Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tar upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

• Denna text är hämtad ur bis 2018:04

Ur SBUB:s arkiv på Stockholms stadsarkiv.

”Stök” på biblioteken har diskuterats ivrigt i media de senaste två–tre åren. Vissa bibliotek har problem med besökare som är högljudda, stör andra användare, bråkar med personalen och till och med uppträder hotfullt eller skadar böcker och inredning. Bibliotek har varit tvungna att stänga tillfälligt. Biblioteksföreträdare har hävdat att biblioteken rymmer många olika verksamheter och att dagens biblioteksbesökare måste acceptera att biblioteken inte är helt tysta. Å andra sidan framförs av besökare och andra att biblioteken ofta är de enda tysta och lugna platserna för läsning, studier, avkoppling och kulturupplevelser som samhället erbjuder, vilket är betydelsefullt för många människor, och att biblioteken måste leva upp till de förväntningarna. Av media kan man få intrycket att detta är något nytt på de svenska biblioteken.

Jag ska inte gå in på argumentationen kring ljudnivån eller allvaret i de aktuella händelserna, men jag vill framhålla att detta inte är något nytt. Ingrid Atlestam berättar i Fullbokat (1997), att stök på bibliotek finns rapporterat redan under senare delen av 1800-talet från Göteborgs Stads Folkbibliotek på Haga Östergata. Vaktmästaren Emanuel Andersson anställdes bland annat för att hålla ordning på de ynglingar som väsnades i och utanför biblioteket.

Från Stockholms barn- och ungdomsbibliotek (SBUB) på Drottninggatan 65 rapporterade bibliotekarierna Anna Landergren och Eva Ringenson i en artikel i Biblioteksbladet 1927, att det samlades ”en del mindre önskvärda element […] med vilka de tjänstgörande […] ofta hade animerade uppträden”. Det var bråkigt särskilt i kapprummet och den handlingskraftiga städerskan och allt-i-allon Matilda Hedberg fick avlönas extra för att hålla ordning. Eva Ringenson berättade i en artikel i Svenska Dagbladet 1961 att den vanliga benämningen på bibliotekarierna på SBUB var ”käringarna”. I bibliotekets arkiv har sparats följande upprörda lapp, troligen skriven av någon utkörd pojke:

Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen

När den respektingivande Anna Landergren en eftermiddag gick hem upplät en gosse sin röst: ”Nu gick käringen, nu blir det kul!”

Harriette Söderblom, barnbibliotekarie i Stockholm i många år, berättar för mig i en kommande intervju i Biblioteksmuseiföreningens årsskrift 2018 att hon på Gubbängens bibliotek en gång på 50-talet fick värja sig med en galge mot några hotfulla pojkar. En annan gång valde hon att stänga in sig i biblioteket tillsammans med de bråkiga pojkarna, vilket lugnade ner dem. När polisen fick veta det, började de köra förbi biblioteket på kvällarna och det blev mycket bättre. Barnbiblioteket vid Medborgarplatsen, där Harriette senare var chef, och som låg i entréplanet med en lite undanskymd entré från Folkungagatan, hade på 60- och 70-talen stora problem med knarkare och alkoholister.

När jag själv arbetade på Kallinge bibliotek utanför Ronneby 1970–1972 fylldes biblioteket på kvällarna av ungdomar, både pojkar och flickor, det blev skrik och skratt och (alltför) hög ljudnivå och det hände att det utbröt krig med böcker. En pensionerad polis anställdes för att hålla ordning.

Det här är bara några exempel, men det går ändå att se samband och dra några enkla slutsatser. Då som nu är bråk och ordningsproblem på biblioteken symptom på brister i samhället. I centrala Stockholm bodde i början av 1900-talet massor av fattiga familjer med många barn. Familjerna var trångbodda, inga daghem eller fritidshem fanns och barn och ungdomar saknade sysselsättning på eftermiddagar och kvällar. Naturligtvis sökte de sig till det ombonade barnbiblioteket, lockade mera av ljus och värme än av böckerna.

I Kallinge fanns fortfarande i början av 70-talet varken daghem, fritidshem eller fritidsgård. Femåringar satt med en smörgåspåse i handen på bibliotekets trappa när vi öppnade kl 10, på eftermiddagarna strömmade skolbarnen in och på kvällarna ungdomarna. Många bibliotek hade liknande erfarenheter. Ida Holmlund har försett mig med tidningsklipp från 1974, där biblioteket i Kramfors kräver insatser från skolan, till exempel bättre uppehållsrum på skolan och skolvärdinna på biblioteket, eftersom skoleleverna tar över helt vissa tider på dagen. Skolan avsvär sig ansvaret och föreslår att biblioteket ska anställa ”en värd som har skinn på näsan”.

I Stockholm med omnejd är säkert både problem och orsakssammanhang mera komplicerade men slutsatsen är densamma, orsaken är brister i samhället. Politiker måste förmås att se sambanden och vi (och särskilt Svensk biblioteksförening, som säger sig arbeta för starka bibliotek) måste se till att debatten inte enbart handlar om vakter och trygghetslarm utan hur man ska lösa de grundläggande problemen i ett bredare samhällsperspektiv. Det räcker inte med kortsiktiga insatser i akuta situationer. För att underlätta en sådan inriktning på debatten måste det kommande förslaget till en nationell biblioteksstrategi identifiera och beskriva bibliotekens roll i samhället!

Lena Lundgren

Läs mer

• Prenumerera på bis