För att kunna arbeta med ”integration” måste den strukturella rasismen på bibliotek först erkännas

I Karin Råghalls krönika baserad på hens kandidatuppsats Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism synas begreppet ”integration” och hur det används i biblioteksvärlden. Bibliotek i Sverige kan inte arbeta med integration utan att först erkänna den strukturella rasism som finns överallt i samhället, och inte minst på bibliotek.

Text: Karin Råghall

”Spännande, kan du inte skriva en kort och enkel sammanfattning?” Så lät det ofta när jag berättade om min c-uppsats i biblioteks- och informationsvetenskap Talande tystnad. En analys av hur biblioteksdiskurser om integration förhåller sig till rasism – som blev klar i januari.   

Går det att skriva kort och enkelt om relationen mellan integration och rasism? Frågan dök åter upp i mitt medvetande när jag ett par månader senare satt i min lägenhet i ett majsnöigt Kraapohke/Dorotea och läste Nästa gång elden av James Baldwin. Boken gavs ut första gången 1963 i USA i en tid av intensiv politisk kamp mot rasism. Baldwin konstaterade då att han inte ville bli ”integrerad i ett hus som står i lågor” – han ansåg att Förenta staterna behövde göra upp med rasismen i grunden.

James Baldwin

James Baldwin, författare till Nästa gång elden. Foto Allan Warren CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en)

Baldwin beskrev också vita människors oförmåga att släppa föreställningen om att de äger något slags inneboende värde som svarta människor saknar. Den oförmågan lever och frodas även i dag, drygt 50 år senare. Tankefiguren finns till exempel (om än i en annan skepnad) mellan raderna i en rapport om bibliotek och integration som jag granskade i min uppsats.

I uppsatsen undersökte jag hur begreppet integration förstås och används i biblioteksvärlden. Vad menar vi när vi talar om integration? Vem ska integreras i vad och av vem? Vad är det vi föreslår för åtgärder när vi ska göra integration? Undersökningen tog sin utgångspunkt i att vi lever i ett samhälle genomsyrat av strukturell diskriminering och rasism. Detta har kartlagts av en rad forskare inom olika discipliner, som visat hur rasism och diskriminering regelmässigt sker på bostadsmarknaden, i arbetslivet, politiken, rättsväsendet, skolan, vården, kulturen – ja i hela samhället.

Berättelser och vittnesmål om rasism finns ju också på många andra håll, bland annat på bibliotek. Endast den som inte själv drabbas kan välja att blunda eller hålla för öronen. Jag tyckte inte det verkade vettigt att undersöka integration samtidigt som jag blundade eller höll för öronen.

Därför handlar uppsatsen om integration i ett rasistiskt samhälle.

För den som undrar hur jag gick till väga valde jag att granska en rapport som hör till den nationella biblioteksstrategin – Kliv fram. Bibliotek, segregation och integration – beställd av Kungliga biblioteket. Genom att granska en sådan text ville jag få en inblick i vilken världsbild människor på myndighetsnivå har gällande integration och rasism.

Jag var särskilt nyfiken på vilka bilder av Sverige och svenskhet som målades upp och vilka tystnader som gick att iaktta. Att fästa uppmärksamhet vid sådana saker hör inte till de mest hyllade vetenskapliga metoderna – icke desto mindre fann jag dem lämpliga för mitt projekt. För jag ville ju inte blunda eller stänga öronen (cred för denna inställning ska feministiska och postkoloniala forskare ha).

Begreppet integration definierades aldrig i den rapport jag analyserade. Men den övergripande innebörden var att ett Vi ska integrera några Andra i ett relativt problemfritt samhälle (åtminstone i ett samhälle som inte har problem med strukturell rasism).

Exakt vilka som ska integreras var inte heller helt klart, de beskrevs omväxlande med termer som asylsökande, nyanlända, personer med andra modersmål än svenska, flyktingar, utrikesfödda, utlandsfödda, personer med utländsk bakgrund, andra och tredje generationens invandrare, ensamkommande barn och boende i sämre ställda områden. Ett gemensamt drag var att de ofta sågs som ett problem eller en belastning för Sverige. Deras närvaro villkorades också på olika sätt. Till exempel genom en föreställning om att personer som invandrat till Sverige behöver vara ”lönsamma” för att få ett existensberättigande.  

De som ska integreras framställdes också som hjälplösa och förknippades med olika brister. Uppgiften för biblioteken blev här att inta en hjälparroll: biblioteken (som ofta blev synonymt med Vi:et eller svenskheten) kan hjälpa De Andra att komma ut från hemmen, navigera på en osäker bostadsmarknad och få ”rätt värderingar”.  

Jag ska ge ett exempel. I rapporten beskrivs hur ett folkbibliotek har rekryterat arabisktalande biblioteksvärdar. En av dessa avböjde att medverka vid ett arrangemang med en homosexuell konstnär. Utifrån denna händelse skapar rapportförfattaren en bild av att ”svenskar” per automatik ser sig som ”jämlikar med homosexuella och ickebinära” medan arabisktalande har omoderna värderingar. Denna problembild får sedan utgöra en förklaring till överrepresentationen av svensktalande, vita inom bibliotekariekåren – genom att arabisktalande framställs som ”svåra att anställa” med hänvisning till ”kulturskillnader”.

Några saker som inte ryms i ovanstående problembild är diskriminering av personer som rasifieras på arbetsmarknaden eller hbtq-personers faktiska situation i Sverige i dag (apropå ickebinära och andra transpersoners situation är SOU 2017:92 en bra källa att börja i).

De föreställningar och problembilder som rapporten för fram bygger på att vi stänger ögon och öron för forskning om rasism, erfarenheter av vardagsrasism och betydelsen av en migrationspolitik som hindrar familjer från att leva ihop och numera bygger på att anställningsbarhet snarare än skyddsbehov avgör om man får stanna i Sverige.

Enda gången rasism nämns i rapporten är i ett stycke om ett par oupplysta högerextrema individer och grupper på landsbygden. Rasismen placeras någon annanstans. Inte här hos oss. Inte på biblioteken. Åtminstone inte när vi pratar om integration.  

Om rapporten framställer integration som lösning på segregation, pekar min analys snarare mot att ett arbete mot segregation behöver fokusera på att motverka diskriminering, ojämlikhet och rasism. Vidare behöver biblioteken säkerställa att arbete ”för integration” inte osynliggör och/eller förstärker strukturell diskriminering och rasism. Detta innefattar med nödvändighet att problematisera ”svenskheten”. Den som fötts i Sverige och passerar som ”svensk” är inte per automatik jämställd, hbtq-vänlig och antirasistisk, punkt.

I Nästa gång elden uppmanar Baldwin sin brorson att lita till sina egna erfarenheter och inte låta sig begränsas av andras – framför allt vitas – föreställningar: ”Du är förlorad eftersom de i bästa fall endast kan ha att göra med dig som symbol eller offer men aldrig som människa.”

Att tänka på den meningen, prata om den med kollegor och bära den med sig kanske också kan vara en slags början för bibliotek(arier) som vill arbeta mot rasism i vårt samhälle.    

Uppsatsen

Läs mer

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.