En varg söker sin podd, eller i det här fallet kanske snarare: en bok söker sin läsare. Och i det här fallet blev det en fullträff, en sådan där som varje bibliotekarie gläds åt. Mats Hermansson, som är präst i Svenska kyrkan, är född 1957 och därför kan jag i det mesta känna igen mig i denna barndoms- och uppväxtskildring: alltifrån ”kvartslampan” som fanns i många hem, en föregångare till solariet, till uttryck som att ”få främmande”, som man sa när det kom en annan familj på besök. Bokens Farsan, som är centrum i hela berättelsen, är en tidens muskelkarlakarl ut i fingerspetsarna: från åren som sjöman, arbetet som verkmästare på skofabriken i Örebro till det som gymnasieingenjör på Tetra Pak. En man som läser Det Bästa men också går på stadsbiblioteket och läser om stora män som upptäcker världen, som tar sin lördagsgrogg, där Explorer-vodka är bas, och klår upp sin fru och de båda sönerna när han blir full. Men sedan (när han är nykter) blir han ångerfull, ynklig och rolig, alltid uppfinningsrik, full av historier, och beundras av Mats och hans bror Gert. Detta pågår ända till den dag när Mats vägrar ta emot mer stryk, föräldrarna skiljer sig, och Farsan försvinner ut i periferin, vingklippt och ömklig och mest av allt beklagansvärd.
Jag får många litterära associationer: Gorkijs Min barndom, med det kärleksfulla porträttet av morfar som är en hustyrann av stora mått men också full av historier och berättelser om det gamla Ryssland, Åsa Linderborgs barndomsskildring om den försupne men snälle fadern och gammelsossen/socialisten, eller PC Jersilds fina barndomsskildring Fem hjärtan i en tändsticksask. Farsan är samtidigt en skildring av folkhemmet där Kärnfamiljen med stort K stod i centrum. Från Farsans hårda uppväxt på landet med sju syskon på gränsen mellan Närke/Västmanland, hans klassresa till det småborgerliga livet i Örebro – men också hans fasthållande vid arbetarklassens värderingar, engagemanget för kriget i Vietnam och hans klassmedvetande vid diskussionerna kring groggbordet.
Jag blev genast förtjust i den här boken och tänker på bokserien ”Liv i Sverige” som bortgångne Göran Palm var med och redigerade. Boken om Farsan är välmatad och hade kanske behövt redigeras lite hårdare för att bli ännu bättre, bland annat svävar den ut till en tid i Göteborgs Haga innan det revs. Den är övertydligt detaljerad, men Hermansson skriver väldigt bra och ger liv åt ett 1900-tal som sannerligen fört utvecklingen framåt – positivt för väldigt många, men också negativt, inte minst för miljön. Jag hoppas att den finner många fler läsare!
BiS 