Antologin Arkivism: en handbok vill göra plats för fler än överklassmän i historieskrivningen. Det är ett angeläget uppdrag! Boken ger tips på hur man kan hitta och lyfta bortglömda kvinnor i arkiven. Den uppmuntrar också läsaren att engagera sig i framtidens historieskrivning genom att dokumentera och arkivera sitt eget och andras liv, men även föreningars verksamhet.
Redaktörerna Helene Larsson Pousette och Lina Thomsgård konstaterar att kvinnor visserligen syns, hörs och har politisk agens i dag, men att de inte dokumenterar sina liv i samma utsträckning som män.
Boken ges ut hundra år efter att kvinnor fick rösträtt i riksdagsvalen i Sverige. Redaktörerna Helene Larsson Pousette och Lina Thomsgård konstaterar att kvinnor visserligen syns, hörs och har politisk agens i dag, men att de inte dokumenterar sina liv i samma utsträckning som män. De flesta historiska källor om kvinnor är dessutom skapade av andra än kvinnor själva.
Förutom att fylla arkiven med fler röster och perspektiv ger Arkivism exempel på hur man kan använda arkivens luckor och tystnader. Det har konstnären Katarina Pirak Sikku gjort i sin utställning ”Nammaláhpán”, där hon granskat arkivmaterial från rasbiologiska institutet. ”Materialet jag arbetar med handlar förvisso om samer. Men det är inte producerat av samer. Så jag söker i mellanrummen”, berättar hon i en intervju i boken.
En av bokens styrkor är just att den lyfter fram metoder för att utmana makten över historieskrivningen, såsom att arkivera saknade röster, ställa nya frågor eller lyssna på vad arkiven berättar genom vad som saknas i dem. Detta poängteras särskilt i bokens inledning och kan säkert bidra till att en och annan läsare känner sig manad att sätta igång. I bokens senare del finns konkreta tips på hur man går tillväga för att söka i arkiv, tolka arkivmaterial och själv skapa arkiv – liksom en överblick över arkiv i Sverige och vilka regler och lagar som styr dessa.
Här finns alltså mycket matnyttigt och jag tror att boken kan ge värdefulla ingångar för den som är ny i arkivvärlden. Samtidigt önskar jag att den kritiska ansatsen – att finna och dokumenterade saknade röster – hade genomsyrat boken i än högre utsträckning. Jag tänker på det när jag läser tipsen på frågor till personer vars historia man vill dokumentera, där det till exempel förutsätts att alla har en mor och en far. Sådana frågor behöver justeras om man vill få fram berättelser om liv som avviker från normen.
Jag drar mig till minnes ett samtal som Västerbottens Museum anordnade i höstas om mötesplatser för hbtq-personer förr och nu. Forskaren Svante Norrhem berättade om äldre hbtq-personer vars liv ofta har omgärdats av en kompakt tystnad.
Jag drar mig till minnes ett samtal som Västerbottens Museum anordnade i höstas om mötesplatser för hbtq-personer förr och nu. Forskaren Svante Norrhem berättade om äldre hbtq-personer vars liv ofta har omgärdats av en kompakt tystnad. Släkten kunde känna till hur det låg till utan att det någonsin nämndes. Hur ställer man frågor om sådant som inte har fått finnas? Hur tolkar man det som aldrig uttalas?
Visst går det att läsa Arkivism som en inbjudan till att undersöka just sådana livshistorier. Men boken hade vunnit på att fördjupa den tematiken och på att ge mer utrymme åt de många intressanta röster som nu medverkar i korta, ofta upphackade intervjuer.
Formen och tilltalet är antagligen valt för att vara lättsamt och inbjudande. Själv längtar jag efter en tydligare struktur, bättre bildhantering och författare som vågar lita på att jag som läsare kommer ihåg vad de redan skrivit. Det formmässiga valet att låta person- och föreningsarkiv löpa parallellt är inte heller hjälpsamt. Dock uppskattar jag att föreningsarkiv finns med, då de är nog så viktiga för en mer rättvisande historieskrivning.
”Vi vet ofta hur det skrivs om många grupper. Vad som nästan alltid saknas är de egna berättelserna, dina berättelser. De spår och det källmaterial som finns är viktiga att samla in och bevara. Det är det som är arkivism.”(Ur Arkivism: en handbok, s. 138)
Med det sagt väcker läsningen av Arkivism trots allt ett ökat intresse för arkiv hos mig. Till vardags jobbar jag på folkbibliotek och boken får mig att fundera över varför arkiv behandlades så styvmoderligt under min utbildning till bibliotekarie. I folkbibliotekens samlingar har vi en mängd unika berättelser liksom lokal kännedom om intressanta levnadsöden, kanske ännu odokumenterade. Vi känner till lokala föreningar och kan vara en arena för muntligt berättande. Borde vi inte kunna samverka mer med arkiv?
Jag tänker på när jag för något år sedan – i min roll som bibliotekarie – blev kontaktad av Doroteaupproret som ville ha hjälp att resonera kring var de skulle arkivera sina handlingar. Jag hörde mig för bland de institutioner jag kände till och vi landade så småningom i Folkrörelsearkivet i Västerbotten. En annan gång upptäckte jag att den i Dorotea välkända folkmusikern tillika riksspelmannen Sören Johansson inte fanns omnämnd på Wikipedia, så jag skapade en sida om honom (vilket underlättades av att jag hade gått en fortbildning om Wikipedia och att coronapandemin stundtals gav utrymme för den typen av arbete).
Bibliotekens och arkivens möjligheter till liknande samverkan tycks mig i teorin oändliga. Frågan är i vilken mån sådana insatser synliggörs och anses värdefulla? Och hur påverkar folkbibliotekens krympande resurser möjligheten att arbeta med arkivfrågor? Skulle det behövas mer formaliserade strukturer för samverkan? Sådana frågor väcker boken i mig. Jag låter dem stå obesvarade – se det som en inbjudan till fortsatt diskussion eller en uppmuntran att utforska vad Arkivism väcker i dig.
Karin Råghall
Prenumerera
Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.
BiS 