Kategorier
Uncategorized

Att verka utan att finnas?

Hörde i bästa radiokanalen, P1, en diskussion om den nya tandvårdsreformen, där en kd-politiker lovade att det i höst ska finnas en lista på nätet med alla tandläkare och vilka priser de tar för olika åtgärder, detta i den heliga valfrihetens namn. På frågan hur den som inte har tillgång till Internet ska kunna skaffa sig info nog att kunna välja, hänvisade hon till biblioteken. Hon lovade att där finns såväl datorer, som hjälp att hitta rätt.
Bra så, självklart, men hur vanligt förekommande tror denna politiker att bibliotek är? I den bästa av alla världar fixar givetvis biblioteken detta liksom de flesta andra frågor, men det förutsätter en geografisk närhet som färre och färre numera har till bibliotek.
Medvetenheten tycks blir allt större bland politiker och andra makthavare om bibliotekens fantastiska möjligheter och mångfaldiga funktion, men det förutsätter att biblioteken finns överallt i verkligheten, inte bara i visioner och utopier. Eller är det kanske bara ett enkelt sätt att komma undan när man lägger ner medborgarkontor, konsumetkontor, banker, arbetsförmedlingar etc att hänvisa till nätet och biblioteken?
Gränsen för bibliotekets alla nya uppdrag och funktioner går kanske vid att ersätta nedlagda systembolag och bensinmackar?
Ingrid Atlestam

Kategorier
Uncategorized

Biblioteket i samhället

Nu ökar utanförskapet igen enligt dagens nyhetssändningar, då handlar det om utanförskap definierat som arbetslöshet. Men så enkelt är det inte ens i alliansens den bästa av alla världar.

I den första lilla boken i en ny skriftserie om biblioteksutveckling, ett samarbete mellan BTJ och Svensk biblioteksförening, med titeln ”Biblioteket i samhället – en gränsöverskridande mötesplats?” problematiserar Mikael Stigendal begreppet utanförskap och sätter in det i biblioteksvardagen med hjälp av intervjuer med ett antal bibliotekarier.

En spännande läsning, med en rad (själv?)klara slutsatser, som t ex

att biblioteken bör satsa på den personliga relationen mellan personal och besökare, vilket innebär att personalens attityder och bemötande är avgörande för om biblioteket kan innebära ett möte mellan utanförskap och innanförskap,

att vi bör fortsätta att utveckla biblioteket som mötesplats och värna om de låga barriärerna,

att vi måste värna den generella välfärdens principer,

att vi bör formulera en för skolan och biblioteket gemensam kunskapsyn.

Tanken med den här korta sammanfattningen är att väcka nyfikenhet! Läs denna viktiga bok och kommentera gärna här!

Ingrid Atlestam

Kategorier
Umeå stadsbibliotek

Biblioteksstaden Umeå

Umeå var en bra biblioteksstad att växa upp i. Jag hade en biblioteksfilial i min egen högstadieskola på Grubbe, den typ av folk-skolbibliotek som var vanligt på 1960-70-talet (och som introducerades i Stockholm redan 1928). Huvudbiblioteket låg då, som man sa, ”öst på stan”, medan jag bodde så långt man då kunde komma ”väst på”, borta vid Backens kyrka, längs den enormt långa Backenvägen, som sedan fortsatte till Baggböle, Kåddis och Brännland.
I närheten av stadsbiblioteket låg som jag minns det ett gammalt badhus, där vi plågades av en ”badmästare” med en lång metallpinne som han stötte i den som inte höll sig till rätt simsätt. Det stod en tung doft av klor i hela byggnaden, och besöken där var faktiskt en skräckupplevelse. Stadsbiblioteket var inte lika skrämmande, det hade gallerior upp efter väggarna om jag minns rätt, precis som Stockholms stadsbibliotek, fast i mindre skala, och som biblioteket vid Medborgarplatsen (där jag nu befinner mig), som torde vara årsbarn med Umeå stadsbibliotek. (Föregångaren i Umeå, en föreläsningsförening vid namn Minerva har beskrivits i en avhandling av Björn Olsson, Den bildade borgaren.)
Bokkorten var röda, gröna och blå, precis som på SSB, och böckerna bundna i stadiga pansarband, färgen var väl röd. Man hade en bra skivsamling, det var vinyl som gällde. Umeå var ju en militär- och skolstad, och biblioteket höll hög kvalitet. Lars Widding har skrivit om hur staden såg ut anno dazumal.
När det nya stadsbiblioteket kom till minns jag inte exakt, jag flyttade hemifrån 1976, men det var så centralt placerat som bara möjligt vid Rådhusesplanaden. Jag tror att det var ganska nytt i sitt slag i Sverige när det kom, ett stort och rymligt kulturhus, och blev omedelbart en centralpunkt för alla umebor, vare sig man läste dagstidningen, tidskriften, kommunens informationstavla, lånade CD eller böcker eller bara ville ta en fika. För stadens invandrare var det nog lika betydelsefullt som Kulturhuset och Läsesalongen vid Sergels torg. Det var naturligtvis ett enormt lyft för biblioteksstaden Umeå, liksom den nya simhallen på Gammlia, som avlöste gamla klordoftande badhuset med badmästaren öst på stan.
Länsbibliotekarien under många år, Elsi Ekstedt, skriver i nya bisnumret om biblioteksutvecklingen i Västerbottens län, som ju omfattar enormt mycket mer än bara staden Umeå (ytmässigt torde väl bara Norrbottens län vara större). Vi kände familjen Ekstedt, eftersom läkarfamiljerna i Umeå gärna umgicks, Elsis make Jan påverkade henne starkt har hon sagt, när länet tidigt datoriserade sina samlingar och sin utlåning. I familjen ingick också fem barn, dock något yngre årgångar än jag och mina bröder.
Idag läser jag i tidningen att Umeåregionens bibliotek fått United Nations public service award till de sex kommunerna som står bakom Internetsighten minabibliotek.se. Bakom framgångarna, ett stort elektroniskt bibliotekssteg in i en ny tidsålder, står inte minst Jan och Elsi Ekstedts trägna arbete för att med datoriseringens landvinningar hjälpa nya kommuninvånare i regionen att hitta till folkbibliotekens service. Det är bara att lyfta på hatten, oss umebor emellan.
Mats Myrstener

Hemma hos Harry

Hemma i lägenheten på Fyrverkarbacken hos 87-årige Harry Järv, f.d. biblioteksråd, krigsveteran, tidskriftsredaktör, författare, översättare m.m., trängs 14.000 volymer böcker. De ska skänkas till läroverkets i Vasa bibliotek vid författarens död, staden där han själv gick i skola, uppväxt i Korsholm utanför Vasa. Det finns knappast en meter av den lilla lägenheten som inte bebos av böcker, några av hyllorna är t.o.m. konstruerade så att de hänger fritt från taket, ungefär som Babyloniens hängande trädgårdar.
Varför samlar man böcker i datoriseringens tidevarv? Jo för att böckerna, som det står i den antologi som Harry Järv varit med om att redigera, är ”mänsklighetens enda tillförlitliga och bestående minne”. Den handlar om skriften, bokens och bibliotekens historia, från urminnes tider till idag. Bland författarna i den 866 sidor tunga (2,5 kilo) volymen utgiven av förlaget Schildt i Helsingfors, finns bibliotekschefen och historikern Erik Carlquist, docenterna Lars Hartman och Jan Hjerpe, professorerna Sture Linnér och Göran Malmqvist, Lars Munkhammar från Uppsala UB, förre riksbibliotekarien Lars Tynell, och historikern Michael Nordberg.
Dessutom ingår texter av och om Valfrid Palmgren, poeten Goethes bibliotek, 1600-talsbibliotekarien Gabriel Naudé, filosofen och bibliotekarien Leibniz, Victor Hugo, som på artonhundratalet konstaterade att ”boken kommer att döda byggnaden”, dvs boktryckarkonsten sprider det fria ordet, och dödar därmed kyrkans makt över det förslavade folket. Biblioteksteoretikern Ranganathan (1892-1972) konstaterade i sin epokgörande bok The five laws of library science (1931) att man skall ”tjäna läsaren med uppmärksamhet och ödmjukhet”, och att den serviceinriktade bibliotekarien alltid ska hålla sina ”kunskaper aktuella”, för ”Böcker är till för att användas”, och ”Böcker är till för alla [låntagare]”, oberoende av kön, ålder, utbildning, ekonomisk eller social ställning.
Boken avslutas med en essä av Umberto Eco, ”Bokens framtid”. Harry Järv, som valt bokens illustrationer, pekar på en teckning av en man som landar på en obebodd ö och där finner en hyllmeter utvalda böcker. ”Att läsa på en datorskärm är inte detsamma som att läsa en bok”, skriver Eco. Järv påpekar skrockande av skratt att för den skeppsbrutna människan (även i det 21 århundradet) är en dator värdelös på en öde ö. En bok om självhushållning är betydligt bättre.
Järv tillbringar numera sin tillvaro med att bl.a. åka runt och ge föredrag, snart ska han till uppväxtstaden Vasa. En finsk stad på 55.000 invånare där man valt att bygga både ett nytt stadsbibliotek och ett högskolebibliotek.
Harry Järv är en förkämpe för det antiauktoritära, för republik, syndikalism, och för yttrandefrihet. Han säger att han lärde det redan som ung officer i finska armén under vinterkriget 1941. Någon blåögd pacifist är han inte. Men arméns kadaverdisciplin föraktar han. Bara där befäl och meniga soldater stod på jämbördig fot och visade varandra ömsesidig respekt, fungerade samarbetet
Inte illa av en man som under större delen av sitt liv levt ”stans pede in uno”, som det står på hans ex libris, dvs ”på ett ben”!

Mats Myrstener
Antologin Mänsklighetens minne : en bibliotekshistorisk antologi, recenseras i kommande nummer av bis.

Kategorier
Uncategorized

Ska bis e-xistera?

På BIBLIST pågår nu en debatt om e-böcker contra ”riktiga böcker”. I ett av de senaste inläggen handlar det även om tidskrifter på nät eller papper.

Inom bis redaktion och styrelse har frågan om bis ska övergå till att bli en nättidskrift diskuterats på varenda möte de senaste åren.

Argumenten för e-tidskrift är mest ekonomiska, tryckning och distribution är tunga poster i budgeten.

Tidigare nummer läggs nu snabbt ut i fulltext på nätet.

Skälen för att behålla papperstidningen är att den syns, det är en händelse när den kommer, den kan hittas även av den som inte letade efter den eller ens kände till dess existens. Många, eller är det kanske bara åldriga bissare, föredrar att läsa i pappersform.

Någon annan där ute i cyberrymden som har erfarenhet av att övergå till e-existens? För- och nackdelar?

Vad tycker alla ni som brukar läsa bis?

Och alla ni som råkat hitta hit men inte är idoga bisläsare, skulle ni kasta er över ett nytt nummer om det låg på nätet?

Ni som skriver i bis, skulle ni göra det även i en e-tidskrift? Skulle det innebära någon skillnad vad gäller hur och vad man skriver?

Frågetecknen är många, varsågod att svara, om, hur och var ska bis existera i framtiden, efter snart fyrtio år på papper?

Ingrid Atlestam