En kvinnlig Lawrence av Arabien

På semestern hinner man ju läsa, och för mig blir det gärna historia eller biografier. Nu senast George Prochniks biografi Stefan Zweig vid världens ände, och Guadelope Nettels fina biografiska Kroppen jag föddes i.

I Allt om historias årsbok 2014 läser jag en intressant artikel om en kvinna jag inte kände till, arkeologen Gertrude Bell, som likt en Lawrence av Arabien spelade en minst lika stor stor roll när nationen Irak grundades.

Hon övergick snart från arkeologi i Mellanöstern till att bli diplomat, äventyrare och – spion under första världskriget. Hela historien om mellanöstern är fylld av tragik, redan på 1880-talet började de första judarna från Ryssland emigrera till det utlovade förlovade landet i Palestina. Tråkigt nog bodde det redan ett folkslag där. Immigrationen fortsatte, inte minst sedan fascismen fått makten i flera europeiska länder. Britternas vankelmod i Palestinafrågan spädde på terrordåd, från både judisk och arabisk sida. Britterna slog tillbaka hårt, och hårdast mot araberna.

1920 vid fredsförhandlingarna i Sèvres efter första världskriget utlovade segrarmakterna inte bara ett judiskt Palestina, man lovade också ett fritt Kurdistan och fria arabiska länder i mellanöstern. Det enda löftet man höll var det till judarna i Palestina, men först efter lång betänketid, 1948.

I Irak var det oljan britterna inte ville förlora, sjöfarten hade på 1920-talet övergått från kol till olja. Genom Gertrude Bells förmedling sattes en brittisktrogen prins från Saudiarabien, Faysal, in som kung av Irak. Han hade ambitionen att ena landets tre stora befolkningsgrupper, men avled tragiskt redan 1933.

Nu började upproren i Irak på allvar. Britterna var rädda för att om man skulle förlora Irak så skulle Iran också falla, och sedan kanske kronjuvelen Indien. Man slog därför tillbaka hårt mot upproren. ”Vi har dödat 10.000 araber denna sommar” skrev T.E. Lawrence ironiskt 1920. ”Ett sådant genomsnitt kan vi inte hoppas att upprätthålla, eftersom landet är fattigt och endast glest befolkat.”

Gertrude Bell fick i uppgift att skola in Kung Faysal av Irak, men själv blev hon politiskt isolerad i Bagdad. Hennes tjänster var inte längre efterfrågade av de brittiska politikerna, och 1926 tog hon sitt liv.

Fortsättningen känner vi. 1958 mördades den siste kungen av Irak och tio år senare tog Saadam Husseins Baathparti makten i en ny kupp. Efter USA:s två invasioner i Irak lämnades ett land i fullständig ruin, prisgivet åt inbördeskrig och fattigdom. Islamiska Statens framfart i Irak underlättades av landets upplösning, IS hade startat som en liten rebellgrupp i Syrien, grannlandet som också urartat fullständigt efter diktatorn al-Assads död. Idag är antalet flyktingar i världen större än det varit sedan andra världskriget, inte minst på grund av kriget i Syrien, Inget pekar på att det kommer att upphöra snart.

Nationalism var ett okänt begrepp i Irak innan britterna kom dit i samband med första världskriget. De religiösa motsättningarna var ganska få. Redan Gertrude Bell var dock pessimistisk: ”Mesopotamien är inte en civiliserad stat. Det består i stort sett av vilda stammar, som inte vill bära medborgarskapets bördor.”

Resten är, som man säger, också historia.

Mats Myrstener

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s