Bibliotek – ett verktyg för nationalistiska ambitioner?

Text: Tobias Willstedt

En morgon i oktober var Nordkalottbiblioteket i Övertorneå alldeles fullt med folk. Anledningen var att man invigde Sveriges resursbibliotek för meänkieli, ett uppdrag som Nordkalottbiblioteket fått av Kungliga biblioteket. ”Ett stort steg i meänkielis historia” sammanfattade kommunalrådet Tomas Mörtberg förmiddagen när han klippte bandet och invigde resursbiblioteket.

Efter detta glada evenemang fortsatte dock dagen i moll. Då genomförde Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset ett symposium om bokens roll i assimileringen av Tornedalen: ”Boken – verktyg för politiska ambitioner”.¹ Ett antal föreläsare och forskare knutna till kommissionen blickade bakåt på bibliotekens och folkhögskolans delaktighet i försvenskningen av Tornedalen.²

Sannings- och försoningskommissionen

Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset är en statlig utredning som tillsatts av svenska regeringen. Anna-Lena Sjölund som är huvudsekreterare i kommissionens sekretariat ramade in föreläsningarna genom att berätta om deras arbete.

Kommissionens ska kartlägga och granska assimileringspolitiken och dess konsekvenser för minoriteten, sprida information för att öka kunskapen om minoriteten och dess historiska erfarenheter samt lämna förslag till fortsatta insatser för att bidra till upprättelse och främja försoning.

Sjölund slog fast att tornedalingar, kväner och lantalaiset är den grupp som är minst känd av de erkända nationella minoriteterna i Sverige. Utöver dem har judar, romer, samer och sverigefinnar sådan status.

Efter Sjölund tog Marja Mustakallio, filosofie doktor i musikvetenskap, ordet. Kommissionen har gett henne i uppdrag att ta fram en kunskapsöversikt om Tornedalens folkhögskola ur en ideologisk och historisk kontext. Mustakallio ska granska folkhögskolans roll i assimileringspolitiken, särskilt i relation till kvinnors frigörelse i Tornedalen. Undersökningen tar sin utgångspunkt i den övergripande frågan om och på vilket sätt Tornedalens folkhögskola som förmedlare av svenskt språk och svenska kulturella ideal kom att påverka kvinnor som var elever på skolan 1899-1958 vad gäller yrkesval, utbildning och karriärväg samt utflyttning.

När det svenska nationsbygget satte fart blev gränsområden, som Tornedalen, viktiga. Likaså tanken om ett land, ett folk – ”vi är alla svenskar eller ska bli sådana”. Det folket talade svenska och inte meänkieli. Tornedalens folkhögskola fick extra statsbidrag för att förhindra att elever sökte sig till den finska sidan. Vid denna tid var tornedalingarna en okänd minoritet, Mustakallio kommenterade skämtsamt att de inte ens fick vara med i Selma Lagerlöfs geografiklassiker Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Mustakallio hade med hjälp av arkiven följt många av de elever som gick på folkhögskolan på deras livsresa. Resultaten visade både vilken positiv betydelse skolan kunde ha, inte minst för att de kvinnor som gick där fick tillgång till nya världar genom den svenska bildningen. Den andra sidan av myntet blev också synlig – att skolan hade stark koppling till det dåtida nationalistiska projektet där meänkieli och ursprunget i Tornedalen var något som skulle slätas över. Folkhögskolans grundare drevs av en välvilja gentemot människor, men också av en nedvärderande syn mot dem som skulle bli hjälpta. Deras stora nationalistiska uppgift var att visa att Sverige var den tornedalska befolkningens fosterland.

Bibliotekens roll i assimileringspolitiken

Symposiet fortsatte med den från bibliotekssammanhang välkände forskaren Joacim Hansson, som fått i uppdrag av KB att forska om bibliotekens roll i Tornedalen. Hansson underströk att han var förfärligt glad över att bli tillfrågad av kommissionen om att hålla en presentation på symposiet. Han hade vid denna tidpunkt precis inlett sin studie och kunde enbart ställa en närmast retorisk fråga om ämnet. Var kulturen en del av den svenska assimileringspolitiken? Svaret är förmodligen “ja” enligt Hansson.

Hansson har tidigare undersökt de bibliotek som finns på samiskt område. Han gjorde en studie inför att formuleringarna om nationella minoritetsgrupper och minoritetsspråk införlivades i bibliotekslagen. Studien visade att på den tiden gjorde biblioteken ingenting med, för eller emot de nationella minoriteterna.

I själva verket är den svenska biblioteksforskningen kliniskt ren från denna typ av undersökningar, förutom några enstaka exempel. Hansson konstaterade att Tornedalen förmodligen är forskningsmässigt obruten mark vad gäller biblioteksfrågor, och att detta är första gången man inte bara tittar på biblioteken, klappar dem på ryggen och säger ”vad bra ni är”. I ett internationellt sammanhang, däremot, kan Hansson vända sig till forskning om bibliotekens roll vad gäller urfolken i USA, Kanada, Norge och andra platser. Där har man undersökt vad biblioteken har för eventuella historiska försyndelser och vad de kan bidra med för att göra situationen bättre idag. 

Så vad har vi för utgångspunkter när vi pratar om svenska bibliotek och våra nationella minoritetsgrupper? Vi fick ett officiellt svenskt biblioteksväsende ungefär 1912. Då hade biblioteken, folkhögskolorna med flera en gemensam grund – den vurm för nationsbygge och svenskhet som Mustakallio beskrev.

Valfrid Palmgren, portalgestalt i svenskt biblioteksväsende, ska ha sagt att ska man fostra ett folk är det bäst att börja med barnen. Hon såg att den stora bildningshärden låg i hemmet, snarare än skolan. Palmgren ansåg att samhället behövde skapa ett offentligt rum där bildning och civilisering kan ske, för att ojämlika hemförhållanden inte skulle få för stort genomslag, och för henne var det rummet biblioteken. Hon och andra av dåtidens förkämpar för bildning hyllade universella värden. Barnen skulle lära sig samma saker. Hansson beskrev detta som ett klassiskt manligt bildningsideal som vi känner igen från hela Västeuropa, ett ideal som biblioteken nu tog med sig i alla Sveriges delar.

Tornedalen och Sápmi låg långt från det storsvenska centret i början på 1900-talet, men alla skulle nu fostras till svenskar. Det vi inte riktigt vet är vad som hände i mötet mellan biblioteken och de nationella minoriteterna. Hansson berättade om en annan av 1900-talets biblioteksikoner, Greta Renborg, som etablerade ett sätt att väcka lust till läsning genom danstillställningar, fotovisningar och matlagningskurser som varvades med bokprat. Det var framgångsrikt. Men vad var det för böcker som visades upp? Vilket språk var de skrivna på och vilka erfarenheter speglade de? Vad hände när bibliotekarien stod och pratade storsvensk litteratur med tornedalingarna på ett språk som inte var deras modersmål? 

Hansson beskrev dåtidens bibliotekarier som ”kulturens apostlar”. De trodde att de gjorde gott men saknade lyhördhet. Den tiden dominerades av idén om folksjälen – en storsvensk själ och en ren befolkning. Alla svenska institutioner som etablerades i början av 1900-talet reproducerade dessa föreställningar. Samma föreställningar fanns i skolorna och biblioteken som bland dem som genomförde skallmätningarna – uttryck för dåtidens strävan efter social institutionalisering. Detta kan vi se de läsfrämjande aktiviteter som riktades mot nationella minoritetsgrupper.

Tornedalens bibliotek och försvenskningspolitiken

Efter Joacim Hanssons presentation berättade bibliotekarien Marita Mattson Barsk om sitt anslutande projekt. Mattson Barsk har själv meänkieli som modersmål – hon lärde sig svenska först i skolan. Hon började arbeta på biblioteken i Tornedalen 1977, med start som finsk konsulent på länsbiblioteket med placering i Övertorneå. 

Mattsson Barsk har fått i uppdrag att gå igenom det material som finns om områdets biblioteksverksamhet och ge underlag till kommissionen.³ Hon beskrev Nordkalotten som ett mångkulturellt område. Det skär genom flera länder och länge rörde sig befolkningen fritt över gränserna. Detta var ett problem för svenskarna som bar på en rädsla för allt som kom från öster.

Under 1920-talet var det stor barnrikedom i Tornedalen och alla barn pratade finska.⁴ ”Det var jättejobbigt för staten” konstaterade Mattsson Barsk. Allt detta måste ses som bakgrund till att olika satsningar genomfördes på Tornedalens biblioteksverksamhet under början på 1900-talet.

I materialet Mattson Barsk har gått igenom är bibliotekens verksamhet svår att skilja från det som rör skolan, folkbildningen och folkrörelserna. Men hon kan måla upp en bild av hur det var på skolbiblioteket vid folkhögskolan i början av 1900-talet. Böckerna var först inlåsta, och innehöll mycket religiöst material. Det fanns boksamlingar med tvåspråkiga böcker. Det fanns också gott om “populärlitteratur” – böcker med rimlekar och danser. Vid samma tid etablerades vandringsbibliotek i Tornedalen. Engagemanget var stort, exempelvis stöttade sammanslutningen Kungliga patriotiska sällskapet vandringsbibliotek med medel. Man skickade även ut tidningar och tidskrifter till ”i norr bosatta finnar”, en verksamhet som pågick ända fram till 1968. En annan åtgärd var att genom förmedlare främja läsning hos ungdomar. Dessa fick fina och roliga ungdomsböcker skickade till sig. Förmedlingen gick genom präster och lärare, men Mattsson Bark kan se att även biblioteken var inblandade. 

För dem som skulle lära sig svenska fanns ett stort utbud av böcker och annat material. Däremot ansågs det farligt att dela ut litteratur på finska. Det kan man se exempelvis i lokaltidningarna, där sådana aktiviteter jämställdes med att sprida propaganda. Ragnar Lassinantti, Norrbottens ikoniska landshövding, har beskrivit hur han som barn fick åka till finska bibliotek för att låna böcker på sitt språk.

Att befolkningen, likt Lassinantti, vände sig till bibliotek på den finska sidan sågs som ett problem och en anledning att utveckla biblioteksverksamheten på den svenska sidan. Ossian Svensson, föreståndare för Tornedalens folkhögskola, fick så småningom uppdraget att utarbeta en plan för biblioteksverksamheten. Detta ledde till att man fick statsanslag för att bilda Norrbottens första centralbibliotek i Övertorneå med bokdistribution till 27 byar, och bokbussar till meänkieli-talande områden.

I den biblioteksplan Svensson tog fram kan man exempelvis se att det ansågs okej att äldre läser på finska, men alla under 40 år måste läsa svenska. Svensson ville inte heller ta emot de omnämnda vandringsbiblioteken som han ansåg hade osedlig litteratur. Biblioteken har nämligen till uppgift att ge folket i Tornedalen tillgång till ”god svensk litteratur”. Svensson skrev även till Kungliga patriotiska sällskapet och fick av dem medel till att anställa en bibliotekarie på centralbiblioteket.

Konsekvenserna av bristande utbud blev att många frågade efter litteratur på finska, som då inte fanns på biblioteket. Mattsson Barsk har tagit del av ett antal sådana anmälningar och kan se att biblioteket svarade med hänvisning till styrdokument, där det stod angivet att man skulle sprida svensk litteratur. 

Som summering av Mattson Barsks presentation kan man säga att Tornedalens bibliotek samt läsfrämjande i Tornedalen var verksamheter som det satsades mycket på, inte minst från staten och aktörer som Kungliga patriotiska sällskapet, och man utvecklade bibliotekets verksamhet mycket under den här tiden. Samtidigt som man då värjde sig från att låna ut och på olika sätt distribuera böcker på finska. Genom det offentliga samhällets strävan att undervisa invånarna i svenska språket begränsades tornedalingarnas tillgång till sitt eget språk. I mångt och mycket bekräftade det material som presenterades av henne de antaganden som Joacim Hansson gjort.

Slutligen citerade Mattson Barsk landshövding Ragnar Lassinantti som vittnade om att det nästan räknades som ett handikapp att kunna tala och läsa finska på den här tiden. Det var till och med så att den person som “bara” kunde svenska hade högre status än en tvåspråkig. 

Nygammal nationalism

Samma dag som resursbiblioteket för meänkieli invigdes och symposiet om försvenskningen av Tornedalen genomfördes presenterade Sveriges nationalistiska och konservativa partier sin överenskommelse, det som skulle komma att bli känt som Tidöavtalet. För oss som deltog i Övertorneå blev det en känsla av parallella verkligheter när vi fick höra om den svenska assimileringspolitiken och repressionen av lokal kultur och meänkieli i Tornedalen, samtidigt som våra nya regeringspartier lade ut linjen om sin politik med begränsningar av modersmålsundervisning och rätten till tolk i välfärden. Det väckte frågan om vad vi egentligen har lärt oss.

Fotnoter

1. Tornedalingarna blev en av Sveriges officiellt erkända nationella minoriteter 1999 när riksdagen antog regeringens proposition (1998/99:143) Nationella minoriteter i Sverige och därmed ratificerade Europarådets Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Självbeteckningen på meänkieli bland många invånare i nedre Tornedalen är tornionlaaksolainen ’tornedaling’. Meänkielitalande i bland annat tätorten Jukkasjärvi med småorten Kurravaara föredrar att kalla sig lantalaiset framför tornedalingar. I den norska delen talar man om kväner som också är erkända som minoritetssgrupp där.
2. Invigningen ägde rum på Nordkalottbiblioteket förmiddagen den 14 oktober och symposiet fortsatte under eftermiddagen på Tornedalens folkhögskola. I detta refererat beskriver jag några delar av symposiet som är intressanta ur biblioteksperspektiv, men har utelämnat andra.
3. Uppdraget kommer från kommisionen, men finansieringen är delvis från KB.
4. Språket i regionen har tidigare kallats för bland annat tornedalsfinska och norrbottensfinska, och begreppet finskspråkiga har i denna region tidigare även innefattat talare av dagens meänkieli. Så när arkivmaterialet Mattsson Barsk presenterar hänvisar till finska så måste de ses i den kontexten. Se Då människovärdet mättes: Exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset. SOU 2022:32. Stockholm, s. 30.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.