Kategorier
bibliotek nyheter

Distansarbetets vara eller inte vara

De långsiktiga konsekvenserna av den nya situationen med arbete hemifrån – och av de inskränkningar i tjänster och tillgänglighet som biblioteken har gjort under pandemin – måste diskuteras och följas upp. Det anser Andrea Berge. 

Text: Andrea Berge

Långsamt börjar vi återgå till vardagen på biblioteken. Jag jobbar på ett kombinerat folk- och skolbibliotek. Folkbiblioteket har haft öppet alternativt erbjudit take-away hela tiden utom en månad i årsskiftet 2020/2021, men all gruppverksamhet (förutom utomhus eller digital) har legat nere i ett och ett halvt år. Först när Folkhälsomyndighetens allmänna råd ändrades i slutet av september 2021 fick jag och min kollega börja gå ut till klassrummen för att bokprata samt ta emot hela klasser i biblioteket igen. (Jag trodde att det skulle ske tidigare, då vi båda var fullt vaccinerade.) Det blev med andra ord en lång period där vi fick köra våra bokprat digitalt via Teams och kontinuerligt packa boklådor till alla klasser.

På min arbetsplats har vi uppmuntrats till en hög grad av hemarbete, något som jag tycker har lett till en alltför kraftig reducering av verksamheten. Några grupper som tycks ha kommit i kläm i flera kommuner under pandemin är studerande som haft begränsad möjlighet eller i perioder varit helt avskurna från att låna kurslitteratur, barn som brukar låna själva och barnfamiljer som i mycket lägre grad utnyttjat möjligheten till ”take away”, alla som saknar egen dator som i perioder varit helt utan möjlighet att skriva ut viktiga dokument och uteblivna introduktioner på biblioteket för grupper från till exempel SFI. När öppettiderna i perioder begränsades till dagtid på vardagar, stängde det ute många.

Personalen har givetvis jobbat när de varit hemma, delvis med samma och delvis med nya arbetsuppgifter, kunnat utveckla bibliotekets sociala medier, fortbildat sig med mera. Men i grunden ser inte jag vårt yrke som ett kontorsjobb.

Under pandemin rekommenderade Folkhälsomyndigheten så många som möjligt att arbeta hemifrån. I flera branscher har de anställda jobbat hemifrån 100 procent, i andra branscher har det inte varit möjligt överhuvudtaget. Det om något är en tydlig klassfråga. 

Ingen visste vid pandemins början hur länge den skulle vara och på många platser fanns inte beredskap för denna typ av kris. Frågan är hur många som gjort konsekvensanalyser av de beslut som fattats längs vägen? Kommer perioden följas upp och analyseras efteråt?

Kontorsjobb eller kontaktyrke?

Personalen har givetvis jobbat när de varit hemma, delvis med samma och delvis med nya arbetsuppgifter, kunnat utveckla bibliotekets sociala medier, fortbildat sig med mera. Men i grunden ser inte jag vårt yrke som ett kontorsjobb. Det skiljer sig i varje fall i hög grad från person till person i hur hög grad man jobbar med arbetsuppgifter som är platsbundna eller inte.

Självklart har det varit bra att alla i riskgrupp har kunnat skyddas från yttre tjänst. Men så länge det inte är allmän lockdown tycker jag att biblioteket ska sträva efter att fortsätta vara tillgängligt i möjligaste mån, om än med begränsningar i antal besökare i lokalen, rekommenderad längd på besöken etc. Instinktivt har jag känt att det är en risk om biblioteksverksamheten sätts på för kraftig sparlåga, att det signalerar att den inte är nödvändig. Det kommer helt säkert konsekvenser i kulturens budgetar de närmaste åren.

Ett och ett halvt år är lång tid, i synnerhet sett ur barns perspektiv.

Ett trafikljus lyser rött. En text står bredvid: Sorunda bibliotek Grönt = välkommen in, Rött = Vänta utomhus.
Sorunda bibliotek signalerade till besökarna. Foto: Andrea Berge

Ett och ett halvt år är lång tid, i synnerhet sett ur barns perspektiv. När vi återstartade biblioteksbesöken för skolklasser blev det tydligt att vi i viss mån får börja om på noll. Många barn som tidigare var hemmastadda i biblioteket verkar nu ha svårt att orientera sig i lokalen, att hitta böcker de gillar. Det är dessutom långt ifrån alla som återvänt till biblioteket under våra ordinarie öppettider. Jag tror att det kommer krävas aktiv marknadsföring för att komma tillbaka till samma nivå för besök och utlån som innan pandemin. 

Vem tjänar på distansarbete?

Själv hör jag till dem som inte alls trivs med arbete hemifrån. Jag vill ha en tydlig gräns mellan arbete och fritid. Bor man litet, i en etta som jag, blir upplevelsen fort att jobbet tar över det fysiska rummet helt. Sedan har ju pandemin i sig inneburit att jag skalat bort de flesta aktiviteter på min fritid och levt mer isolerat, något som också blir mer kännbart när man lever ensam. För mig var det psykiskt påfrestande den månad jag överhuvudtaget inte fick gå till min arbetsplats. Jag saknar kanske allra mest ”mellanrummen”, att eftersnacka spontant efter ett möte, bolla en idé på stående fot i korridoren. Kort sagt dynamiken som uppstår i ett kollektiv.

Men jag har förstått att många har uppskattat hemarbetet. Alla med långt pendelavstånd till jobbet har gjort en tidsvinst. Det har redan flaggats för att avtal kommer skrivas om i kommunen för att möjliggöra för hemarbete även efter pandemin. Hur regleras vem som får distansarbeta och hur ofta? Jag utgår då från att det kommer bli en diskussion om antal timmar/dagar, för vilka arbetsuppgifter etc? Kommer det finnas lokala riktlinjer samt skriftliga överenskommelser mellan arbetstagare och arbetsgivare kring distansarbetet? (Krävs inom statlig verksamhet, hur är det på kommunal nivå?)

Den dagen behovet att upprätthålla avstånd inte längre kvarstår, vad är då skälet till att hemarbete ska fortsätta prioriteras? Borde det inte i så fall föregås av en diskussion om vad som gagnar verksamheten bäst? Hur blir det om cheferna, som i större utsträckning har kontorsjobb, fortsätter jobba hemifrån till stor del?

Fördelar med hemarbetet (här kan andra fylla på med fler exempel):

  • Att slippa lägga tid på resor

Nackdelar med hemarbetet:

  • Det informella lärandet kollegor emellan minskar
  • Minskat teamarbete
  • Svårare för nyanställda att komma in i arbetet
  • Risk att gräns mellan jobb och privatliv suddas ut
  • Ofta sämre arbetsmiljö (ergonomiskt: stol/bord etc)
  • Svårare att fånga upp om någon börjar må dåligt, missbrukar etc.

Jag tillhör även de många som blir utmattade av digitala möten i storgrupp. Jag känner mig desorienterad när jag inte kan känna av stämningen på samma sätt som när alla befinner sig i samma rum. Det tar också energi när själva mötesstrukturen blir rörigare, när det inte framgår vem som står näst på tur att tala till exempel. För små arbetsmöten på upp till fem personer fungerar det något bättre eller om det är en föreläsning, där jag bara behöver rikta uppmärksamheten åt ett håll.

Fler frågor

En farhåga som börjar uttryckas bland lärare är att distansundervisning kan komma att ses som ett sätt att kostnadseffektivisera och minska personalstyrkan i pandemins kölvatten. Finns liknande risker för biblioteken? Vad får det för konsekvenser när biblioteken upprätthållit en viss nivå av verksamhet med färre personer på plats? Alla dessa frågor måste vi hålla liv i och fortsätta att diskutera så att biblioteken inte omedvetet drivs mot en utveckling som i det längre perspektivet är negativ både för våra besökare och för personalen. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Ett svar på ”Distansarbetets vara eller inte vara”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.