I huvet på en gammal bis-redaktör

Lennart Wettmark gick med i BiS i början av 70-talet, och har jobbat under många år med tidskriften bis, både i redaktionsgrupper och som ”ensamredaktör”. Vi bad Lennart tänka tillbaka på de många åren i tidskriftens tjänst.

Text: Lennart Wettmark

Frågeinspiratör: Martin Persson

Nu har du varit före detta redaktör för bis i sju år. Hur känns det?

Bra faktiskt. Ibland blir jag litet bekymrad över att jag så snabbt växlat över till andra engagemang. Det känns litet trolöst på nåt sätt. Jag hade ju ändå varit medlem sen 1970. Och aktiv från 1972 när jag började på Bibliotekshögskolan.

Hur då menar du?

Men borde jag inte som några andra gamla BiS-kamrater som pensionär stannat kvar och bidragit mer? Som Lena, Ingrid och Mats. Inte bara betalat medlemsavgiften.

Ja, varför gjorde du inte det?

Det var ju så kul och passande att det just när jag var på väg att lämna yrkeslivet, så fanns det en ny generation bibliotekarier som var beredda på att ta över redaktionen. Det var säkert bra för bis. När man inte längre är yrkesverksam så lever man på avstånd från biblioteksvärlden. Det är ofrånkomligt. Åtminstone var det så för mig…

Ja, du var ju gymnasiebibliotekarie. Då var du väl redan litet utanför?

Jo, det är sant. Men arbetet i BiS och med tidningen knöt mig ju till folkbibliotekssverige. För att inte tala om hela det sociala sammanhang jag blev del av under 50 år – och i viss mån fortfarande är! Det sociala har betytt mycket för att bis levt vidare.

Var det inte litet speciellt att vara ensamredaktör i 13 år?

Jag var ju ensam om att sitta framför datorn och sammanställa tidningen i mitt InDesignprogram. Men många försåg mig med material; aktiva BiS-are framförallt förstås. (Det är påfallande hur många skrivkunniga och villiga bibliotekarier det finns.) Kanske gjorde jag en dygd av nödvändigheten men jag gillade att arbeta från ”ax till kaka”. Man kunde sätta sig ner närsomhelst och arbeta. Planera numret, ta kontakter och så vidare, ända till sista momentet när den tryckta tidningen stod på en pall på gården och det blev en familjeangelägenhet att klistra adressetiketter och sen åka till postterminalen med hela sändningen. Mina barn blev bekanta med Sveriges geografi genom att klistra adressetiketter under många år.

Så var det inte förr?

Nej. Före datoriseringen kunde man ju samlas en hel lokal- grupp en söndag. Lägga ut mallarna och sen skriva, klippa, gnugga rubriker och klistra in artiklar som man kanske skrivit själv eller ”beställt”. Det var ju en sån bra uppgift för att hålla ihop en lokalgrupp. Alla kunde bidra väldigt handfast. Sedan utvecklades mellanformer. Men att jag tog över redaktörskapet var nog inte som ett alternativ till grupparbetet eller de ambulerande redaktionerna, utan för att tidningen skulle fortsätta komma ut fyra gånger om året. 

Det här hände på 90-talet?

Ja, det blev litet glesare i BiS med tiden. Man kunde läsa hur redaktionerna hade problem med den nya tekniken – ”…sedvanligt teknologiskt värkarbete”. ”Vi har fått oroliga förfrågningar om bis slutat utkomma … vi är väldigt försenade och ber om ursäkt”, kunde man läsa i ingresser 1995 och 1996. Sen gick det några år med olika redaktörer innan jag blev ensamredaktör. 

Kändes det tungt?

Nej, det har jag inget minne av. Man fick ju dessutom texterna som regel digitalt. Och det var inte svårt att få hjälp. En del ville skriva artiklar och andra tyckte det var kul att översätta engelska, tyska eller spanska bidrag. Och det var ju ett väldigt kreativt arbete, att skriva och att skapa en tidning.

Det var lätt att få material till tidningen?

Ja, absolut. Många författare och illustratörer gillar BiS (och bibliotek) och tackade sällan nej. Trots att vi bara undantagsvis kunde betala. Det damp ner brev/e-post från kända och okända. En del kontaktade vi förstås själva. Naomi Klein och Henning Mankell, till exempel, nådde vi genom agenter, som gav klartecken att använda texter. Äldre skribenter fann ett forum i bis. Bengt Nerman, till exempel, och Greta Renborg rapporterade i bis från Bok- och Biblioteksmässan under flera år:

BBL sparkade ju ut mig och ni tog emot mig med värme. Det är väldigt roligt att skriva för bis. Där får jag svängrum. Och jag vet att många läser mitt reportage från mässan… Att få sammanfatta något, tvingas att skriva något allmängiltigt, håller mig vid liv.

(ur brev från Greta Renborg 2004, året innan hon gick bort)

”Biblioteksdebatt från vänster” kan man fortfarande läsa på bis omslag

bis kom ju ut så sällan att man aktivt fick försöka få svar – gärna i samma nummer. För att leva upp till omslagets proklamation. Under 90-talet dominerade Sydafrika, men mer som reportage och rapporter. Om Kuba blev det däremot en animerad diskussion i bis.

Vad gällde det?

I förlängningen av Sydafrikaengagemanget växte det fram kontakter och samarbete med systerorganisationer till BiS i en rad länder. En sektion inom ALA bjöd in fem progressiva biblioteksorganisationer till Washington 1998. I november 2000 sågs vi så en helg i Wien. En del av det mötet handlade om de så kallade oberoende biblioteken på Kuba, om USA:s roll och blockad, men också om bristen på yttrandefrihet och demokrati. Meningarna var delade. Jag uppmanades av en av de amerikanska bibliotekarierna att skriva ihop ett förslag till kompromissuttalande, som antogs nästa dag och sen lades ut på den internationella diskussionslistan. Det blev en lång diskussion där, återgiven bland annat i bis 4/2000. Till slut översvämmades listan av exilkubanska inlägg och den tyske bibliotekarien från AKRIBIE som höll i listan tappade sugen och stängde ner hela listan. Men diskussionen i bis fortsatte flera år. 

”Jag är imponerad av tidningen! Och hoppfull om bis framtid. Många välskrivna artiklar och recensioner. Bredd. Källhänvisningar efter artiklar. På min tid var nog bis mera vildvuxen – på gott och ont.”

Det verkar ju spännande …

Ja, det var det som var så bra, det där samspelet mellan tidningsnumren och nätverket. BiS blev medvetet om en del frågor ganska tidigt. Jag tänker till exempel på förslaget till nytt avtal kring internationell handel med tjänster (GATS) som verkade öppna för att utländska företag skulle kunna etablera bibliotek/informationstjänster och kräva samma stöd från samhället som de vanliga biblioteken. Den kanadensiska bibliotekarien Fiona Hunt hade skrivit i bis redan 1998 och slagit larm. Tre nummer av bis 2001 hade sen artiklar i ämnet. Och på Bok- och Bibliotek 2002 ordnade BiS ett seminarium i ämnet. bis hade, till skillnad från Attac, lyckats få ut både kulturminister Ulvskog och handelsminister Pagrotsky på banan och de skrev i bis och lovade att hålla mot. De fick svar i numret efter (1/2002) av Lasse Karlsson från Attac och Fiona Hunt, som fått ministrarnas svar översatta.

Säg något som du särskilt gillade med redaktörsjobbet?

Det var kul att komma på artikelserier: ”Bibliotekarie i samhället”, där pensionerade bibliotekarier beskrev sitt yrkesliv, ”Tre frågor”, som var en bra form för att få koncentrerade svar från aktivister i en rad länder, ”Litteraturbilagan” en fyrsidig folder inhäftad mitt i tidningen. Där skrev bibliotek eller folk med specialkunskaper kommenterat kring aktuella ämnen. Och som sagt folk ställde gärna upp för den goda saken.

Du måste medge att bis fått ett mera professionellt utseende på senare år!

Absolut! Jag är ju en produkt av bulletinepoken. Och amatör. Innehållet var trots allt det primära. Efter några år hade vi råd att använda en färg. Det kändes flott. Den placerade jag ut litet här och var i tidningen. Jag fyllde sidorna med text, men försökte också lätta upp det kompakta med bilder/ foton. Det var roligt att beställa bilder. Ibland fick vi betala en rimlig summa till mera etablerade konstnärer (till exempel Christer Themptander, Emma Hanquist, holländska Ingrid Godon och en spansk illustratör, Arnal Ballester). Men de flesta bidrog utan ersättning. Främst alla tiders bis-illustratör förstås, Ulf Larson. Men han var ju en av oss. På min gymnasieskola fick jag ibland tips på duktiga elever av bildlärare. Och det var många andra! 

Om du jämför innehållet i bis nu och då?

Jag är imponerad av tidningen! Och hoppfull om bis framtid. Många välskrivna artiklar och recensioner. Bredd. Källhänvisningar efter artiklar. På min tid var nog bis mera vildvuxen – på gott och ont.

Trots att mycket finns på nätet så är det en annan tyngd i att ge ut en tidning, som fördjupar diskussionen på nätet. Och markerar en mera fysisk närvaro. Men BiS har väl aldrig haft så många kanaler att föra ut bibliotek-i-samhälle-frågor som nu: Twitter, Facebook, nyhetsbrev. Hoppas alla kan leva sida vid sida med tidningen och befrukta den! 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.