar, oavsett hur viktigt vårt uppdrag är.
Denna artikel är hämtad ur bis 2015:04 med tema Biblioteksrummet. Omslag Balsam Karam
Sommaren 2015 blossade debatten om ”tysthetsnormen” på bibliotek upp i svensk media. Med anledning av detta skrev Ingrid Atlestam en tillbakablickande text i bis 2015:04 om Göteborgs folkbibliotek som visar att problemet inte är något nytt och inte är bibliotekens. När debatten nu går i repris så publicerar vi Atlestams text igen.
Debatten om bibliotek, tystnad och hot förs som om det är något nytt, men problemen är lika gamla som folkbiblioteken och har alltid speglats i det samhälle och den lokal biblioteket finns i. Ett tydligt exempel på detta är bibliotekshistorien i en från början hårt segregerad stad som Göteborg.
Under den senare delen av 1800-talet växte Göteborg snabbt och följden blev arbetslöshet, trångboddhet, fattigdom och spritmissbruk. Under denna tid uppehöll sig dessutom under längre eller kortare tid en miljon människor i Göteborg på väg till Amerika. Rädslan för social oro och revolution var anledningen till flera av de donationer som är knutna till namn som Sahlgren, Röhss, Ekman, Dickson, Renström och Chalmers. I stadsfullmäktige var diskussionen i flera decennier livlig om vad som var stadens ansvar och vad som av moraliska och ekonomiska skäl borde skötas genom privata initiativ och välgörenhet.
Trevnad för fostran
En av donationerna var Dicksons för byggande av arbetarbostäder. Enligt donatorn skulle hyresvinsten till nio tiondelar användas till nya hus och en tiondel till ”sådana nyttiga och behöfliga inrättningar, som afse arbetarklassens förmån och förbättring i gudsfruktan, sedlighet och kunskaper”. 1.
Formellt började den göteborgska folkbibliotekshistorien vid Dicksons stiftelses möte den 8 maj 1861. Det är även den äldsta dokumenterade användningen av ordet folkbibliotek. I protokollet från mötet står att ”brukspatronen James Dickson, hade för afsikt att inrätta ett ’Folk-Bibliotek’, hufvudsakligen för arbetareklassen och att han för sådant ändamål önskade hyra två lägenheter”. Så blev det och Göteborgs Stads Folk-Bibliothek på Haga Östergata invigdes på nyårsafton 1861. Ena lägenheten var biblioteks- och läsesal med 24 läsplatser och den andra, ett rum och kök, bostad för föreståndaren. Donatorn hade bestämt att biblioteket skulle ligga på andra våningen för att inte störas av oväsen från gatan och att det skulle vara hemtrevligt. Dåtidens press beskriver biblioteket noga och mycket positivt och det sägs alltid vara fullsatt.
Om besökarna skriver bibliotekarien i sin 25-årssummering att hälften av dem tillhörde arbetarklassen. Dessutom var det ”studerande ynglingar” och ”skolpojkar”. Under många år var männen helt dominerande men ”något ensamt äldre fruntimmer har det även varit till glädje därigenom att det kunnat med någon roande bok förkorta mången enslig stund”. Sönderrivna, kladdiga och förkomna böcker är ett problem redan från början. En vaktmästare anställs och har bland annat som uppgift att hålla ordning på pojkarna. Trots att lokalen var mycket kall måste besökarna lämna sina ytterkläder till honom, vilket hade en ”förädlande inverkan på brushuvudena”.
I Redbergslid, en annan arbetarstadsdel, hölls 1896 ett möte som blev starten för inrättandet av skolbibliotek för att motverka det tilltagande ”fördärvet, i synnerhet bland pojkar … som … drevo omkring på gatorna och gjorde ofog”. Dessutom rökte de och köpte dålig litteratur.
Redan 1882 inrättade stadens spritmonopol, som hade ”sedlighet framför vinst” som motto, det första läsrummet. Syftet var att få arbetarna att välja läsning framför kreditsupande på väg hem från arbetet. Läsrummen sköttes av sjömansänkor, som även höll med varma drycker och enklare sjukvård. Tvättställen som fanns i läsrummen togs bort eftersom de användes för ”hel toalett” istället för att bara tvätta händerna.
Vid James Dicksons död 1873 blev Dicksons stiftelse ägare till biblioteket och förblev så till 1950. För ”arbetareklassens höjande” testamenterade Dickson pengar till det som när det invigdes 1897 var Skandinaviens först folkbibliotekshus, Dicksonska folkbiblioteket, numera Allégården. Kravspecifikationen inför byggandet var mycket detaljerad. Husets skulle innehålla tidnings- och läsrum väl överblickbart från föreståndarinnans plats. Dessutom ”ett mindre rum för allvarliga studier” och om det fanns plats ett ”särskilt rum för kvinnor” och tambur med plats för hundra besökares ytterkläder. Pressen var imponerad av det nya huset och beskrev det som ett ”småborgarehem”.
Toaletterna kom att ligga i en särskild byggnad då det inte ansågs lämpligt att ha något så simpelt inne i själva biblioteket. Det särskilda rummet för kvinnor användes mycket lite och blev istället studierum. Föreståndarinnan och hennes biträde och vaktmästarfamiljen bodde i huset fram till moderniseringen på 30-talet. Då installerades vattentoaletter och varmvatten, vilket var mycket uppskattat av hagaborna som oftast saknade bådadera. Två systrar som brukade sköta all sin tvätt i biblioteket blev av misstag inlåsta en natt.
Problemen med de stökiga pojkarna var tidvis mindre då de forna bullrande och bångstyrige pojkarne hade vuxit både i sig och till sig; de hade förvandladts till städade ynglingar – bevisande, hvilket välsignelsebringande inflytande ett välordnadt folkbibliotek förmår att utöfva på de unga. Men man tog in extra vaktmästare för att hålla ordning helgdagskvällar, exempelvis nyårsafton, då det var fullsatt och livligt.
År 1902 öppnades Redbergslids bibliotek och 1903 Majornas. De är landets första kommunalt finansierade folkbiblioteksfilialer. Båda låg i lägenheter på andra våningen med föreståndarinnorna boende i lägenheten intill. Viktigt var att biblioteken skulle vara hemlika och trivsamma. Besökarna var många och medan man i Redbergslid arbetade med en ordentlig och stadgad arbetarebefolkning, var det en mer svårhanterlig publik i Majorna, det var sjömän och mindre bofast folk, så att redan första året förlorade man en del böcker och längre fram fick man anställa en särskild ordningsman om eftermiddagarna.
De flesta besökarna var pojkar. Åldersgränsen var 17 år för lånekort och 14 år för att få läsa på plats. Ofta var det så fullt att vaktmästaren fick ordna kö och se till att även flickor kom in. Fler liknande filialer öppnades och alla låg i arbetarstadsdelar. Borgarklassen hade ju ett eget pampigt bibliotek i Vasastaden, Stadsbiblioteket, som sedan blev UB.
Den första barnavdelningen öppnades på Majornas bibliotek 1928. Ungefär samtidigt infördes systemet med öppna hyllor på alla bibliotek, det vill säga man kunde själv leta bland böckerna istället för att beställa fram dem enligt katalogen.
Skilda rum
Tolereds bibliotek, som öppnade 1952, var av en ny typ. Ingen personal bodde längre i biblioteken. På 30-talet hade de första utbildade folkbibliotekarierna anställts. Aftonposten skrev entusiastisk under rubriken ”Göteborgs nyaste folkbibliotek imponerande mönsteranläggning”:
I fråga om inredning och utrymme var det som visades upp minst sagt imponerande för att inte säga förbluffande … här finns utlåningsavdelningar för barn och vuxna, här finns också en stor samlingssal, läsrum, föreläsningssal, lokaler för studiecirklar och till och med en musiksal.
Detta, det första nya folkbiblioteket i Göteborg på 25 år, hade en yta på 500 kvadratmeter och separata ingångar till barn- och ungdomsavdelningen respektive vuxenavdelningen. Tolereds bibliotek blev även först med filmvisningar. De var till en början tänkta för vuxna, men det kom att bli filmer för barn som sedan, innan TV slog igenom, under många år lockade stora skaror till biblioteken.
I samma hus som Toleredsbiblioteket fanns det mycket omdiskuterade ungdomskaféet Pam Pam. Enligt kritikerna satt ungdomarna bara: ”De blir håglösa, passiva och struntar i föreningsarbete, de skriker skränar, röker och har mössorna på. De sjunger till och med!” Den ambitiöse innehavaren av kaféet försvarade verksamheten som bland annat omfattade tidskrifter från biblioteket och konstutställningar. Sedan följde flera bibliotek med separata lokaler och ingångar till barn- och ungdomsavdelning. Ofta i anslutning till samlingssalar, ungdomsgård och dylikt.
Helt problemfritt var inte detta. Exempelvis Guldhedens bibliotek tvingades, efter flera polisingripanden med störande tonåringar, stänga den separata ingången och anställa en vaktmästare för att kontrollera att de som kom hade lånekort.
Familjebibliotek
Det första biblioteket byggt efter ett nytt sätt att tänka var Kyrkbyns som öppnade 1956. Det består i princip av en enda stor utlåningshall, istället för skilda rum för barn, vuxna, läsesal och expeditionsdiskar. Dessutom försågs det med trädgård och akvarium, det senare en trend som ersatte den med öppen spis, vilket både Guldhedens och Högsbo bibliotek utrustats med. Sedan barnavdelningar infördes hade antalet kvinnor som besökte biblioteken ökat, men lika många som männen blev de inte förrän på 50-talet.
Kortedala bibliotek, 1959, blev inte bara den största filialen utan även den första där idén om familjebiblioteket, allt i ett flexibelt rum, genomfördes helt. Tanken var att lokalen skulle kunna anpassas till stadsdelens skiftande åldersstruktur, att hela familjen skulle gå tillsammans, inte till skilda ingångar och låneexpeditioner. Ideologin gick hand i hand med ekonomin, ett bibliotek utan mellanväggar var billigare att bygga och lättare att överblicka och hade färre diskar att bekvinna.
Kortedala bibliotek var det första med en tonårsavdelning, tonåring var ju ett helt nytt begrepp på 50-talet. När Tolereds bibliotek lades ner ett knappt decennium efter att Kortedala öppnat konstaterades i bibliotekets personaltidning ”att det var kusligt att märka hur det som då lovordades som mönsterbibliotek nu kändes föråldrat.”
Så följde ett nytt eller flyttat bibliotek varje år till en bit in på 1980-talet i alla snabbt växande miljonprogramsområden. Familjebibliotek, om än i något modifierad form, var en självklarhet. Bättre bostadsstandard, skolor och andra institutioner gjorde att behovet av läsesalar och studieplatser minskade. Men biblioteken blev allt mindre till ytan medan verksamheten blev mer varierad. Enrumsbiblioteken blev så småningom ofunktionella.
Alla biblioteken hade och har till och från problem med sysslolösa ungdomar som söker sig dit i brist på andra öppna lokaler. Det var inte alltid man låter sig stoppas av låsta dörrar. Värst drabbades Redbergslids bibliotek, som en natt 1957 vandaliserades av berusade ungdomar. Inbrott, handgemäng och skadegörelse hör inte till vanligheterna men förekommer på de flesta bibliotek då och då.
Lösningen av de akuta problemen blev – och har fortsatt genom åren varit – polis, vakter av olika slag, fritidsledare, begränsning av öppettiden, krav på uppvisande av lånekort etcetera. Hela tiden har man parallellt med ordningsproblemen diskuterat och bekymrat sig om ungdomarnas läsning och arbetet för att öka den.
Att utlåningen till stor del består av av barn- och ungdomsböcker, är en föga tröst, då så många ungdomar antingen inte söker sig till biblioteken eller väljer att använda dem till annat än vad de var avsedda för.
Öppna dörrar
År 1967 öppnade det nya huvudbiblioteket vid Götaplatsen, då det mest öppna biblioteket i Europa. Idéprogrammet inför arkitekttävlingen hade rubriken ”Öppna dörrens politik”. Somliga menar att först då blev det ett bibliotek för alla. Inte bara för arbetarklassen såsom det i Haga. Dicksons välgörenhetsinrättning blev det kommunala Stadsbiblioteket. Succén var enorm.
Alla var dock inte välkomna, ganska omgående tvingades man kontakta narkotikapolisen och anställa vakter på grund av en omfattande droghandel. Personalen protesterade mot att vakterna då de ”lämnas fritt bedöma klädsel, frisyr, utseende, nationalitet. Hela kategorier diskrimineras och kan avvisas för att de ’ser misstänkta ut’”. Även andra bibliotek har har till och från problem med narkotikahandel.
Efter många års klagomål på brist på läsplatser och för hög ljudnivå är Stadsbiblioteket nu om- och tillbyggt. Nu finns färre böcker men fler studierum, mer läsro och nya mötesmöjligheter.
Till var och en efter behov är en tulipanaros
Idén med familjebibliotek är nu till stor del övergiven. Man har insett att ett bibliotek återigen behöver flera avskilda rum för att kunna hantera alla de olika verksamheter som nu bedrivs och alla de krav som ställs på folkbibliotek. Mycket av de problem som nu diskuteras med höga ljudnivåer och annat störande beror på att lokalerna inte räcker till och inte är tänkta för en så mångfacetterad verksamhet. Delvis är vi tillbaka till läget för hundrafemtio år sedan vad gäller trångboddhet, arbetslöshet, sociala och ekonomiska klyftor. Bibliotekets uppdrag är återigen mycket kompensatoriskt. Det ska erbjuda de media, den studiemiljö, den trygghet och den tekniska utrustning som många inte har egna resurser till. Dessutom ska det vara en ersättning för alla de mötesplatser som stängts eller avgiftsbelagts, som fritidsgårdar, parklekar och olika dagverksamheter. Därtill kommer alla hemlösa, missbrukare och de som inte längre har tillgång till den psykvård de behöver, som finner en fristad på biblioteket men som kanske stör andra.
Situationen är alltså inte ny, men pressen på biblioteken att fylla alla dessa vitt skilda behov samtidigt som man får allt mindre resurser är ohållbar på många håll. Men det är ett samhällsproblem, inte ett biblioteksproblem. Många bibliotek tar också itu med det genom att engagera sig i lokalsamhället och visa vad man har att erbjuda men också vad andra kan och borde göra, såväl i biblioteket som i andra sammanhang.
Man kommer ingen vart genom att bara påtala att det ska vara tyst och förfasa sig över vad som ibland händer i biblioteksmiljön. Kräv ändamålsenliga lokaler och rimliga personalresurser! Håll fast vid kärnverksamheten och försök inte göra allt för alla! Samarbeta med lokala krafter såväl frivilliga som socialtjänst, polis, vaktbolag, föreningar med flera.
I Frankrike har 72 förortsbibliotek, främst i Paris, bränts ner och vandaliserats sedan 1996. Varför? I boken Why are people setting fire to libraries? Social violence and written culture (Denis Merklen & Numa Murard, 2013) görs ett försök att förklara. Det handlar om frustration, utanförskap och protest mot makten. Trots att biblioteket och dess ofta djupt engagerade personal erbjuder så många lättillgängliga möjligheter och verkligen ”vill väl” och själva ser sig ”stå på folkets sida” uppfattas de som en symbol för ett förtryckande system och en skriftkultur många inte ser sig vara del av. ”De ger oss bibliotek för att få oss att somna, få oss att sitta lugnt och fint i våra hörn och läsa sagor. Vi behöver inga böcker. Vi behöver arbete.”
Det är säkerligen stora skillnader vad gäller såväl biblioteken som klassamhället mellan Frankrike och Sverige. Men med ökande klyftor är det helt avgörande på vilken sida biblioteket uppfattas stå. Nischbibliotek, tunnelbanebibliotek och meröppna bibliotek kan väl fylla en viss funktion, men för vem? Det är många fullsorterade mångspråkiga bibliotek med gott om utrymme och personal som behövs. Någon utveckling som den i Frankrike är förhoppningsvis inte på gång. Men för att det inte ska gå dit hän är det nödvändigt att vi analyserar, agerar och samarbetar.
Och det är väl ingen risk att Dicksons välgörenhetsinrättning kommer tillbaka?
Ingrid Atlestam
(Samtliga citat är från arkivmaterial som citeras i Fullbokat: Göteborgs folkbiblioteks historia 1862–1997 (Atlestam, 1997))
Stök och oro på bibliotek har återigen uppmärksammats på dagspressens debattsidor. Bibliotekspersonalens dåliga kontakt med beslutsfattare är ett problem menar BiS-medlemmen Mats Myrstener i denna replik till kulturborgarrådet Roger Mogert.
Roger Mogerts debattinlägg i SvD 12 oktober har debatterats livligt i pressen. Det innehåller en hel del goda synpunkter. Men i huvudfrågan: den om bråk och oroligheter på biblioteken, där väljer han att missuppfatta frågan i sak.
Jag har själv arbetat på bibliotek i nästan fyrtio år, och det är knappast vetgiriga och kunskapstörstande grabbar som Roger Mogert som biblioteket försöker mota ut. Nej sådana tas emot med öppna armar! Men när biblioteken hemsöks av individer och gäng vars enda syfte är att provocera och förstöra så måste man agera.
Problemen bör tas på allvar. På Kista bibliotek, för några år sedan valt till ”världens bästa folkbibliotek”, har man, som jag har förstått, stora problem med ordningen särskilt på kvällstid. Lösningen är naturligtvis att ha en vakt ständigt patrullerande på biblioteket. En fråga till Roger Mogert vore väl då: Är du beredd att skjuta till sådana pengar, så att Stockholms bibliotekarier kan få arbeta i en lugn och trygg arbetsmiljö i fortsättningen?
När folkbiblioteken någon gång förekommer i media, så är det nästan alltid med negativa förtecken. När bibliotekschefen Johanna Hansson i TV:s Opinion Live i samband med biblioteksmässan tvingades försvara bibliotekens mångsidiga arbete var det mot en närmast rabiat Janne Josefsson, som anklagat bibliotek för att framförallt ”bränna böcker”. Hade Josefsson vetat hur man arbetar på ett bibliotek så hade han naturligtvis förstått att gamla och utgallrade böcker tyvärr – måste brännas. Ett alternativ skulle väl annars kunna vara att gräva ner dom – på en böckernas kyrkogård i Göteborg!
Ett stort problem för oss bibliotekens förespråkare är den dåliga kontakt man har med beslutsfattande politiker. Från debattörer som Roger Mogert eller Janne Josefsson skulle man kunna önska större kunskap om vad biblioteken egentligen sysslar med, det är enormt mycket mera än att bara jaga bråkande ungdomar och bränna böcker!
Roger Mogert vill sedan göra en stor sak av ett nytt bibliotek i Östberga, ett område som varit utsatt för gängkriminalitet. Bra så, men det innebär väl att det gamla närliggande biblioteket i Örby skola läggs ner? Sedan jag flyttade till Stockholm 1976 har nog bara ETT riktigt nytt folkbibliotek skapats, det i Hammarby sjöstad. I övrigt har det byggts nytt där gammalt funnits, reparerats, ofta bra, men också lagts ner. Medborgarplatsens bibliotek (den största filialen) har varit stängt i ett år, och ska inte öppnas förrän 2020. Det är lite av en katastrof. Stockholms stadsbibliotek har idag ett fyrtiotal filialer, ungefär lika många som man hade 1985. Hur mycket har staden växt sedan dess?
Sedan jag började arbeta som bibliotekarie har personalen på min arbetsplats skurits ner med hälften. Och ändå gör vi i stort sett samma saker idag, något mer datoriserat förstås. Men med införande av New Public Management går anställda inom offentlig sektor, dit biblioteken hör, på knäna. Man kunde ju tycka att en rik kommun som Stockholm, med en av Sveriges lägsta kommunalskatter, skulle ha råd att satsa ytterligare lite mer på sin offentliga sektor? Nog skulle det gynna Stockholm som stad på längre sikt, eller hur? Hur många nya jobb skulle inte kunna skapas inom den offentliga sektorn?
När jag nu snart går i pension så är det med stor oro, och rätt stor besvikelse. Bibliotekspionjären Valfrid Palmgren menade att skola och bibliotek hör ihop. Idag saknar hälften av alla svenska skolor ett eget bibliotek. Hon talade om folkbildning, som väl många idag upplever som antikverat? Folkbiblioteken däremot, har blivit en sorts ”mädchen für alles”, en alltiallo som allt ska bestyra. Allt fler uppgifter har lagts på dess axlar, utan att några nya resurser skjutits till. Så kan det inte vara länge till. ”Meröppna bibliotek”, det vill säga bibliotek utan personal är enligt min mening inte lösningen.
Det är det personliga mötet i biblioteket, med en professionell bibliotekarie, en studievägledare, en folkbildare, en läsfrämjare, eller bara en medmänniska, som är lösningen. Många nya arbetstillfällen skulle också kunna skapas, inte minst för nyanlända ”nysvenskar”. (Allt för få bibliotekarier har utländsk bakgrund.) Biblioteket är redan ett ställe, tillsammans med kyrkan kanske det enda icke-kommersiella, där man lär sig svenska, lär sig om omvärlden, lär sig, framför allt, en hel del om sig själv. Eller bara roar sig för stunden.
Den debatten skulle jag önska att Roger Mogert ville ta tag i. Ordningsproblemen på biblioteken är nog det minsta problemet, sett i ett större perspektiv.
Mats Myrstener, snart pensionerad bibliotekarie och gammal BiS-medlem
BiS 