Kategoriarkiv: arbetarrörelsen

Arbetarrörelsens arkiverade bibliotek

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har dragit ned på biblioteksdelen av sin verksamhet och samtliga bibliotekarier har fått sluta. Hur blev det så här och vad är det som går förlorat?

Allt sedan Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) grundades 1902 har LO och Socialdemokraterna (SAP) årligen bidragit med en betydande summa pengar till institutionens verksamhet. Under 1960-talets mitt ombildades ARAB till en stiftelse, där även en representant för den svenska staten ingick, varvid budgeten höjdes markant. Även en stödförening, bestående av bl.a. fackförbund, tillskjuter årligen en betydande summa. Sedan åtminstone ett dussin år tillbaka har den årliga budgeten legat på knappt 19 miljoner kronor. LO bidrar med omkring 7,5 mkr, staten drygt 6,5 mkr, SAP med knappt 2 mkr och stödföreningen ungefär lika mycket. Samtidigt ökar kostnaderna för exempelvis löner, hyra och el med tiden.

Foto som föreställer entrén till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Flemingsberg.
Foto: Roger Jönsson

Jag vill här passa på att uttrycka min tacksamhet inför LO, SAP som under nästan 120 år har gett ARAB pengar så att vi på biblioteket kunnat införskaffa monografier. De senaste åren har cirka 1,5 promille av budgeten används till dessa nyförvärv. Ungefär samma summa har även använts för att prenumerera på tidskrifter, däribland en mängd vetenskapliga, referentgranskade sådana. Det har hedrat stiftelsens huvudmän att de haft förtroende för bibliotekariernas kompetens att bygga ett noga avvägt bestånd. Våra ägare har varit väl medvetna om att en betydande del av vad som ingår i vårt samlade bestånd många gånger går stick i stäv med exempelvis den nuvarande svenska socialdemokratiska ”ideologin (?)”.

”Som en konsekvens av en mängd uppsägningar kommer vårt bibliotek under 2020 mig veterligen vara det enda som vare sig har några bibliotekarier eller ekonomiska resurser att förvärva nya böcker eller tidskrifter.”

Det material biblioteket förfogar över kompletterar den svenska biblioteksvärlden genom att fylla de luckor som finns beträffande vänsterorienterade trycksaker och bidrar därigenom till att ge allmänheten tillgång till ett bredare spektrum av tankegods. I förlängningen stärker detta de demokratiska värden som såväl höger- som vänsterpolitiker säger sig vurma för. Som specialbibliotek förser vi medborgarna med idéer sprungna ur diverse grenar av anarkism, kommunism och socialism. Tillkommer gör även verk av, eller biografier om, vänstertänkare från världens alla hörn. Vi har även kontinuerligt insamlat offentligt publicerat material från primärt svenska arbetarrörelseanknutna fackförbund, organisationer, partier och tankesmedjor. Att ha ett rikt och växande bestånd av internationell, men primärt svensk arbetarlitteratur är givet, inte minst då våra inhemska arbetarförfattare har fått ett uppsving de senaste åren och ingenting tyder på att den trenden kommer att vända. Lika självklart är det att för allmänheten tillgängliggöra högkvalitativa avhandlingar eller facklitteratur med betoning på frågor som arbetarhistoria, klassanalys, transnationalisering, sexism, gentrifiering och kulturell appropriering, et cetera. För det är väl precis så ett bra specialbibliotek ska vara? Det ska innehålla ett omfattande bestånd inom vilket böcker och tidskrifter presenterar idéer och manifest, som ofta motsäger varandra, men även bjuder motbilder till den högervridning som successivt ökat sedan 1980-talet. Detta möjliggörs endast genom att år efter år köpa in nya monografier och prenumerera på en mängd tidningar med vänsterprägel. Idéer föder som bekant nya idéer och de mångfacetterade anarkistiska, kommunistiska, reformistiska och socialistiska skärmytslingarna är, i likhet med forskningen, ständigt pågående.

I fjolårets förslag till en nationell biblioteksstrategi står följande att läsa:

” Specialbiblioteken är en resurs i forskningen, i det livslånga lärandet och ingår som delar i ett samlat nationellt bibliotekssammanhang. […] Pliktbiblioteken har de största samlingarna medan specialbiblioteken äger unika samlingar.” (s. 29)

I ljuset av detta är ARAB:s unika samlingar av intresse inte endast för vänstersinnade utan i lika stor utsträckning för en allmänhet som av allsköns anledningar vill förkovra sig i samtida litteratur och tidskrifter som sällan finns att tillgå på andra svenska bibliotek.

Dessvärre tycks LO och SAP vara av en annan uppfattning. Som en konsekvens av en mängd uppsägningar kommer vårt bibliotek under 2020 mig veterligen vara det enda som vare sig har några bibliotekarier eller ekonomiska resurser att förvärva nya böcker eller tidskrifter. I korthet har det tidigare levande biblioteket blivit ett arkiverat dito, något som för övrigt kan hävdas bryta mot stiftelsens stadgar.

”Det står ingenstans i stadgarna att vi ska ha bibliotekarier”, konstaterade vår tillförordnade institutionschef när jag som facklig representant påpekade just detta. (Stadgarna stipulerar givetvis inte att vi ska ha arkivarier heller, eftersom det är en förutsättning för alla arkiv.) Vad jag åsyftade var emellertid den första paragrafen i stadgarna, som lyder:

”Institutionens uppgift är att samla, vårda och förteckna dels ur arkivsynpunkt väsentliga protokoll och andra handlingar från de svenska arbetarorganisationerna, dels litteratur och annat material om arbetarrörelsens historia och idéutveckling.

Stiftelsen skall samarbeta med Riksarkivet, Kungl. biblioteket och andra berörda institutioner, samt i sin verksamhet eftersträva att underlätta den forskande och studerande allmänhetens möjligheter att ta del av institutionens material.”

Med det tidigare nämnda i åtanke kan åtminstone jag inte se hur ARAB ska kunna samla in, katalogisera och tillgängliggöra ”litteratur och annat material om arbetarrörelsens historia och idéutveckling” om institutionen saknar såväl bibliotekarier som en budget för prenumerationer och nyförvärv. Och hur ska ”verksamheten kunna eftersträva att underlätta den forskande och studerande allmänhetens möjligheter att ta del av institutionens material” när bibliotekets bestånd inte längre växer? En jämförelse mellan antalet arkiv- och bibliotekslån visar att de fördelar sig ganska jämnt, där det är fler bibliotekslån ena året och färre den andra. Att forskare och studenter nästan bara nyttjar vårt arkivmaterial är en villfarelse.

”Men vad är det då som lett till att ARAB på kort tid förlorat, eller står i begrepp att förlora, sju heltidsanställda, inklusive samtliga bibliotekarier?”

Men vad är det då som lett till att ARAB på kort tid förlorat, eller står i begrepp att förlora, sju heltidsanställda, inklusive samtliga bibliotekarier? Det finns naturligtvis inget enkelt svar på den frågan, men det påstås i grunden bero på en under många år vanskött ekonomi. Ett stort underskott som tycks ha uppstått ur tomma intet och som mig veterligen ingen har gått till botten med, av en eller annan anledning. Enligt de senaste årens protokoll har dock ARAB:s styrelse inte en enda gång frågat om vårt ekonomiska läge, vilket endast kan tolkas som ett bristande intresse för vår institution.

Sedan hösten 2017 har ARAB dessutom genomgått tre (!) omorganisationer. Denna omorganisationscirkus har inneburit att en minoritet av personalen blivit befordrade till ”mer jämlika” än övriga, då de i egenskap av chefer har fått lönepåslag som sammantaget årligen överstiger den tidigare budgetposten för bibliotekets nyförvärv. Symptomatiskt nog är det troligen bara inom samma minoritet flertalet anser att omorganisationerna varit till gagn för verksamheten i stort. De ”underställda” tycker så vitt jag vet undantagslöst det rakt motsatta.

ARAB:s åttonde institutionschef i ordningen ”sade upp sig själv” över en natt i maj 2019 och ersattes dagen efter av en tillförordnad institutionschef från LO. Det hastiga chefsbytet och dess bakomliggande orsaker fick kostnaderna att skjuta i höjden. Snabbt slopades fackets insyn i de ”mer jämlikas” löner, och enligt en föråldrad personalpolitik inskränktes våra friheter i form av flexramar, möjlighet att ta ut kompensationstid, med mera. Och vad beträffar de sju förlorade tjänsterna råkar det av en händelse vara så att samtliga är/var medlemmar i Handels (det fackförbund som har förhandlingsrätten för tjänstepersoner inom till arbetarrörelsen anknutna arbetsplatser). Tala om ett effektivt sätt att i en handvändning underminera den fackliga makten på en arbetsplats, då de kvarvarande Handelsmedlemmarna inte kan hålla fackklubben levande efter allt debacle!

Detta säger en hel del om synen på de anställda på en arbetsplats kopplad till vad jag anser vara spillrorna av den toppstyrda fraktionen av arbetarrörelsen. Hellre än att skjuta till ett par miljoner för att rädda biblioteket föredrar LO och SAP att i praktiken lägga ned biblioteket. Eller, som den tillförordnade institutionschefen uttryckt saken: ”Biblioteket kommer nu att ingå i samlingarna”. (Som om det inte alltid har gjort det.)

Utan bibliotekarier som behärskar hantverket att katalogisera och därigenom tillgängliggöra den veritabla guldgruva av trycksaker som under årtionden samlats på hög kommer en ofantlig mängd trycksaker att i bästa fall samla damm, men troligast förpassas till pappersåtervinningen. Tilläggas bör även att vi tidigare inkorporerat betydande delar av bland annat KF:s och RFSU:s bibliotek, vilket innebär att den roll vi fyllt som omhändertagare av dylika specialbibliotek också går förlorad.

Men det som i någon mån upprör mig mest är att LO och SAP nu gjort ARAB till en elitistisk organisation på flera sätt:

  • Arkivmaterial uppfattas inte sällan, och är i stor utsträckning, fullständigt ointressant för gemene person. Det behövs nästan alltid någon form av förförståelse och kontext för att få ut något av det. Och var kan den kunskapen inhämtas? Jo, i biblioteksbeståndet!
  • En väldigt stor del av våra böcker står vi som ensamma ägare till i den Libris. Den nytta som en läsare i exempelvis Norrbotten får när hen fjärrlånat en av våra nyinköpta böcker kan inte mätas i pengar. LO och SAP sviker med andra ord dem som inte har råd att köpa nya böcker, vilka vanligen tillhör den arbetarklass som de säger sig företräda.
  • Forskning kring exempelvis arbetarhistoria och angränsande ämnen sker både inom som utanför Sveriges gränser. Även arbetarlitteratur, som trots att den inhemska i vissa avseenden är unik, skrivs också av arbetare i åtskilliga länder. Inte minst denna uppskattas i stor utsträckning av människor som vare sig är forskare eller studenter.
  • Som utbildad bibliotekarie anser jag avslutningsvis att LO och SAP förringar inte endast den läsande allmänheten utan även hela min yrkeskår. Arbetarrörelsens två jättar talar ofta varmt om bibliotek och vikten av folkbildning, men så fort notan kommer så anses de tydligen vara undgängliga. Och att ARAB tänker lösa behovet av katalogisering av publikationer som institutionen får till skänks genom att anmäla arkivarier till kurser i Libris-katalogisering säger en hel del om hur högt bibliotekarier står i ägarnas ögon.

Roger Jönsson


Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, då ännu utan ordet bibliotek i institutionsnamnet, grundades 1902 i Stockholms arbetarbiblioteks lokaler i det då ett år gamla Folkets hus. År 1906 övertog Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och Landsorganisationen ansvaret för institutionen, cirka femtio år längre fram i tiden ingick även staten i ansvarskonstruktionen. Biblioteket är lika gammalt som institutionen i sig. Detta då man redan från begynnelsen betonade vikten av att samla in, bevara och tillgängliggöra tryckta skrifter – nationellt såväl som internationellt material. 2020-01-20 har biblioteket 79. 887 poster i Libris, Sveriges nationella biblioteksdatabas, 29. 506 (37 %) av dessa är vi ensamma ägare till. I det egna bibliotekssystemet finns närmare 111. 000 poster.


Roger Jönsson har arbetat som bibliotekarie på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i sammanlagt närmare fem år. Sedan 2016 har han suttit i styrelsen för arbetsplatsens fackklubb och blev i slutet av december 2019 uppsagd på grund av ”ekonomisk arbetsbrist”.


Vad hände på BiSsalong 2: Tradition och förnyelse?

Om den första BiSsalongen BiSsalong 1: Varför vill du jobba på folkbibliotek rörde sig mer om aktuella händelser, om vad det innebär att vara bibliotekarie här och nu var BiSsalong 2: Tradition och förnyelse något mer tillbakablickande. Genom en förståelse av det som har varit kan vi också få tydligare bild av vad som händer nu. Och de ämnen som BiSsalong 2 tog upp stimulerade verkligen till reflektion över samtiden.


En skara bissare och andra intresserade träffades på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek där BiS egen Mats Myrstener och Per Sundgren, lektor på Södertörn delade med sig av sin djupa kunskap om det svenska folkbiblioteksväsendet och hur de ämnen som diskuterades i början på 1900-talet fortfarande är aktuella. Mats Myrstener inledde med att förklara att man under modernismen alltid ville blicka framåt, sträva mot morgondagen, och alltså alltid premiera förnyelse framför tradition. Mats, som menar att vi fortfarande befinner oss i modernismen, ställde underförstått frågan att det också är så vi ser på folkbiblioteksverksamheten idag – förnyelse framför allt. Men är det alltid av godo?


Med denna tanke i bakhuvudet får vi sedan följa med Mats tillbaka till början av 1900-talet, till Valfrid Palmgren och Stockholm stadsbiblioteks första chef Fredrik Hjelmqvists tid. Vi får höra hur högerkvinnan Valfrid Palmgren blir det skattefinansierade öppna folkbibliotekes fanbärare i Sverige. Hur liberalen Fredrik Hjelmqvist försvarade förekomsten av kommunistisk litteratur på Stadsbiblioteket i yttrandefrihetens och jämviktens namn. Man var medveten om att det måste finnas en balans mellan höger- och vänsterlitteratur på biblioteket för demokratins skull. Helt enkelt berättar Mats om hur den ideologi som vår biblioteksverksamhet idag bygger på uppkommer och befästs. Men det är också en tid då bibliotekarier var smakdomare och hade en mer auktoritär roll än idag.


Per Sundgren tar vid där Mats slutar och ger sitt perspektiv på saker och ting. Per tar sin utgångspunkt i folkbiblioteket som smakdomare, att folkbiblioteket då faktiskt fungerade som något av en fostringsanstalt för arbetarklassen och kanske gör det än idag. Jag uppfattade att hans frågeställning var om det folkbibliotek som Palmgren och Hjelmqvist representerade var ett emancipatoriskt projekt för arbetarklassen eller om det faktiskt delvis hade en repressiv funktion. Den kultur som arbetarklassen uppskattar har aldrig ansetts fin nog. Mats och Per lyfter tillsammans exemplet att skönlitteratur i Hejlmqvists bibliotek värderades mycket lägre än facklitteraturen. Skönlitteratur värderades högt av arbetarklassens familjer för underhållningen. Jag vill någonstans läsa in i Sundgrens resonemang att arbetarklassens frigörelse måste vara deras eget verk och inte komma från någon annan. Och jag kan fundera på om Palmgrens skattefinansierade bibliotek kanske hade udden riktad mot tidens folkrörelsedrivna bibliotek (ABF drev ju vid tiden många bibliotek för arbetare). Folkbiblioteken av idag försöker också vara ”neutrala” när något sådant egentligen inte ens existerar, utan vad som anses vara neutralt påverkas av vilka krafter som har hegemoni i samhället. Per berättar också om den socialdemokratiske pionjären August Palm som var av åsikten att en lösning på ”bildningsfrågan” inte var en lösning på arbetarklassens problem om man inte också ändrade på maktförhållandena i samhället.


Med utgångspunkt i Mats och Pers redogörelser släpps sedan diskussionen fri och det blir ett precis så livfullt och spännande samtal som man kan hoppas på när en grupp bibliotekarier samlas. Huruvida arbetarklassen idag besöker Sveriges folkbibliotek kom givetvis upp och svaret är ju att det inte ser så himla bra ut. BiS Lena Lundgren frågar sig varför man inte längre prioriterar den uppsökande verksamheten som är effektiv för att nå de grupperna. Istället läggs pengar på andra saker till exempel tunnelbanebibliotek på Östermalm. Av detta kan man dra slutsatsen att det inte längre finns lika stark vilja hos tjänstemännen och politikerna att nå arbetarklassen. Många av oss ifrågasätter om folkbiblioteken av idag egentligen bygger sin verksamhet på någon samhällsanalys, många kommuner har till exempel biblioteksplaner som inte verkar ta någon hänsyn till sammansättningen av de lokalsamhällen som folkbiblioteken är menade att tjäna.


Medier och mediernas innehåll är också en stor fråga under kvällen. Under Palmgren och Hjelmqvists värderade bibliotekarierna i mycket högre grad än idag böckernas innehåll. Idag jagar folkbiblioteken statistik på ett annat sätt än på pionjärernas tid och de som jobbar med medierna får då andra prioriteringar. Vi konstaterar ändå att de som jobbar på bibliotek ofta värderar vad som finns på biblioteket på ett annat sätt än de som besöker dem. Till exempel frågar besökarna ofta efter stora boksamlingar medan det går en trend bland bibliotekarierna att istället vilja ha den senaste tekniken på biblioteket. Här skulle man kunna läsa in den kamp mellan tradition och förnyelse som Mats åberopade i början av BiSsalongen. Men själv minns jag något som Nick Jones sade under den första BiSsalongen, att vi kanske är för snara att se uppbrott istället för kontinuitet. Är vi för snabba för att se konflikter när folkbiblioteken i själva verket fortfarande bygger sin verksamhet på samma värderingar som vi har gjort innan?

Mats visade oss också under kvällen biblioteksritningar från början av 1900-talet som var väldigt spännande att se. Vi var flera som reagerade på hur många sittplatser det fanns i de gamla biblioteken. Och det faktum att barnavdelningen var lika stor som vuxenavdelningen. Det krossade mina föreställningar om de gamla biblioteken som enorma boklager för vuxna besökare. Nyttigt att se.

Jag var nog inte ensam med att gå från BiSsalongen med känslan av att ha blivit berikad med nya kunskaper och med tillfredställelsen av att ha reflekterat kring ett angeläget ämne tillsammans med andra. Tack Mats Myrstener och Per Sundgren för detta. Vi syns på nästa BiSsalong!


Tobias Willstedt

Framtiden i våra händer?

”Har dagens feministiska och vänsterprogressiva rörelser förlorat förmågan att föreställa sig en framtid bortom kapitalismens och könets principer? Hur kan radikala politiska projekt göra motstånd mot de maktstrukturer som de samtidigt är en del av? Utifrån vilka positioner kan kollektiva visioner formuleras?
I Att vinna framtiden åter diskuterar Wendy Brown politiska former bortom den melankoli och brist på revolutionära horisonter som har kommit över såväl feminismen som vänstern i stort. (Bokförlag: Atlas)”

Arbetarkultur i Storbritannien

Arbetarrörelsens museum i Manchester verkar ha fått en ny snygg hemsida?
länk http://www.phm.org.uk/

Folkbildare och arbetarförfattare

Begrepp som ”folkbildning” och ”arbetarförfattare” kanske inte kommer att finnas kvar om femtio år? Uttrycket ”invandrarförfattare” gör det nog inte heller, som jag får konstatera i kommande artiklar i bis nr 3. Men ”invandrare”, ”arbetare”, och ”författare” får väl ändå finnas kvar i framtiden? Om Alliansen och Sverige-
demokraterna får råda över Sverige?
En som i alla fall inte skäms för benämningen är den unga kallskänkan Jenny Wrangborg. Hon har fått årets Stig Sjödinpris, som delas ut i ABF-huset i Stockholm 17/10 kl 13, ser jag i ett utskick jag fick idag.
Här står också att Fredrik Ekelund, den fantastiske Malmöförfattaren, presenterar den bortglömde arbetarförfattaren Gösta Larsson från Malmö på samma ABF-hus 11/11 kl. 18. Och att årets Johan Ahlbäckdagar, uppkallade efter konstnären som främst målade gruv- och metallarbetare, i Sverige och i Belgien, går av stapeln i Smedjebacken 1-2 oktober.
Här görs också reklam för boken Sjömanshustru, som handlar om filippinska sjömän och deras familjer hemmavid, av den flitige f.d. sjömannen Lennart Johnson, utgiven på förlaget Breakwater publishing.
Allt detta fick jag i utskick från Arbetarnas kulturhis-
toriska sällskap. Ja, det finns faktiskt ett sådant, trots ointresse från SAP och LO, men hur länge till? Medelåldern i sällskapet torde vara bra över sextio.
Mats Myrstener