Kategorier
Afrika boktips Folkbildning Kongo mediaurval tredje världen

Komplicerade konflikter

Åter däckad av en maginfluensa tillbringar jag morgonen i sängen med dagens tidning. Dagens undestreckare, skriven av professor Hans Ingvar Roth, handlar om hur media bara uppmärksammar konflikter som är mediala och lätta att förklara för läsarna. Paradoxalt är det därför inte att ett av världens fattigaste länder nu uppmärksammas (vilket kanske är bra trots allt) med oändliga spaltmeter i pressen, där man tidigare inte skrivit en rad.

Understreckaren uppmärksammar filosofen Peter Singers bok Det liv du kan rädda, utgiven på förlaget Fritanke, men i första hand statsvetaren Virgil Hawkins bok om den långa blodiga konflikten i Kongo-Kinshasa, Stealth conflicts. How the world’s worst violence is ignored (Ashgate). Stealth betyder radar, dvs medias nyhetsradar. De konflikter, de flesta i det mörka Afrika, som hamnar utanför radarsystemet, ignoreras.
Hit hör långa blodiga konflikter i Sierra Leone, Liberia, Angola, Rwanda och Tchad, och långdragna konflikter i Sydamerika. Här finns inte ett lättförklarligt svart-vitt, inga islamska terrorister, däremot stora naturtillgångar, t.ex. produceras i Kongo metallen coltan, som används i våra mobiltelefoner.
När de första demokratiska valen i Kongo på 45 år hölls 2006 rapporterade USA:s stora media istället om skådespelaren Mel Gibsons arrest för rattfylleri i Kalifornien. Och i Sverige har vi läst löpsedlar om lillprins Carl Philips nya flickvän på löpsedlarna, mitt under värsta jordbävningskatastrofen på Haiti.
Det finns undantag mot denna mediaskugga: Organisationen Oxfam har alltid uppmärksammat Kongo, liksom den belgiska frivillorganisationen ”Inget blod på min mobiltelefon”. Och i början av 1900-talet startade den engelske journalisten Edmond Morel en kampanj som till slut fick den enväldige kung Leopold i Belgien att dra sig ur det makabra förtrycket i ”Belgiska Kongo”. Aktionen stöddes bl.a. av Joseph Conrad och Mark Twain.
Visst borde våra folkbibliotek vara mediala alternativ till nyhetsbyråernas lättköpta gods (tänk på det nya ”mediabiblioteket” i danska Herning som verkar kastat in handduken rejält). Men jag tänker också på ett inslag i TV igår: trots alla vidriga bilder på vanvården av djur inom EU så fortsätter vi glatt äta kött och korv som aldrig förr. Att vara bibliotekarie i mediaåldern kräver nog både mod, uthållighet, stora kunskaper, och global vidsynthet.
Mats Myrstener
Kategorier
Afrika bokinköp Gallring Malmö stadsbibliotek Skriva blogg

En ny bok är en bok du aldrig har läst?

Boknördarna i USA har en ny rolig sight, http://awfullibrarybooks.wordpress.com/
Här publicerar man inlägg om böcker man hittat på folkbiblioteken med sådär en tjugo-trettio-fyrtio år på nacken. Just nu går man igenom bröllopsböcker!
Här gör man sig lustig över en gång aktuella titlar som How to invest your money and profit from inflation (1981), Young people and smoking (1964) (som faktiskt propagerar för det tuffa med att röka, skriven av en läkare), A visit to the firehouse (om brandkåren, från 1966), The coming collapse of the post office (skriven före e-postens tid, 1975), och Our backward children (om barn med förståndshandikapp, från 1955).
Själv har jag en favorit bland faktaböckerna jag inte skiljs ifrån: Folket i Bilds gyllene världsatlas från 1961, delen om Afrika, som väcker barndomsminnen, fint illustrerad. Enligt förordet var kontinenten Afrika till största delen ”okänd ända till mitten av 1800-talet”!
Debatten om gallringshysterin på Malmö stadsbibliotek fortsätter, det ska byggas en restaurang i biblioteket. Från den ena extremen (fullt av gamla faktaböcker på hyllorna) till den andra (inga böcker alls) således. Det påminner mig då om att Malmö stadsbibliotek i många år låg i nu rivna hotell Tunneln, ovanpå en ölrestaurang! Besökarna klagade på att det luktade stekt fläsk i utlåningsdisken. Apropå uttrycket ”nytt vin i gamla läglar”.
Mats Myrstener

Kategorier
Afrika Folkbildning Israel kvinnofrågor

Om kvinnors och barn rättigheter

Tiden verkar ha vridits tillbaka, skriver kolumnisten Karin Thunberg (aktuell också som författare) i dagens SvD. ”Att en femtiotalsman tog sin hustru en lördagsnatt, också mot hennes vilja, var (då) inte ens likställt med en ordningsförseelse”, skriver hon apropå kammaråklagaren Rolf Hillegrens verbala groda.
”Jag vaknade en morgon och förstod inte vad som hänt”, fortsätter hon. ”Sen öppnade jag min dator och insåg att tiden vridits femtio år tillbaka.”
Den tidigare åberopade folkomröstningen på Nya Zeeland om rätten att aga barn utföll med 87,6 procents majoritet för ett ja, läser jag vidare. Valdeltagandet var dock bara 54 procent, alltså ungefär som i ett presidentval i USA. Hur siffrorna ska tolkas är därför otydligt. Dessbättre är den bara rådgivande. Man får hoppas att politikerna på den gröna ön där Sagan om ringen spelades in, kan stå emot den majoritet som tycker att ”en dask som en del av bra uppfostran” är en bra sak, som det stod på valsedeln.
Vad gör man när befolkningen tycker en sak, och sunda förnuftet en annan? Om en majoritet av befolkningen vill ha tillbaka dödsstraffet? Eller tycker att kvinnor ska stanna hemma vid spisen och föda barn? När en majoritet på Gazaremsan röstar fram terroriststämplade Hamas till den politiska ledningen? Eller hyllar en gammal föredetting som Fidel Castro? Här finns uppenbara legitimitetsproblem att fundera över. Kanske lite gammaldags ”folkbildning” vore något att plocka fram ur garderoben igen? Tack vare den tror jag att vare sig nazism eller kommunism eller xenofobi fått särskilt stort fotfäste i Sverige. ”Fri och frivillig folkbildning” alltså, inte statligt styrd.
Jag såg om filmen ”The constant gardener” i veckan, den som handlar om hur samvetslösa läkemedelsföretag testar nya vaccin på afrikaner för att ta reda på biverkningar. En skrämmande film, som fick alldeles för lite publicitet i Sverige.
Och för en gångs skull får man ge utrikesministern en eloge, och hoppas att han också står emot israeliska påtryckningar mot den svenska tryck- och yttrandefriheten.
Och som alltid: Fakta i frågorna återfinns, naturligtvis, på biblioteket.
Mats Myrstener