Sverige, Läsdelegationen (2018). Barns och ungas läsning: ett ansvar för hela samhället. Stockholm: Norstedts juridik. SOU 2018:57.

Läsdelegationens betänkande. Omslag.

Denna text är hämtad ur bis 2018:03

Barns och ungas läsning bekymrar många, av olika anledningar och med olika syften, och många insatser görs. Den Läsdelegation, som regeringen tillsatte 2016, har nu genomfört sitt uppdrag och lämnat sitt betänkande till kulturminister Alice Bah Kuhnke.

Läsdelegationen har haft i uppdrag ”att samla aktörer runt insatser för barns och ungas läsning inom och utanför skolan med syftet att skapa mera likvärdiga förutsättningar för alla barn och unga att nå en fullgod läsförmåga och lustfyllda läsupplevelser”. Till ordförande utsågs Katti Hoflin, då stadsbibliotekarie i Stockholm. Delegationen bestod i övrigt av Nisha Besara, teaterchef för Unga Klara, Ulf Fredriksson, docent i pedagogik vid Stockholms universitet, Ann-Helén Laestadius, författare och journalist, Lars Lagerbäck, fotbollstränare, Monica Widman-Lundmark, förbundssekreterare vid ABF, Martin Widmark, författare, och Johan Unenge, illustratör och författare.

Greppet har som synes varit brett. Det kan inte ha varit lätt för denna disparata grupp att hitta några nya infallsvinklar på ett område, som tidigare har ägnats så många avhandlingar, studier, kunskapsöversikter, undersökningar och projekt av olika slag, vilket är väl känt och dessutom framgår av den omfattande referenslistan. Man kan genast konstatera att betänkandet har sitt värde främst i att det ger en översikt över en stor del (dock inte allt) av det som gjorts. Kreativiteten har säkert också begränsats av att förslagen skulle läggas inom ”oförändrade kostnadsramar för den statliga kultur- och utbildningspolitiken”. De flesta förslagen är förstärkningar och/eller förtydliganden av sådant som redan pågår eller som har påpekats i andra utredningar, exempelvis av den nationella biblioteksstrategin. Det gäller behovet av bemannade skolbibliotek i alla skolor, vikten av tidig lässtimulans, föräldrar och andra vuxna som läsande förebilder och läsning på lov. Delegationen betonar att samverkan mellan olika aktörer måste stärkas och att fortbildningen för berörda yrkesgrupper bör utökas, allt ganska förutsägbart. Emellanåt kläcker delegationen ur sig rena självklarheter: ”Delegationen vill betona vikten av att alla elever, oavsett förutsättningar och behov, ges möjlighet att utveckla en fullgod läsförmåga.”

Några nya förslag lägger dock delegationen fram. Ett tydligt formulerat uppdrag till förskolor och fritidshem att arbeta med litteratur är ett sådant. Läsfrämjandelyft för bibliotekarier, lokala läsfrämjande ambassadörer för de nationella minoritetsspråken, ett nationellt samlande Läsråd, som kan fortsätta Läsdelegationens arbete och ett Läscentrum, som kan fungera som ett forskningscentrum, är andra mera konkreta förslag. Ansvarsfördelningen mellan dessa och Kulturrådet och KB är dock oklar. En affisch avsedd för BVC-mottagningarna har tryckts upp på flera språk. Några ”framtidsfrågor” pekas även ut: bland annat utökad undervisning för pedagoger och bibliotekarier inom relevanta områden (där saknas dock kunskap om barn- och ungdomsmedier!) samt forskning och kunskapsspridning. Delegationen lyfter också fram en viktig sak: att finansieringen för insatser och projekt är kortsiktig och att det behövs långsiktig eller permanent finansiering för läsfrämjande verksamhet. Hur detta ska gå till framgår inte.

Men biblioteken saknas

”Utanför skolan är biblioteken de enskilt viktigaste aktörerna i det läsfrämjande arbetet”, påpekas i direktiven till Läsdelegationen. Att de lokala folkbiblioteken och regionbiblioteken länge har arbetat läsfrämjande nämns också i översikten över pågående läsfrämjande arbete. Utöver detta är bibliotekens roll njuggt behandlad.

Det är en stor brist att delegationen har saknat någon ledamot med grundlig kunskap om bibliotekens mångåriga och omfattande insatser för att stimulera barns ooch ungas läsning, till exempel en representant för regionbiblioteken. Den enda biblioteksrepresentanten, Katti Hoflin, har stockholmserfarenheter och stockholmsperspektiv, och uppenbarligen ingen överblick över vad som har pågått och pågår runt om i landet. (Samtliga fokusgrupper har också genomförts på stockholmsskolor.) I den referensgrupp om elva personer, som delegationen har använt, har bara två folkbibliotekarier ingått. Det snäva perspektivet syns även i referenslistan. Där saknas till exempel Barnbibliotek och lässtimulans, Amira Sofia Sandins gedigna genomgång av 93 lässtimulerande projekt. Sandin skriver om barns och vuxnas syn på läsning, om barns delaktighet, om samarbete och utvärdering, aspekter som borde ha varit högst relevanta för Läsdelegationen, och som den också berör, men mycket ytligt. När det gäller barns syn på läsning finns också Åse Hedemarks redovisning av intervjuer med 100 tioåringar om deras syn på läsning och bibliotek, Barn berättar. Inte ens den åberopas trots att den hade kunnat komplettera delegationens fokusgrupper. Den andra delen av betänkandets titel, ”ett ansvar för hela samhället”, ingav andra förhoppningar. Den omfattande referenslistan, liksom delegationens aktiviteter, har en tung slagsida mot läsningen i skolan, trots att direktiven betonar både läsförmåga och lustfyllda läsupplevelser och delegationen hade i uppdrag att dels samla insatser för läsning i och utanför skolan och dels ”beakta relevant forskning och beprövad erfarenhet och hämta inspiration från olika initiativ inom det läsfrämjande området i och utanför Sverige”.

Det ska bli intressant att se om något av Läsdelegationens blygsamma förslag kommer att förverkligas eller om den blir en av alla dessa utredningar som bara läggs till handlingarna, jämför med Barnkulturutredningens betydligt tyngre betänkande Tänka framåt, men göra nu, som den nya borgerliga regeringen 2006 kastade i papperskorgen.

Men en annan fråga är viktig att diskutera: Varför glöms biblioteken så ofta bort när barns läsning diskuteras? Bristande kunskaper i olika yrkesgrupper och samhällsfunktioner om vad biblioteken arbetar med? Dålig information från bibliotekens sida (dags för lite självkritik?) Ett uttryck för de problem med svag samverkan med BVC, förskola och skola, som upplevs av många bibliotekarier och som har beskrivits i flera studier och utvärderingar? Vem kan bidra till att lyfta fram bibliotekens läsfrämjande arbete bättre? Vad gör Svensk biblioteksförening till exempel?

Lena Lundgren

Litteratur

Barns och ungas läsning: ett ansvar för hela samhället. SOU 2018:57.

Hedemark, Åse (2011). Barn berättar: en studie av 10-åringars syn på läsning och bibliotek. Stockholm: Svensk Biblioteksförening. Tillgänglig på föreningens hemsida.

Sandin, Amira Sofie (2011). Barnbibliotek och lässtimulans: delaktighet, förhållningssätt, samarbete. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm. Tillgänglig på Regionbibliotekets hemsida.

Tänka framåt, men göra nu: så stärker vi barnkulturen. SOU 2006:45.