Författararkiv: ragiskari

Information är inte allt

Häromdagen kom uppgifter om att boende i stadsdelarna Spånga och Kista var överrepresenterade bland corona-smittade – och avlidna – i Stockholmsområdet. Bland dessa flera svensksomalier. 

Många av oss i biblioteksvärlden reagerade snabbt med att sprida information på somaliska och många andra språk. Det är en begriplig reaktion mot bakgrund av att vårt yrke och uppdrag till stor del handlar om att tillgängliggöra information och se till att alla kan ta del av information på lika villkor. 

Men vad händer om vår reaktion stannar där? 

Jag tror vi – för att kunna svara på den frågan – behöver lyssna på de röster som likt Rashid Musa påpekar att ingen av oss vet hur de drabbades informationsbehov såg ut och röster som likt Bilan Osman ifrågasätter att bristen på information skulle vara orsaken till att svensksomalier fallit offer för smittan. 

Det kan vara så att informationen från det offentliga har brustit, men det är troligen för tidigt att dra några slutsatser om det.

Min poäng är att oavsett hur väl vi i biblioteksvärlden vill med vår informationsspridning riskerar vår reaktion att bidra till en förenklad bild av problemet. Vi riskerar att bidra till att skymma problem relaterade till klasshierarkier och rasism såsom trångboddhet, möjlighet att jobba hemifrån, allmänt hälsotillstånd och möjligheter att bli tagen på allvar i kontakt med myndigheter för att nämna några saker. 

Jag skriver detta för att jag ser ett mönster. Ett mönster som jag själv kan ha svårt att upptäcka fastän jag har ägnat en hel c-uppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap åt att närstudera det. 

Mönstret handlar om att när vi i biblioteksvärlden talar om människor som målas upp som ”de Andra” (vilket svenskar med somalisk anknytning påfallande ofta råkar ut för) tenderar vi att göra det i form av en problemdiskurs och en hjälpardiskurs. 

Mycket förenklat handlar det om att vårt tal, våra handlingar och föreställningar kring sådant som vi förknippar med integration och segregation återskapar bilden av de Andra (ofta kallade nyanlända, utrikes födda eller invandrare) som problematiska eller bristfälliga. Samtidigt framställs biblioteken som de som hjälper, som kan inta den goda hjälparrollen.

Att svenska bibliotek skulle vara en del av ett land som har problem med strukturell rasism eller rasifierade klassklyftor ryms inte inom dessa diskurser. Jag ska ge ett exempel. 

I en av de rapporter som utgjorde underlag till den nationella biblioteksstrategin – Kliv fram! Bibliotek, segregation och integration – diskuteras bostadssegregation och vad biblioteken kan göra för att bidra till en minskning av denna. 

De åtgärder som föreslås är bland annat att biblioteken kan göra mer plats för samhällsorientering och hjälpa nyanlända att skilja på falska och tillförlitliga uppgifter i bostadssökande. Dessa förslag skapar en bild av att problemet ligger hos individen, hos den som bor trångt. 

Men vad hjälper det att ha en snäll bibliotekarie som visar en hur man källkritiskt kan söka bostad när det inte finns tillräckligt med bostäder (om man nu inte råkar ha några miljoner på banken) eller när bostadsägarna diskriminerar personer utifrån namn? Och hur ska biblioteken förhålla sig till den forskning som säger att så kallad ”ethnic avoidance” är den huvudsakliga drivkraften bakom boendesegregation i Sverige, dvs. att ”infödda svenskar” undviker områden där ”immigranter” bor?

Det finns många biblioteksanställda som brinner för social rättvisa. Jag skulle önska att vi hittade sätt att kanalisera det engagemanget som inte spär på redan ingrodda och skadliga föreställningar och strukturer. Jag skulle önska att vi hjälpte varandra att se utanför vår biblioteksvärld, att se de större sammanhangen och fördjupa vår maktanalys. Information är – trots allt – inte allt. 

Karin Råghall

Källor

De vill göra upp med kolonialismen

I England har en grupp bibliotekarier anslutit sig till en rörelse som arbetar för att dekolonisera universitetsutbildningarna, ”Decolonise the curriculum”. Rörelsen, som samlar såväl anställda som studenter, vill utmana de koloniala mönster som upprätthåller strukturell ojämlikhet. I en intervju med bis berättar de om vad biblioteken kan göra.

Text: Karin Råghall

Skyltning av böcker på ett bord i ett bibliotek med tema dekolonisering.
Foto: Eve Lacey

For library workers in Sweden who are not familiar with Decolonise the curriculum – could you explain what it is about?

The campaign to Decolonise the Curriculum grew out of other student protest movements, such as the #RhodesMust-Fall campaign to remove statues of British Imperialist Cecil Rhodes, first at the University of Cape Town and then at the University of Oxford, and the “Why is My Curriculum White?” movement founded by students at University College London. The campaign began with students challenging the biases and oversights in their course content, teaching, and assessment. 

What are the goal(s) of the movement?

To critically engage with the assumptions that govern the content and methods of teaching, and to examine the ways in which these grew out of, informed, and maintained colonial rule; to highlight structural inequality within education in terms of attainment, promotion, representation, and pay.

How did it all start in Cambridge?

Decolonise the English Faculty was probably the first major project involving a library in Cambridge. After the publication of an open letter written by students, English librarians met with students and contacted academics teaching American and Postcolonial literatures. As a result of the consultation, they created a new classmark for Contemporary Global Literature in English and moved over 2000 works by contemporary authors who write in English from American and postcolonial countries to this new classmark. They have plans to extend this model throughout the library, aiming to merge all English-writing authors together, separated only by relevant time periods.

Other starting points included the work of CUSU BME (Cambridge University Students’ Union Black and Minority Ethnic Campaign; Black Cantabs, which led to a public portraits exhibition in the University Library); and the Cambridge Decolonisation Network, which brings together movements to decolonise all the different faculties.

Now you are a group of librarians working together with the decolonising agenda in Cambridge. Can you tell us a bit about who you are?

Clara Panozzo and Christopher Greenberg work for the Latin American and Iberian Collections at the University Library, a copyright library which collects every book published in the UK through a system of legal deposit; Jennifer Skinner works at the African Studies Library, which caters primarily to graduate students; Mehves Dignum began work on this project from the Modern Languages Library and now works at the Engineering Library; Eve Lacey works at Newnham College library, the college student’s “home” library which caters to all subjects, with a particular emphasis on undergraduate requirements. We have established a mailing list of library workers who attended Decolonise the curriculum-workshops and hope to expand the group.

How did your work start?

The first workshop was held in November 2018, and our four presentations focused on:

  • the reclassification of authors at the English Faculty Library;
  • the Decolonising the Education Curriculum Project at the Modern and Medieval Languages Library and the importance of academic librarian role and engaging with students;
  • the consultation process for collection development in a College Library that caters for many subjects, and how to approach in-house classification schemes;
  • the implications and dilemmas around knowledge production and global publishing practices and how to engage with independent publications from the Global South (through the example of “cartonera” books from Latin America) from the perspectives of collection development and accessibility.

We then organised discussions in small groups around the decolonisation campaign and how it could be linked specifically to the practices of classification, cataloguing, collection development and information literacy.

How does your group work today?

We hope that the model of critical librarianship will allow us to interrogate the way we approach our collections and contribute to the ongoing Decolonise project from the perspective of library work. As well as sharing ideas through the mailing list, we would like to gather material for an online platform that could act as a reference resource for librarians attempting to change their policies and working methods. Finally, we plan to arrange regular reading and discussion groups where librarians can get together to advise each other on best practice.

In terms of collection development, our aims include sourcing material from a variety of international and independent publishers and suppliers to avoid an EU/US monopoly, and to counterbalance the inherent bias of legal deposit and the publishing industry. We would also like to encourage discussion on the power imbalance in journal publications and rankings, and of English as a lingua franca.

In cataloguing and classification, we’re looking for strategies to challenge monolingualism and overcome the “technical” problems around using diacritics and non-Roman scripts. Members of the network will also contribute to an international code of ethics for cataloguers. It would be great if our work could eventually put pressure on larger organisations (such as Library of Congress and Dewey) to reconsider their practices too.

For special collections, we hope an online resource could feature a list of international suppliers, a guide to providing the right contextual material when curating exhibitions, and outreach ideas to make our libraries more welcoming and accessible.

Within information literacy, we hope to evaluate the ways we teach research skills (for example, criteria that privilege “western” practices over indigenous knowledge) and develop more inclusive methods, as well as acknowledging algorithmic bias (race, gender, sexuality, ethnicity) when teaching users to search online resources.

Do you feel that your work has contributed to a change?

It is hard to tell yet. It has hopefully made people consider the Decolonise agenda in the context of library work (as opposed to an issue that only affects students and academics). However, partly due to the decentralised nature of libraries across the university, it is likely that work will be sporadic and patchy. There may be small, simple (but time-consuming) measures such as modifications to the in-house classification schemes in different libraries, as well as broader changes in special collections policies. We think this could be more effective than a top-down instruction, and continue the incremental and collaborative nature of the campaign.

What has been most difficult so far?

It is always harder to reach the people who are not already interested or sympathetic to the politics behind the campaign, but luckily the student movement seems to have gathered enough momentum that universities are considering the question of their involvement in colonial thought and practice at institutional levels.

Another challenge is finding the time to promote and encourage work. We hope that efforts to decolonise cataloguing, classification, special collections, and information literacy will come to be considered as integral to every library role, but the initial stages rely on individuals’ enthusiasm to get established.

How has the response to your work been?

We have had lots of enthusiastic response from a self-selecting group of librarians who were interested enough to attend the workshops in the first place. We are hoping that the next steps will include opportunities for librarians who were not already familiar with the movement to join in and learn more about how to best adapt their practice. We are hesitant to encourage any response that might appear celebratory – we’re all-too-aware that this is the very start of a project with no end, and that the focus of the campaign should remain on the original demands for change and critical thinking, rather than an occasion to celebrate the success of the institutions the campaign seeks to challenge.

Can you describe how you see decolonising initiatives in relation to “diversity initiatives”? I’m asking because in Sweden there is a strong tendency – within the society as a whole as well as within the library world – to talk widely about diversity/integration, whereas more critical concepts (such as anti-racism, anti-discrimination, decolonisation) are seldom mentioned. That is, most institutions and people in positions of power rather use concepts that blur potential conflicts and power imbalances.

One of the topics discussed in our workshops was ways in which librarians can engage with the campaign beyond creating displays and making our acquisitions more “diverse”.

These methods worked well as a first step to demonstrate our interest to students and encourage them to engage with the collections. However, we know that this is an easy and limited response, and that we should go on to address more difficult questions.

One frequent early response came from library workers who were unsure how the Decolonise campaign could apply to STEMM (Science, Technology, Engineering, Maths and Medicine) subjects. This concern seems to derive from a confusion between diversity and decolonisation; while it may appear easier to address diversity from the perspective of Humanities and Social Sciences (with increased spending on fiction by writers of colour, new acquisitions on world history and political thought from the Global South, more writing in translation from a wider range of languages, etc.), the links between STEMM subjects and contemporary imperial practices (which intersect with environmental and ethical investment concerns such as the campaign to Divest, Disarm, Decolonise) seem more pertinent and urgent.

We hope that the new network will allow us to think critically about the ways in which our work collaborates with or shores up models of pedagogical oppression, rather than limit the library response to considerations of diversity and representation. The split into four strands was designed to encourage more thinking about library policies (in terms of acquisitions, suppliers, loans, inductions, access, and discoverability). Focusing on the more technical aspects of librarianship seemed to encourage critical thinking beyond diversity and towards changing our working methods.

Something else you would like to share with us, library workers in Sweden?

Here is a mailing list where UK librarians have been sharing relevant resources, events, and ideas: lis-decolonise@jiscmail.ac.uk.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

”Min vision är att dekolonisera biblioteket”

Enligt flera rapporter är folkbibliotekens arbete med urfolket samerna otillräckligt. Nu ska Lycksele bibliotek försöka göra något åt saken.

– Det handlar om otroligt mycket mer än litteratur på samiska språk, säger bibliotekarien Hanna Karolina  Schimmer.

Text: Karin Råghall

När den här intervjun görs i mitten av augusti 2019 har den största repatrieringen av samiska kvarlevor i Sveriges historia precis skett i Lycksele. På urfolksdagen den 9 augusti återbördades kvarlevor från 25 individer, som grävdes upp ur sina gravar på 1950-talet, till Lyckseles gamla samiska begravningsplats.

Händelsen angår i högsta grad Lycksele bibliotek. Repatrieringsprocessen väcker tankar och känslor – och biblioteket är en del av hela kommunens arbete med information, kunskapsspridning och försoning. På urfolksdagen var biblioteket stängt eftersom många i personalen medverkade som funktionärer vid repatrieringen. All personal som ville fick möjlighet att delta.

Inför repatrieringen var Hanna Karolina Schimmer med i en arbetsgrupp som sammanställde historiska fakta om vad som egentligen skedde med de 25 individerna och varför. De fann bland annat rasbiologiska motiv.

– Vissa av de här dokumenten är ganska otrevliga att läsa, säger hon.

Dagen för ceremonin var hon stavbärare i den procession som gick till begravningsplatsen.

– Det var allvarligt och högtidligt. Jag har inte vågat fördjupa mig i kyrkböckerna men det är troligt att jag har förfäder begravda på begravningsplatsen, så ur den synpunkten var det också väldigt emotionellt, säger Hanna Karolina Schimmer.

Biblioteksrum, böcker i bakgrunden, en liten samisk flagga i trä i förgrunden.
Foto: Karin Råghall

I den senaste omgången av regeringens satsning Stärkta bibliotek beviljades Lycksele bibliotek medel för att stärka sitt samiska arbete. Bibliotekarien Hanna Karolina Schimmer är anställd för att leda projektet.

– Min vision är att dekolonisera biblioteket. Ett folkbibliotek för urfolk har kolonisationen att ta hänsyn till, det är där vi måste börja. Det räcker inte att tillhandahålla litteratur på samiska språk, säger hon.

Sedan Lycksele blev samisk förvaltningskommun 2010 har biblioteket skapat en samisk samling. Men utöver litteraturinköp har det inte funnits något strukturerat arbete med samiska frågor. Brist på tid, kunskap och språkkompetens har utgjort hinder.

– Det har varit ett dåligt samvete, säger Hanna Karolina Schimmer.

För att stärka det samiska arbetet kommer Lycksele bibliotek att arbeta med tre fokusområden: ett dekoloniserat mediebestånd, ett dekoloniserat biblioteksrum och dekoloniserad personal.

Hanna Karolina Schimmer poängterar att hon inte sitter inne med alla svaren. Hur arbetet ska gå till är något hon ska komma fram till i samverkan med samer, både i och utanför Lycksele.

– Jag kan inte ensam slå fast hur det ska bli. Men jag kan tänka mig att vi till exempel landar i förslag om en mediepolicy för samisk litteratur och utbildning för bibliotekspersonal, säger Hanna Karolina Schimmer.

Klart är i alla fall att en central del av bibliotekets arbete kommer handla om att bygga relationer.

– Jag tror att det är bland det viktigaste för att skapa en långsiktig förändring, säger Hanna Karolina Schimmer.

På många håll är frågan om bibliotekens samiska arbete fast i ett slags moment 22, där biblioteken kan ha en idé om att det inte finns någon efterfrågan på samisk litteratur eller samiska teman, medan personer från samiskt håll tänker ”Varför ska jag gå till biblioteket, det finns inget för mig där”.

– Ofta har det saknats en fungerande kommunikation. Därför är det viktigt att biblioteken bygger upp ett förtroende hos den samiska målgruppen, säger Hanna Karolina Schimmer.

Relationsarbetet handlar också om att stärka arbetsplatserna så att arbetet inte blir avhängigt en person.

– Personalen behöver få bättre kulturell kompetens och veta mer om sin samiska omgivning. Det behövs också tydliga rutiner för arbetet.

Hanna Karolina Schimmer hoppas kunna utveckla metoder för relationsskapande som kan användas i arbete också gentemot andra nationella minoritetsgrupper än samer. En viktig del av Lyckseles projekt överlag är just att dela med sig av sina lärdomar. Främst till de andra biblioteken inom V8 (ett bibliotekssamarbete mellan åtta bibliotek i Västerbottens inland), men även till resten av bibliotekssverige.

Flera rapporter har konstaterat att folkbibliotekens arbete med nationella minoriteter är otillräckligt. Räcker det med tidsbegränsade projektanställningar?

– Jag tror inte det. Det kommer ta lång tid och behövas mer resurser. Vi har sökt projektmedel för två år. Jag försöker såklart tänka på att saker ska kunna leva efter projektets slut. Det vore en dröm att få arbeta med det här inom ramen för en tillsvidaretjänst. I och med att bibliotekens samiska arbete är så outvecklat krävs det mycket jobb och fokus som inte ryms i en vanlig bibliotekarietjänst, där så mycket annat ska hinnas med. Frågan är vem som skulle finansiera en sådan tjänst, kommun eller stat?

Trots allt är Hanna Karolina Schimmer positiv.

– Det händer saker nu, det höjs röster. Nyligen kom en rapport från KB som sätter fingret på viktiga saker vad gäller nationella minoriteter. Den genomsyras av en förståelse för att det inte bara handlar om att tillhandahålla litteratur, utan även exempelvis var en samisk samling placeras i biblioteksrummet, hur biblioteket skyltar, vilka symboler man använder för det samiska och vad det säger om synen på samer. Vägen till ett dekoloniserat folkbibliotek är lång, men nu börjar vi i alla fall ta steg ditåt.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Ta rasismen på allvar!

Johan Palme, Lena Bezawork Grönlund och Karin Råghall. Foto: Tobias Johansson

Det må vara en osynlig fråga i den nya nationella biblioteksstrategin, men rasism och vithetsnormer är något biblioteken behöver förhålla sig till. Det blev tydligt under den salong om bibliotek och rasism som BiS anordnade i Umeå den 17 mars. 

I samtalet mellan Lena Bezawork Grönlund, Johan Palme och Karin Råghall (moderator) kom bland annat följande önskemål fram:  

  • Debatten om ”stök på bibliotek” behöver handla om bristen på meningsfulla platser (såsom fritidsgårdar) för barn och unga att vara på, snarare än att beskrivas som ett problem för ”förorten”. Problemet finns överallt och handlar om nedmonteringen av välfärden.
  • Fler behöver ta del av den forskning som finns om kopplingarna mellan representation och läsfrämjande, som bland annat visar att identifikation – att kunna känna igen sig – skapar motivation och intresse (se referenser nedan).
  • Representationen av bibliotekspersonal som har erfarenhet av att bli rasifierade behöver öka. Sammansättningen av personalgrupper påverkar vilka intressen som kommer fram, vilket innehåll och policyarbete verksamheten har samt vilka grupper som vågar/orkar vara delaktiga. Här har utbildningarna en viktig roll. 
  • Biblioteksvärlden behöver granska sitt förhållningssätt till integration, så att bibliotekens arbete och diskussioner inte förstärker rådande maktstrukturer. När vi föreställer oss integration i termer av att ”de bristfälliga Andra” ska integreras i ”vårt problemfria samhälle” ryms ingen analys av hur diskriminering och rasism påverkar människors möjligheter i det svenska samhället. Dessutom förstärks koloniala föreställningar om Vi och Dom.  
  • Ifrågasätt bilden av Sverige som ett antirasistiskt land – och av biblioteken som per definition antirasistiska. Lyft fram Sveriges koloniala historia. Öka insikten om – och ta konsekvenserna av – att rasismen inte går att förpassa till enskilda ”onda”, högerextrema individer.  

Läs mer om läsfrämjande och representation

Lena Bezawork Grönlund tipsar om användbara källor:

När börjar barn upptäcka olikheter baserat på hudfärg:

Cole, E.M and Valentine, D. P. “Multiethnic Children Portrayed in Children’s Picture Books,” in Child and Adolescent Social Work Journal, 17, no. 4 (2000), 307

Hur identifikation och representation påverkar motivation, läsintresse och läsförståelse:

Hughes-Hassell, S; Barkley, H.A.; Koehler, E. “Promoting Equity in Children’s Literacy Instruction: Using a Critical Race Theory Framework to Examine Transitional Books”, School Library Media Research, v12 2009

Hur barn påverkas av representation i barnböcker:

Edmonds, L. “The treatment of race in picture books for young children” in Book Research Quarterly 2, no. 3 (1986), 32.

Hur identifikation och representation påverkar barns läsförståelse och läsmotivation:

Messmore. P. B. ”Multi-ethnic reading texts. The role of Inferred Story-Character Identification and Reading Comprehension”. Journal of Literary Research. June, 1, 1972

Hur barnböcker kan fungera som ett fönster eller som en spegel formulerade Rudine Sims Bishop sig kring redan 1990 och i dag är det en term som ofta används när forskare, lärare och bibliotekarier talar om barnböckers funktion. Se t.ex:

Bishop, R.S. ”Mirrors, Windows and Sliding Glass Doors”. Perspectives: Choosing and Using Books for the Class Room, V 6, no 3, Summer 1990

Ida Holmlund och Karin Råghall