Rapport från Ordriket

Ordriket hette en sönderläst älsklingsbok i min barndom. Numera finns ett nytt ordrike nämligen Bokmässa. Har nu varit på en årlig omtumlande resa i detta imperium.

Håller som bäst på att landa efter att ha blivit helt överstimulerade under den gångna veckan. Först tre härliga dagar med gamla bisgänget, vi som varit med i föreningens styrelse och redaktion i urminnes tider och nu träffas varje år, denna gång i Värmland. Sedan fyra dagar i mässkaoset. Enda pausen var fyra timmars tågstopp i Trollhättan.

Jag har lagt dagliga mässrapporter på BiS facebooksida. Här kommer de samlade och något reviderade. Som alla tidigare år, utom de pandemidrabbade, var jag på mässan alla dagar, alla tider. Men hur man än springer, viftar med öronen, flackar med blicken och suger i sig så hinner man bara med en skärv av en bråkdel av detta överväldigande utbud. Så här följer några nedslag och reflexioner dag för dag.

Ord ord ord – så ska vi ha det men var ska vi ta det

Äntligen åter på Bokmässan, som tappat det andra ledet Bibliotek. Ja, det har ju blivit allt mindre biblioteksanknytning bland utställarna och allt mer mat och annat ickebokligt. Men fortfarande är det en hel del biblioteksprogram bland seminarierna och på olika scener på mässgolvet.

Även BiS har synts allt mindre i mässvimlet. Redan på den första bokmässan för 38 år sedan var BiS med och hade en mycket uppskattad monter med pinnsoffa, trasmatta och röda fanor, en stor kontrast till en mässa som då mest handla om teknik och att biblioteken borde samarbeta med näringslivet. I flera år hade BiS monter, ibland tillsammans med andra likasinnade organisationer. Men detta har blivit ekonomiskt omöjligt att fortsätta med. Under många år ordnade vi en serie mycket uppskattade seminarier med rubriken ”Det rättvisa biblioteket”. Allt detta finns rapporterat i bis.

Nu till dagens upplevelser, det är ju så man säger numera, som bis utsända i vimlet. Började med att lyssna på ordförandena i kulturnämnden och i grundskolenämnden i Göteborg och respektive förvaltningschefer. Göteborgs stad har satsat på en egen scen de första dagarna med anledning av att staden numera är en av Unescos Litteraturstäder. De båda ordförandena talade mycket väl och med stora ord om stadens satsning på bibliotek och läsning framför allt för barn och ungdom. De sa allt som finns att säga om vikten av läsning och bibliotekets roll i detta och i samället i stort. Förvaltningscheferna hade ett något lägre tonläge, de är ju närmare verkligheten och vet förhoppningsvis hur det egentligen står till med såväl skol- som folkbibliotek i kommunen och att det redan aviserats att det saknas 70 miljoner i kulturförvaltningens budget för att behålla nuvarande verksamhet.

Mycket vackra ord, nu väntar vi ivrigt på resurserna att förverkliga något av allt detta. Hoppas politikerna håller dessa brandtal för bibliotek och läsning i kommunfullmäktige också och kräver pengarna på bordet! Eller var det kanske så att de kunde med att säga allt detta löftesrika för att de nu med största sannolikhet förlorar makten och de rödgröna plus C tar över i Göteborg?

Nästa panel att avlyssna var ett samtal under rubriken ”Bibliotekets roll i det demokratiska samhället”. Biblioteksbladets redaktör Thord Eriksson var moderator och deltog gjorde Jonna Ulin ansvarig för bibliotek och kulturhus i Göteborg, Pamela Schultz Nybacka, lektor vid Södertörns högskola, Karin Nowé Hedvall från Högskolan i Borås, Torbjörn Nilsson, stadsbibliotekarie i Malmö och Daniel Forsman, stadsbibliotekarie i Stockholm. De var alla tveksamma till att biblioteken nu lever upp till sitt demokratiska uppdrag. Biblioteken är äldre än den moderna demokratin som biblioteken tillsammans med folkrörelserna var med och skapade men nu gäller det att hänga med i en föränderlig värld. Biblioteken och bibliotekarierna måste bli mer agila, det är tydligen inneordet nu, förändringsbenägna, omställningsbara och relevanta, vad nu allt detta kan innebära? En del av diskussionen kom att handla om bibliotekariernas syn på vad professionen är och vad yrket innebär i verkligheten. Ger utbildningen den kompetens som krävs, gör bibliotekarierna fel saker. De utbildningsansvariga menade att de erbjuder en bred utbildning som ger ett akademiskt sätt att tänka, analysera och förmåga att förändra och anpassa sig, men eftersom biblioteksvärlden är så mångfasetterad med alla olika sorters bibliotek så faller mycket av utbildningsansvaret på arbetsgivaren.

Minns att när jag gick biblioteksskolan i Solna, som ju var en utbildning för folkbibliotekarier, så skrev vi från BiS sida ett remissvar på BU, utredningen som föreslog en för alla bibliotekstyper gemensam högskoleutbildning i Borås, där vi var mycket tveksamma till en sådan sammanslagning. Jag är fortfarande skeptiskt till detta och undrar om arbete på KBs handskriftsavdelning verkligen är samma profession som att jobba läsfrämjande i ”orten”.

Det blev även en mycket intressant diskussion utifrån hur man arbetat när man tagit fram de nya biblioteksplanerna i Malmö och Stockholm, även resultatet är olika sades det, bör alltså läsas och begrundas. Varför inte ”recensera” biblioteksplaner i bis?

Omöjligt att återge allt klokt som sades, det gav många tankar att grubbla vidare på. Till sist fick alla säga en sak de såg som viktigast just nu. Då nämndes bland annat vikten av att verkligen synliggöra allt vad biblioteken gör, det som syns i media och för den enskilde användaren är bara toppen på ett isberg.Andra förslag var att bibliotekslagen ska fastslå att ingen ska ha mer än 1500 meter till biblioteket och att armlängds avstånd ska gälla mellan biblioteksverksamheten och politiken.

Så blev det afton den första dagen och jag gick hem till ordbehandlaren istället för att mingla bland vin, vänner och visioner på mässgolvet såsom traditionen bjuder första mässkvällen. Så den som önskar kändisreportage med skvaller från barhäng och efterfester får kolla andra media eller dom som var där.

Vad ska biblioteken försvara?

De personaldrivna Dieselbiblioteken i Nacka var genom sin buss de enda biblioteken som var närvarande inne på mässan. Tre bibliotek i Nacka drivs alltså av ett personalägt aktiebolag, de andra tre drivs av Axiell. Givetvis borde kommunen själv ha hand om sina bibliotek, men om man fattat det politiska beslutet att upphandla biblioteksverksamheten på en marknad som inte finns, är det då bättre med ett personalägt än ett rent kommersiellt privat företag eller är det skit samma?

Annat biblioteksanknutet på mässgolvet var en monter med info i broschyrform om Digiteket, Bläddra, Bibblix, Bibblan svarar, Världens bibliotek, Polarbibblo och Legimus under samlingsrubriken Nationella bibliotekstjänster. Hur svårt kan de vara att få till denna samordning även i det digitala i form av en gemensam ingång på nätet? Det skulle göra att många fler, såväl allmänhet som personal, hittar dessa fantastiska tjänster enklare. Det är väl det bibliotekarier ska vara bra på? Sluta utreda, bara gör det!

Pratade med de som ansvarar för Bibblan svarar och frågade varför de lade ner den mångspråkiga delen som vi inom projektet Ordbron startade som en del av Bibblan svarar. Ingen av dem visste att en sådan tjänst ens funnits! Kanske var vi för tidigt ute då i början av seklet. Tanken var att det skulle kunna användas såväl av personal, då språkförbistring uppstår, och direkt av de som ville ha biblioteksservice på annat språk än svenska. Dags att börja om, nu finns ju ännu fler som rimligen skulle kunna ha nytta av tjänsten och en större språkkunskap bland bibliotekarier som kan ingå i nätverket av svarande på ännu fler språk. Tveka inte, bara gör det!

Under fredagen höll Svensk Biblioteksförening ett seminarium med rubriken ”Bibliotek som samhällsbärare – i vardag och kris” som modererades av Lisa Gemmel, föreningens utredare. Hon berätta om rapporten ”Biblioteken och pandemin” som visar hur olika biblioteken hanterade den kris som pandemin innebar beroende på bibliotekets ställning i kommunen och vem som agerade, bibliotekspersonalen eller högre nivåer i hierarkin. En panel bestående av en skolbibliotekarie, en som jobba på en region och en bibliotekschef pratade sedan om vad biblioteket bör göra under en kris. Det blev mest lösa trådar att spinna vidare på. Det märktes att tankar och idéer om biblioteket som en del av totalförsvaret, dvs civilförsvaret, bara är i början och rätt spretiga. Man konstaterade att idag är det väldigt olika i kommunerna om man inbegriper biblioteken i civilförsvaret eller ej. För att så ska vara fallet måste politiken inse att biblioteket är en samhällsbärande institution med många olika funktioner såväl till vardags som vid kris.Ska biblioteket klara detta på ett rimligt sätt så krävs ökade resurser. ”om biblioteket reduceras tilll en hylla på ICA” så funkar det inte! Modeorden för dagen i detta seminarium var resilient och agilt.

Till sist kom den viktigaste frågan, vad är det biblioteken ska försvara? Är det den sittande regimen eller demokratin. Vad gör man som bibliotekarie om regimen inte längre är demokratisk, vad kan man ställa upp på?

Tänkte vidare på detta. Visst är det självklart att biblioteken och bibliotekspersonalen i Ukraina ser sig som och är en del av totalförsvaret är. Men hur är det i Ryssland, har biblioteken något val? De måste väl försvara regimen inte yttrandefriheten och demokratin?

Slutklämmen från en av deltagarna blev ” Vi får det samhälle vi röstar för”. Då är det bara att tillägga att för att vi ska få det samhälle vi självklart måste försvara, så måste biblioteken ta sitt ansvar att bidra till demokratins utveckling och inte avveckling. Hur formulerar man detta i ett underlag för upphandling av biblioteksverksamhet och hur utvärderar man det?

Samtal från andra våningen – tredje dagens mässa

I de vidsträckta mässhallarnas mitt dansar och trumpetar de stora elefanterna, den kakafoniska ljudnivån är öronbedövande och på alla scener finns rader av författare och andra mer eller mindre kända personer. De mest eftertraktade jobbar på många arenor. Undrar hur de orkar. Såg till exempel Anna-Lena Laurén först på DNs scen, sedan på Svenska Kyrkans och på Finlandssvenska verandan, lika skarp och klartänkt som alltid.

Men tragiskt att det ska behövas ett krig för att skapa intresse, marknad, för för experter, författare och andra kulturpersoner med kunskap om och erfarenheter från Ryssland och Ukraina. Ännu mera tragiskt är att marknaden för krigsindustrin växer mångtusenfalt vilket gör att vi får allt mindre pengar till kultur och att vi snart får en kulturpolitik som hellre satsar på Skansen än kulturutbyte över alla gränser.

Runtikring de penningstarka aktörerna som hyrt in stora ytor finns de mindre allt längre ut i kanterna ju mindre penningpung man har. Där finns de litterära sällskapen, egenutgivarna, eldsjälarna, de småförlagen och institutionerna, sammantaget en fantastisk mångfald av stort och smått, högt och lågt, böcker och allt möjligt annat. Säkert kan alla fynda och hitta själsfränder i detta stimulerande kaos som lockar tusentals människor i slingrande köer. Den redovisade slutsiffran i år var drygt 82 000, men förmodligen var det fler för registrering av besökare verka inte funka.

På andra våningen är det betydligt lugnare även om där finns minst sex scener, men de är inte så tätt inpå varandra. Här finns också seminarielokalerna som de tre första dagarna kräver dyrt seminariekort eller presskort och på söndagen är allt för alla. Här pågår många samtal såväl på scenerna som i seminarierummen.

Efter att ha genomlevt den bedrövliga valrörelsen med alla dess faktaresistenta debatter, talepunkter, personangrepp, hot, hat och till sist det deprimerande resultat, är det en lisa för själen att få lyssna på riktiga samtal där kloka, kunniga och engagerade personer med vitt skilda bakgrunder och åsikter inte debatterar utan samtalar med varandra om viktiga ämnen under rubriker som Vart är den svenska välfärdsstaten på väg, Vad händer när kunskap inte längre är makt, Vad är Sverige? Seminarierna med dessa tre rubriker liksom många fler filmades och dyker säkerligen upp i någon TV-kanal nära dig så småningom, Missa dem inte! Dagens ord i dessa samtal var tillit, jämlikhet och demokrati.

Har också lyssnat på flera givande seminarier om vikten av läsning och berättande med många djupt engagerade och personer. Det mest inspirerande hade rubriken Litteraturens demografiska demokrati. Detta valde jag eftersom jag inte begrep vad det skulle kunna handla om. Arrangör var Litteraturfrämjarinstitutet som företräddes av Marlen Eskander. Moderator var Alexandra Pascalidou och övriga deltagare var Stina Wollter och America Vera-Zavala. En blixtrande spirituell föreställning om vikten av läsning som en förutsättning för eget berättande och om hur nödvändigt det är att fler röster och kroppar får vara med och berätta både som personer och som representanter för grupper som nu inte syns i litteratur och andra former av berättande. För att hålla ihop samhället måste fler få komma till tals, få stå på scenen, bli inkluderade. Fler verkligheter måste bli synliga för alla.

Detta fick mig att tänka på arbetarlitteraturens storhetstid för hundra år sedan och vad den betydde för att bygga ett mer jämlikt samhälle. Nu talas det om arbetarlitteraturens återkomst. Vad är det tecken på?

Läsfrämjandet prioriteras nu på många fronter och allra viktigast är biblioteken i detta arbete och alltfler bibliotek har även skrivarkurser. För några år sedan var det mycket populärt att ordna berättarkvällar. Genom att läsa, skriva, berätta och samtala skapar vi tillsammans ett mer hållbart demokratiskt samhälle och detta är väl bibliotekets samhällsbärande uppgift?

Slutsats av allt detta är att biblioteken borde satsa mer på att bli en arena för samtal där man möts och förmedlar kunskap, utbyter åsikter och tillsammans blir klokare, ett rum för bildning på plats inte bara på hyllan.

Ordets makt över verkligheten

Började söndagen med att lyssna på ett animerat samtal under rubriken ”Så var det 2022, Josef K”. Under ledning av Mattias Hagberg samtalade Augustin Erba, Christer Hermansson, Gertrud Larsson och Åsa Wettergren med glimten i ögat och med utgångspunkt från egna författarskap, om kontorslandskapets ekorrhjul, mellanchefers dilemma och NPM. Allt ska mätas, dokumenteras, kanske är hela meningen med arbetet och livet att gå på möten och skriva protokoll? Nu när NPM ska ersättas av tillitsbaserat arbetssätt behåller man NPM för kontrollens skull och byråkratin växer ytterligare. Kul att lyssna på men egentligen rätt uppgivet.

Detta med tillitsbaserat arbetsätt är tydligen det som ska gälla nu, till exempel inom kulturförvaltningen i Göteborg, samtidigt som det kommer fler och fler dekret om hur och vad man ska göra på biblioteken och det blir alltmer centralstyrt. Kommer mig att tänka på en bok från tidigt 70-tal med titeln, som jag minns den ”Revolution på arbetstid”. Hittar den inte i Libris, kanske dags för ny reviderad upplaga? Låter som en uppmaning till aktivism vilket ju är högst odemokratiskt och vänstervridet enligt vissa högerkrafter men kanske nödvändigt.

Lyssnade sedan på seminarier om rasism i Sverige och om konspirationsteorier som fara för samhället. Mycket intressant och givande men gav ingen ökad tillit till varken demokratin, förnuftet eller framtiden. Däremot slog det mig att kristendomen och andra religioner nog är de mest framgångsrika, dvs med störst spridning, konspirationsteorierna i mänsklighetens historia.

Avslutade dagen på Globala Torget där scenen under fyra dagar bjudit på ”100 samtal för en bättre värld”, mycket av det på mässtemat Sydafrika. Som seden bjuder avslutade Jan Guillou Globala Torget och mässan och lovade stå där på scenen nästa år också förutsatt att den tillträdande regeringen inte drar bort de biståndspengar som delvis finansierar detta forum för organisationer och eldsjälar som jobbar för en bättre värld.

Förutom en måndag med trötta fötter, huvudvärk och högar av hemsläpade tryckalster gav denna mässa mig insikten att det skrivna ordet är viktigare än någonsin och att klyftan mellan alla vackra ord i form av beskrivningar, löften och visioner och verkligheten blir allt större. Det säga att land ska med lag byggas och tydligen även med en störtflod av måldokument, manifest, handlingsplaner, regler, strategier, avtal, rapporter med mera. Tiden det tar att få till alla dessa ord, läsa dem, förmedla dem och i bästa fall följa upp, tar alltmer resurser och kraft från själva tillämpningen och förverkligandet. Med andra ord det måste finnas en bättre balans mellan handlingar i form av ord och de verkliga så att det blir något gjort!

Ingrid Atlestam