KB, visa handlingskraft! – Ytterligare kommentarer kring det svenska sambiblioteket

I bis två senaste nummer, 3 och 4 2020, har Lena Lundgren diskuterat begreppet ”det svenska sambiblioteket” och konstaterat att sambiblioteket håller på att krackelera utan att andra regelverk eller strukturer för bibliotekens samarbete har kommit i dess ställe. Här avslutas diskussionen tills vidare med ytterligare kommentarer och förhoppningar om att frågan förs vidare av ansvariga.

Text: Lena Lundgren
Illustration: Tobias Johansson

Begreppet sambibliotek

Själva det konkreta samarbetet, i meningen lån av medier mellan bibliotek kallade interurbanlån och senare fjärrlån, har länge varit en av hörnstenarna i den svenska biblioteksverksamheten. Begreppet ”sambibliotek” myntades 1953 av dåvarande överbibliotekarien vid Kungliga Tekniska Högskolan bibliotek Carl Björkbom i en artikel i Svensk Tidskrift:

Genom den interurbana låneverksamheten har skapats ett slags bibliotek i högre potens, som jag skulle vilja kalla sambibliotek, omfattande samtliga bibliotek inom en viss rayon, en stad, en landsdel, ett helt land, i sista hand hela världen – världsbiblioteket. (s. 321)

Samarbetet har förändrats genom åren, byggts ut, gnisslat och skiftat form i och med samhällsförändringar och den tekniska utvecklingen. Men grundtanken har funnits kvar, att i så stor utsträckning som möjligt göra det samlade mediebeståndet på de svenska biblioteken tillgängligt för alla landets invånare. Det har fungerat fram tills de senaste åren, då ett antal problem har dykt upp och ett antal beslut har fattats på olika nivåer, som har fått negativa konsekvenser för sambibliotekstanken, tvärt emot det i bibliotekslagen fastställda kravet att biblioteken ska samverka.

Problemen är väl beskrivna, så som de uppfattas av respondenterna på de fem frågor som jag ställde till ett antal viktiga aktörer inom biblioteksområdet, i min artikel i bis 4/2020. Krav som ställdes var bland andra att KB snarast måste ”ta initiativ som för frågan framåt och leder till en ny modell för ekonomisk fjärrlånekompensation och nya rekommendationer och överenskommelser”.

Vad har hänt sedan dess?

Den 1 december samlade KB till ett ”rundabordssamtal” om ”den kompletterande medieförsörjningen på nationell, regional och lokal nivå med utgångspunkt i fjärrlånerekommendationerna och att föra en dialog om hur en hållbar framtida kompletterande medieförsörjning kan byggas”. I mötet deltog fjorton representanter för forskningsbibliotek, specialbibliotek, regionbibliotek, folkbibliotek, Depåbiblioteket i Umeå, Svensk biblioteksförening och Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), förutom åtta deltagare från KB. Urvalet av deltagare kan ifrågasättas, endast fyra folkbibliotek var representerade, varav två var de stora stadsbiblioteken i Malmö och Stockholm. De två övriga var Härnösand och Söderhamn. Uppfattningarna som framfördes på mötet framstår inte heller som representativa, till exempel menade flera av deltagarna att fjärrlånerekommendationerna fungerar bra idag. Av svaren på mina frågor till biblioteken i bis 2020/4 framgick det i stället att flera regionbibliotek betonade problemen för de mindre biblioteken medan forskningsbiblioteken och de stora stadsbiblioteken i stort sett inte uppfattade att medieförsörjningen är ett problem.

Två frågor ställdes på mötet på KB:

1.  Gynnar rekommendationerna som de ser ut idag kvaliteten och sektorn som helhet? Om inte, vilka förändringar behövs?

2.  Vad innebär en hållbar kompletterande medieförsörjning och hur kan den uppnås?

De kortfattade minnesanteckningarna från mötet är spretiga. Det går inte att identifiera vem som har sagt vad, och det är svårt att dra ut några slutsatser. Det verkar dock ha varit enighet om att problemen måste definieras tydligare. Några viktiga punkter kan urskiljas:

• Det regionala samarbete som har utvecklats i flera regioner framhålls som positivt och löser flera problem. Men regionerna har olika förutsättningar. Här behövs ett tydliggörande av rollfördelningen och frågan ställs om lagstiftning krävs ”för att garantera en likvärdig medieförsörjning i regionerna bortom olika politiska riktningar”.
• ”Frågan om digitalt material och medieförsörjning måste tas i ordentligt.” Här finns både möjligheter och problem.
• Kurslitteraturen är ett särskilt problem, som har accentuerats av pandemin, då fler utbildningar ges på distans och högskolebiblioteken har dragit ner på sin service.
• På ett par ställen lyfts fram problematiken kring att de i bibliotekslagen prioriterade grupperna inte nödvändigtvis är de som efterfrågar fjärrlån. Det poängteras att resurser till Mångspråkiga lånecentralen (MLC) måste prioriteras och att Myndigheten för tillgängliga mediers (MTM) behov av medier måste tillgodoses för att MTM ska kunna tillgängliggöra dem i olika former.

Nya frågor till KB, och svar

För att få veta hur KB avser att gå vidare ställde jag några frågor till Anja Dahlstedt, som nu är chef för avdelningen för bibliotekssamverkan och forskningsstöd på KB. Förutom att jag efterlyste uppgift om vilka som deltog i mötet och minnesanteckningarna, ställde jag frågor om vilket syftet var med mötet och hur KB tänker följa upp frågan.

Anja Dahlstedt svarar att syftet var just att samla in synpunkter. Nästa steg inte är inte beslutat men att frågan behöver belysas bredare än just beträffande fjärrlånerekommendationerna. Även redovisningen av pliktmaterialutredningen måste avvaktas.

Jag frågade också mera specifikt om problemen med den otillräckliga finansieringen av Depåbiblioteket i Umeå och Mångspråkiga lånecentralen i Stockholm, MLC.

Här svarar Anja Dahlstedt att resursbristen på Depåbiblioteket har lösts genom omprioritering inom budgeten. MLC föreslås få förstärkning av resurser både för personal och medier inom ramen för en stärkt mångspråkig biblioteksverksamhet. Förslaget behandlas nu av Kulturdepartementet.

Och nya kommentarer

Från några stora aktörer har det kommit ytterligare några kommentarer till KB:s svar. Här hittar jag instämmanden i att det behövs ett bredare perspektiv än enbart fjärlånerekommendationerna. Konsekvenserna av e-mediernas ökande betydelse måste utredas och vägas in. Ansvar och skyldigheter på olika nivåer måste tydliggöras. Anders Söderbäck på Stockholms stadsbibliotek understryker kommunernas ansvar att uppfylla de mål som åläggs dem. Han lyfter också fram att det kommunala självstyret innebär möjligheter för kommunen att anpassa verksamheten utifrån de egna förutsättningarna. Statliga medel bör fungera stödjande genom infrastrukturella insatser.

Fjärrlånerekommendationerna är fortsatt problematiska och innebär att nya beslut fattas av de stora biblioteken som låser positionerna.

Samtidigt uttrycker Maria Tsakiris från Region Skåne otålighet för att KB inte agerar tillräckligt kraftfullt, inte tar de nya grepp som behövs utifrån de krav som ställs i bibliotekslagen, Agenda 2030 och hållbarhetskrav. Fjärrlånerekommendationerna är fortsatt problematiska och innebär att nya beslut fattas av de stora biblioteken som låser positionerna.

Omprioriteringar, vilket har inneburit att satsningar på digitalt stöd och kompetensutveckling har fått pausas, löser inte annat än mycket tillfälligt Depåbibliotekets problem, svarar Magdalena Sjöström på Depåbiblioteket. Enligt en uppgift som jag har fått har MLC:s service varit inskränkt i betydligt större utsträckning än vad KB uppger, vilket är märkligt. Vilka möjligheter de nya resurserna till MLC erbjuder är i nuläget oklart.

Olika nivåer, olika perspektiv

Ur alla dessa mejlväxlingar med svar och kommentarer urskiljer jag följande viktiga punkter:

• Det finns två tydliga perspektiv, KB:s, forskningsbibliotekens och de stora stadsbibliotekens å ena sidan och regionbibliotekens och de mindre bibliotekens å den andra sidan. De två perspektiven ser ut att spegla mindre eller större närhet till användarna.
• KB medger att det finns problem men betonar att de inte kan påtala vad andra aktörer ska göra. Forskningsbiblioteken ser inga större problem med medieförsörjningen och anser att de fullgör sin uppgift. De stora stadsbiblioteken vill inte ta ett ansvar för andra biblioteks behov av medier utan ersättning.
• Regionbiblioteken har god kännedom om styrkor och svagheter på regionens bibliotek och ser deras behov. Förhållandena inom regionerna är mycket olika och regionbiblioteken har olika resurser och möjligheter att stödja kommunbiblioteken med infrastruktur. Olikheterna får konsekvenser för användarna. 
• De lokala biblioteken får sina styrdokument och resurser från kommunen men konfronteras direkt med användarnas krav på tillgänglighet. Biblioteken kan ha svårt att hantera glappet mellan resursbrist och besökarnas behov och de begränsningar och restriktioner som är följden av att flera stora bibliotek, med olika förklaringar, egenmäktigt har minskat sina samlingar och begränsat sin service.

Användarnas perspektiv

Det var institutionsperspektivet. Nu är det dags att anlägga det perspektiv som anges i bibliotekslagen och som också lyfts fram av många av dem som har svarat på mina frågor, nämligen användarperspektivet. Då urskiljer jag, utifrån det material som jag har samlat in, följande krav utifrån att bibliotekslagen fastslår att biblioteksverksamheten ska nå alla och vara anpassad till användarnas behov.

• De i bibliotekslagen prioriterade grupperna får inte komma i kläm. Det måste finnas krav på att konsekvenserna av beslut om förändringar som berör andra bibliotek och deras användare måste utredas och att alternativa lösningar ska erbjudas utan avbrott.
• Resurser till MTM, MLC och Depåbiblioteket måste prioriteras.
• KB måste göra insatser i infrastrukturen så att skillnaderna mellan kommuner och regioner när det gäller möjligheterna att tillgodose användarnas behov minskar.
• En särskild diskussion måste föras om problematiken att lokala politiska beslut, som i Sölvesborg, kan innebära att vissa användargrupper, till och med i bibliotekslagen prioriterade grupper, får sämre service på biblioteken.
• Medieförsörjningen fungerar inte optimalt och ett större och bredare grepp, inkluderat e-medierna som kan innebära både ökad tillgänglighet och inlåsning, behöver tas av KB. Fjärrlåneflödena behöver utredas, eftersom det uppenbarligen finns olika bilder av omfattningen och nödvändigheten av fjärrlån hos de olika aktörerna. De stora biblioteken måste inse att de också är gynnade genom tillgången till många bibliotek i storstäderna, vilka avlastar dem vissa förfrågningar.
• Ett heltäckande ersättningssystem för fjärrlånen måste tas fram.
• KB måste formulera krav på hållbarhet på bibliotekens verksamhet, både när det gäller miljön, tillgängligheten och omvälvande händelser, som pandemier och andra oväntade situationer.

KB kan inte ta över andra aktörers ansvar och uppgifter. Men om det ska finnas någon substans i KB:s uppgift ”att främja samverkan inom det allmänna biblioteksväsendet, ha överblick och skapa förutsättningar för verksamheten” måste KB visa sig berett att ta sig an utmaningarna i att ge alla medborgare tillgång till en jämlik medieförsörjning. Det räcker inte längre med att ”samla in synpunkter”, KB måste visa handlingskraft!

”Det svenska sambiblioteket” är ett uttryck för det samarbete som har tjänat biblioteken och deras användare väl (som man brukar säga) under mer än hundra år. Själva funktionen etablerades av Kungliga biblioteket genom den första årgången (1887) av Sveriges offentliga bibliotek – Accessionskatalog (AK) med amanuensen, senare riksbibliotekarien, E. W. Dahlgren som utgivare. Den omfattade inköpen av utländsk litteratur på ett antal forskningsbibliotek i Stockholm och universitetsbiblioteken i Lund och Uppsala. Utgivningen av AK motiverades i förordet av den första årgången av Elof Tegnér, sedermera universitetsbibliotekarie i Lund, på följande sätt:

Och hvad som i ett af dessa bibliotek är tillgängligt bör i regeln, om så erfordras, lätt kunna bliva det i de öfriga. Med våra dagars lätta kommunikationer möta härvid inga nämnvärda svårigheter, och dessa boksamlingars vårdare äro beredda att genom samverkan i detta syfte göra dem ytterligare tillgängliga. Sålunda kan den tanke realiseras, som en gång blivit uttalad, att ”statens offentliga bokförråd bör anses som en helhet; dess fördelning på olika orter bör icke förhindra den gemensamma användningen af dess olika delar för främjande af forskning och vetenskap”.

Antalet bibliotek utvidgades och målgrupperna breddades efterhand. I slutet av 1800-talet var det inte aktuellt att samla de folkliga bibliotekens medier i en samkatalog men med utbyggnaden av folkbiblioteken har detta mål stegvis förverkligats. Dock väntar vi fortfarande på en heltäckande nationell mediedatabas.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.