Medverka i nästa nummer av bis som har tema När krisen kommer

Nästa nummer av bis har tema När krisen kommer och tar utgångspunkt i vårens pandemi och hur den drabbat och förändrat vardagen och förutsättningarna för våra bibliotek. Hur har coronavirusets utbredning över världen påverkat biblioteken och hur väl rustade är vi för en kris, oavsett i vilken form och grad den dyker upp? Välkommen med ditt bidrag till tidskriftenbis@gmail.com senast den 15 maj!

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Varför utbilda sig till bibliotekarie?

Biblioteken befinner sig i en kritisk situation. Nyliberal politik gröper ur bibliotekens autonomi och nedskärningar öppnar vägen för auktoritär högerpopulism. Peter Björkman minns ett möte med Barbro Bolonassos som fick honom att förstå kopplingen mellan utbildning och praktik och vad bibliotekarier kan göra i kraft av sin profession.

Text: Peter Björkman

Det kan finnas många skäl till att en person söker sig till de biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildningarna. Dock har nästan alla, vågar jag påstå, en gemensam ambition. De vill arbeta på bibliotek. När jag för femton år sedan påbörjade utbildningen var det rentav länge min enda ambition. Jag hade inget särskilt intresse för de biblioteks- och informationsvetenskapliga teorierna, och jag hade ofta svårt att se deras koppling till det jag föreställde mig att jag skulle ägna mig åt på ett bibliotek. 

Under sista studieåret började detta att förändras. Stor betydelse hade ett studiebesök. Våren 2009 träffade jag Barbro Bolonassos för första gången på Fisksätra bibliotek. Mötet formade min syn på bibliotekarieyrket, inte minst eftersom hennes engagemang hade en så tydlig riktning. Det som övertygade var inte främst hennes stora personlighet och starka humanistiska och politiska övertygelse, utan snarare hur allt hon berättade blåste liv i formuleringarna i det internationellt erkända professionsdokument som hon gjort till sin ledstjärna – IFLAs/Unescos folkbiblioteksmanifest. Om någon frågar vad vi behöver kunna för att arbeta på folkbibliotek kan vi titta närmare på detta och fråga oss själva: Vad krävs av oss för att folkbiblioteket ska vara den plats och verksamhet som beskrivs? Stora fält av såväl teoretiska som praktiska kunskaper och forskningsbehov öppnar sig, om vi är intresserade. 

”Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker, och kräver just därför professionella principer och ständigt förnyad kunskap.”

Mitt intresse för ämnet väcktes alltså i stor utsträckning av en praktiker, men inte enbart. Vid denna tid hade ett nytt politikområde kring nationella minoriteter börjat etablera sig i Sverige, vilket börjat ge konsekvenser för biblioteken. SOU-rapporten Betänkande av Kulturutredningen från 2009 la grunden för den revidering av bibliotekslagen som kom att ske några år senare. I denna omtalas bland annat landets nationella minoriteter – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar – som prioriterade grupper och de nationella minoritetsspråken som prioriterade verksamhetsområden för bibliotek inom det allmänna biblioteksväsendet. För mig fick den uppsats som jag tillsammans med Helena Liljedahl skrev inom ramen för ett forskningsprojekt som Joacim Hansson vid Linnéuniversitetet genomförde kring folkbiblioteken och de nationella minoriteterna stor betydelse. Den gav mig möjlighet att studera centrala biblioteksområden i ljuset av komplexa samhällsfenomen samt relevanta lagar och styrdokument. Att studera folkbiblioteket som samhällsinstitution och som bärare av strukturer och historiska maktförhållanden, vidgade min horisont kring vilka teoretiska och praktiska kunskaper en bibliotekarie behöver. Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker, och kräver just därför professionella principer och ständigt förnyad kunskap. Det visade sig att utbildningen skärpte mitt fokus och gav mig en professionell grund att bygga vidare på. 

I somras publicerade Joacim Hansson boken Educating librarians in the Contemporary University: An Essay on iSchools and Emancipatory Resilience in Library and Information Science. Med anledning av den oro som jag upplever finns i delar av bibliotekssektorn, inte minst bland bibliotekarierna själva, utgör den en välkommen och framåtblickande nulägesrapport av biblioteks- och informationsvetenskapen i ljuset av större samhälleliga processer. En förtjänst är att boken så tydligt placerar biblioteken och bibliotekarier i ämnets centrum. Vad som intresserar honom är inte främst instrumentella eller tekniska yrkesfärdigheter, utan snarast hur olika fenomen kan förstås i relation till bibliotekarieprofessionen och skilda former av bibliotek i ett större samhälleligt perspektiv. Detta är en betydelsefull avgränsning, då den gör professionens värden till viktiga utgångspunkter. Han betonar i detta sammanhang det humanistiska och universalistiska arvet från upplysningstraditionen. Fri kunskap, digital delaktighet, och läsfrämjande är alla exempel på värden som ligger till grund för de frigörande praktiker som utgör bibliotekariens yrkesutövande. 

Idag finns i högsta grad en hotbild. Det är det till synes orubbliga nyliberala kapitalistiska produktionssystemet – med sina ständiga ”effektiviseringar”, överföringar av pengar och makt från offentligt till privat, samt oupphörliga krav på snabb, disruptiv ”utveckling” – som ligger till grund för de tre primära hot som han idag ser mot all form av biblioteksutveckling: ekonomiska nedskärningar, externt politiskt tryck, samt en ambivalens gällande bibliotekarieprofessionens värde och status. De två första hoten känner vi alla igen. Joacim Hansson vidhåller dock att det är hotet mot professionens värde och status som är mest allvarligt, då det urholkar bibliotekens samhälleliga legitimitet som sådan: ”the library institution receives its prime legitimacy through the professional conduct and authority of librarians in relation to the users of the library. If librarians are not there, others will claim that authority on their behalf”. Att biblioteken fortfarande erhåller så högt förtroende hos allmänheten är kort sagt en effekt av att bibliotekens verksamhet kunnat utvecklas av personal utbildad för ändamålet. 

”Studerar vi bibliotekens roll i offentligheten är det dock svårt att undvika känslan av att vi befinner oss i en kritisk situation. Inte minst frågan om professionell autonomi är idag mer kontroversiell än på länge.”

I bokens inledande del beskrivs hur biblioteken historiskt verkat i nära samspel med den dominerande makten. En viktig förändring inleddes dock under 1600-talet, bland annat i samband med att Gabriel Naudé argumenterade för principer som sedermera kommit att få stor betydelse. En sådan var tanken på professionell autonomi. Bibliotekens uppdragsgivare ska tillhandahålla resurser, men inte styra över samlingar, verksamhet och organisation: ”As librarian, Naude demanded full responsibility and a mandate to execute his [sic!] profession…”. En annan, tydligt relaterad, insats var att argumentera för att tillgänglighet ska styra beslut kring hur samlingar organiseras och presenteras. Inte minst genom dessa principer – autonomi och tillgänglighet – lade Naudé grunden för bibliotekarien som en modern profession i ett mer ambivalent förhållande till den styrande makten. Joacim Hansson beskriver hur upplysnings- och humanistiska bildningsideal, i en historisk situation präglad av konflikt och omvälvande demokratiseringsprocesser, därefter varit avgörande för att skapa det professionella etos som vi idag förknippar med bibliotekarieyrket och biblioteken som en demokratisk institution för en större allmänhet. 

Studerar vi bibliotekens roll i offentligheten är det dock svårt att undvika känslan av att vi befinner oss i en kritisk situation. Inte minst frågan om professionell autonomi är idag mer kontroversiell än på länge. Detta gäller förstås inte bara biblioteken. Den nyliberala ideologi som blandar samman ekonomisk tillväxt med demokratisk utveckling tvingar i praktiken all offentlig skattefinansierad verksamhet att i ökande utsträckning ersätta långsiktig och professionsstyrd utveckling med ett kortsiktigt kulissbyggande för att stärka ett varumärke. De värden som uttrycks i exempelvis IFLAs/Unescos folkbiblioteksmanifest och vår rådande bibliotekslag rimmar allt mer illa med nyliberal effektiviseringspolitik och den auktoritära högerpopulism som vi ser följa i dess kölvatten. Det är värden som kräver tid av oss – tid för kritiskt tänkande, tid för etiska överväganden och yrkesmässiga beslutsprocesser grundade på stor lokalkännedom – tid som i allt större utsträckning saknas. När en nyliberal förvaltning å ena sidan kringskär vår handlingsfrihet genom åtstramningar och ”effektivisering”, hotar den auktoritära högerpopulismen å andra sidan all form av fri åsiktsbildning. 

Joacim Hansson går så långt som att tala om att bandet mellan biblioteken och den rådande makten riskeras att helt brytas: ”the ’contract’ between librarianship and the ruling power that was suggested in the first chapter of this essay is, at least in part, broken. In many countries, librarians have to work at odds with their governing bodies by means of their professional ethos and the positive weight of tradition.” En viktig del av svaret på denna enorma utmaning är just utbildning, att träna bibliotekarier att upprätta en kritisk distans och intellektuell självständighet i förhållande till de organisatoriska strukturer där biblioteken ingår. Hur ska framtidens bibliotekarier rustas för att, i en allt mer trängd situation, verka frigörande och i enlighet med de värden kring allas rätt till fri kunskap som professionen format? För som han konstaterar: ”libraries and librarians are not good for the current ideological hegemony, but they are still a necessity for society”.

När någon frågar vad man egentligen lär sig på utbildningen kan det fortfarande vara svårt att vara mer konkret än att studierna befinner sig i en skärningspunkt mellan tekniska färdigheter i relation till dokument, information och samlingar och mer komplexa sociala och humanistiska kunskapsområden. Oavsett om det rör områden som läsfrämjande, bibliografisk bearbetning, digital handledning, litteratursociologi, informationssökning, programverksamhet, mediaplanering, eller akademisk publicering, är det i kombinationen av praktiskt kunnande, kännedom om metoder, och en bredare förståelse för bibliotekens värden och uppgifter som den centrala bibliotekariekompetensen ligger. Om vi ser till det behov av motståndskraft som kommer att krävas för att biblioteken ska ha tillstymmelse till chans att stärkas, torde det inte vara det minsta svårt att argumentera för att våra bibliotek framförallt kräver sin kritiska massa av bibliotekarier utbildade i biblioteks- och informationsvetenskap. Allt annat, skulle jag rentav hävda, tangerar ett kunskapsförakt som nonchalerar orsakerna till det höga förtroende som biblioteken än så länge åtnjuter hos allmänheten. 

Nu tror jag inte att det är nödvändigt att alla som arbetar på bibliotek är utbildade bibliotekarier. Tvärtom. När jag först började arbeta på bibliotek reagerade jag på den tämligen statiska och hierarkiska relation som då tycktes råda mellan bibliotekarier och biblioteksassistenter, och det var frustrerande att se hur kompetenta och erfarna medarbetare kunde hållas tillbaka enbart på grund av att de saknade rätt yrkestitel. Dessutom finns det många arbetsuppgifter på bibliotek där en bibliotekarieutbildning är till föga hjälp, exempelvis administrativa och IT-tekniska. Det är heller ingen hemlighet att utbildningarna har sina brister, och att det finns luckor eller glapp mellan sektorns behov och det som utbildningarna erbjuder. En av de större bristerna har varit, och är det fortsatt, en oförmåga att spegla befolkningens språkliga mångfald. Yrkeskåren är fortfarande för homogen. Vid sidan av att utbildningarna måste förändras i takt med förutsättningarna att bedriva biblioteksverksamhet i stort, mest uppenbart i förhållande till en genomgripande digitalisering, måste de också bli bättre på att locka studenter med andra språkkompetenser än svenska och engelska. Det är synd att Joacim Hanssons bok endast snuddar vid denna demokratiaspekt i sin annars övertygande analys. 

Trots att jag alltså inte tycker att det alltid är nödvändigt med bibliotekarieutbildning för att arbeta på bibliotek – många skilda kunskaper och erfarenheter behövs! – så är jag dock kritisk till mycket som sker inom sektorn just nu. Att förmedla en bild av att tjänstepersonsrollen handlar om att leverera politikens vilja utan hänsyn till professionens värden, att skapa en hierarkisk organisation som knyter en för stor del av sitt utvecklingsarbete till osäkra projektanställningar och andra yrkesgrupper, såsom exempelvis kultur- eller fritidspedagoger, samt en växande tendens att kalla samtliga bibliotekstjänster för bibliotekarier, är allt annat än en klok väg framåt. I alla fall om vi långsiktigt vill bedriva biblioteksverksamhet av hög kvalitet trots ekonomiska neddragningar och politiskt tryck från krafter som har helt andra värden än de som vi är skyldiga att stå upp för.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Nu kan du läsa bis jubileumsnummer digitalt!

Omslag: Tobias Johansson

Du vet väl om att du är välkommen att läsa äldre nummer av Sveriges enda radikala bibliotekstidskrift, helt gratis? Nu kan du ladda ner bis 2019:04 som skickades ut till prenumeranterna i december.

Ur innehållet

  • Aktivist Javisst!
    Under bokmässan i Göteborg anordnades ett seminarium om bibliotekarien som tjänsteman eller aktivist. Ingrid Atlestam var på plats och reflekterar över debatten och aktivismens roll på svenska bibliotek och bland svenska bibliotekarier.
  • I huvet på en gammal bisredaktör
    Intervju med Lennart Wettmark som var ensam redaktör för bis i tretton år.
  • BiS bland elefanterna
    1998-2012 arrangerade föreningen så gott som årliga seminarier på Bok & Biblioteksmässan. Ingrid Atlestam blickar tillbaka på BiS närvaro.
  • “Inga stora framgångar har registrerats men inga avgörande nederlag heller”
    Jubileumsboken En ny förening är nödvändig – BiS 1969-2009 dokumenterade föreningens första fyrtio år. I detta nummer finns en uppdaterad redogörelse för föreningens arbete det senaste decenniet.
  • 134 artiklar om Sydafrika!
    Vi sammanfattar BiS historiska solidaritetsarbete i Sydafrika, Västsahara och Palestina.
  • “Viktigast är frågor om makt och jämlikhet”
    Vad tänker studenter och nyutexaminerade bibliotekarier om biblioteken? Läs mera i bis!
  • Barnen måste få ta plats!
    I många decennier har föreningen BiS engagerat sig i frågor som rör bibliotekens barnverksamhet. Nu har vi frågat utvecklingsledare vid regionbiblioteken och ett antal utvalda bibliotekarier och forskare om framtiden. 
  • Fler texter, krönikor och nyheter!

Medverkande

Ingrid Atlestam. Bibliotekarie och skribent med fokus på folkbibliotek då, nu och sedan.

Bengt Berg.  Poet och förläggare. Aktuell med boken Jag går där jag gick, dikter och foton.

Balsam Karam är bibliotekarie, författare och illustratör.

William Friström är en bibliotekariestudent på Södertörns högskola med två barn och sambo som även arbetar för ett rikare och mer demokratiskt kulturliv inom kommunpolitiken.

Tobias Johansson. Biblioteksbusschaufför i Umeå. Studerar för närvarande till bibliotekarie och frilansar som illustratör.

Lena Lundgren. Bibliotekarie och tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm.

Eleonor Pavlov. Barnbibliotekarie i Lund som arbetar med inköp och förmedling av barnlitteratur.

Martin Persson. Arbetar med formatfrågor och tillgängliga medier, bor i Malmö.

Röda Lina. bis ständiga samtidskommentator.

Tove Völgyi är en Östgöte som pluggar biblioteks- och informationsvetenskap i Umeå.

Alexandra Wahlström är skolbibliotekarie och tvåbarnsmamman som älskar dålig anime och feministisk hiphop.

Lennart Wettmark. Då gymnasiebibliotekarie – nu aktiv föreningsmänniska i Karlstad och Rackstad. Bosatt i Karlstad sedan 45 år.

Tobias Willstedt. Bibliotekarie med intresse för folkbibliotek och tillgänglig läsning.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Information är inte allt

Häromdagen kom uppgifter om att boende i stadsdelarna Spånga och Kista var överrepresenterade bland corona-smittade – och avlidna – i Stockholmsområdet. Bland dessa flera svensksomalier. 

Många av oss i biblioteksvärlden reagerade snabbt med att sprida information på somaliska och många andra språk. Det är en begriplig reaktion mot bakgrund av att vårt yrke och uppdrag till stor del handlar om att tillgängliggöra information och se till att alla kan ta del av information på lika villkor. 

Men vad händer om vår reaktion stannar där? 

Jag tror vi – för att kunna svara på den frågan – behöver lyssna på de röster som likt Rashid Musa påpekar att ingen av oss vet hur de drabbades informationsbehov såg ut och röster som likt Bilan Osman ifrågasätter att bristen på information skulle vara orsaken till att svensksomalier fallit offer för smittan. 

Det kan vara så att informationen från det offentliga har brustit, men det är troligen för tidigt att dra några slutsatser om det.

Min poäng är att oavsett hur väl vi i biblioteksvärlden vill med vår informationsspridning riskerar vår reaktion att bidra till en förenklad bild av problemet. Vi riskerar att bidra till att skymma problem relaterade till klasshierarkier och rasism såsom trångboddhet, möjlighet att jobba hemifrån, allmänt hälsotillstånd och möjligheter att bli tagen på allvar i kontakt med myndigheter för att nämna några saker. 

Jag skriver detta för att jag ser ett mönster. Ett mönster som jag själv kan ha svårt att upptäcka fastän jag har ägnat en hel c-uppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap åt att närstudera det. 

Mönstret handlar om att när vi i biblioteksvärlden talar om människor som målas upp som ”de Andra” (vilket svenskar med somalisk anknytning påfallande ofta råkar ut för) tenderar vi att göra det i form av en problemdiskurs och en hjälpardiskurs. 

Mycket förenklat handlar det om att vårt tal, våra handlingar och föreställningar kring sådant som vi förknippar med integration och segregation återskapar bilden av de Andra (ofta kallade nyanlända, utrikes födda eller invandrare) som problematiska eller bristfälliga. Samtidigt framställs biblioteken som de som hjälper, som kan inta den goda hjälparrollen.

Att svenska bibliotek skulle vara en del av ett land som har problem med strukturell rasism eller rasifierade klassklyftor ryms inte inom dessa diskurser. Jag ska ge ett exempel. 

I en av de rapporter som utgjorde underlag till den nationella biblioteksstrategin – Kliv fram! Bibliotek, segregation och integration – diskuteras bostadssegregation och vad biblioteken kan göra för att bidra till en minskning av denna. 

De åtgärder som föreslås är bland annat att biblioteken kan göra mer plats för samhällsorientering och hjälpa nyanlända att skilja på falska och tillförlitliga uppgifter i bostadssökande. Dessa förslag skapar en bild av att problemet ligger hos individen, hos den som bor trångt. 

Men vad hjälper det att ha en snäll bibliotekarie som visar en hur man källkritiskt kan söka bostad när det inte finns tillräckligt med bostäder (om man nu inte råkar ha några miljoner på banken) eller när bostadsägarna diskriminerar personer utifrån namn? Och hur ska biblioteken förhålla sig till den forskning som säger att så kallad ”ethnic avoidance” är den huvudsakliga drivkraften bakom boendesegregation i Sverige, dvs. att ”infödda svenskar” undviker områden där ”immigranter” bor?

Det finns många biblioteksanställda som brinner för social rättvisa. Jag skulle önska att vi hittade sätt att kanalisera det engagemanget som inte spär på redan ingrodda och skadliga föreställningar och strukturer. Jag skulle önska att vi hjälpte varandra att se utanför vår biblioteksvärld, att se de större sammanhangen och fördjupa vår maktanalys. Information är – trots allt – inte allt. 

Karin Råghall

Källor

Ändringar angående BiS årsmöte med anledning av covid-19

BiS styrelse har 22 mars fattat beslutet att föreningens årsmöte, som skulle äga rum lördag 28 mars i Lund, kommer att äga rum digitalt.

Det innebär även att salongen “Vad är nästa steg för biblioteken och biblioteksaktivismen?” kommer att ställas in. Vi hoppas kunna återkomma till ämnet, antingen genom en salong längre fram, eller genom fler texter. 

Eftersom salongen ställs in så kommer tiden för årsmötet kortas något. Ny tid är lördag 28 mars 10-12.

Ni som redan har anmält er till mötet kommer att få information om hur ni ansluter er till det digitala mötesrummet. Har du inte redan anmält dig så gör du det till: Christian Forsell, christian_forsell@telia.com

Styrelsen


Vill du engagera dig?

Det finns fortfarande tid att anmäla intresse för att sitta i BiS styrelse. Är du intresserad eller nyfiken på vad det innebär, kontakta valberedningen: Tobias Johansson, tobbepysslare@gmail.com, eller Tove Völgyi, tove.volgyi@hotmail.com.