I Etc Malmö, en veckotidning som utkommer i Sveriges tredje stad, en klen tröst sedan S-tidningen Arbetet las ner, läser jag om valfrihetens tyranni. En amerikansk professor, Barry Schwartz, har skrivit boken The paradox of choice. ”Maximal välfärd skapas av maximal individuell frihet” är den rådande politisk-ekonomiska dogmen sedan avregleringarna startade på 1980-talet i Västeuropa.
Det var ett tänk som snart också skulle gälla den offentliga sektorn. Sjukvården är ett bra exempel, eller skolvärlden. I det läget gäller det att själv vara expert, det är ju ditt ansvar att välja rätt, och väljer du fel så kan det stå dig dyrt. Allt ansvar läggs över, från samhällets skuldror, till den enskilde.
Det är ju en sak att råka välja fel sorts ketchup bland hundra olika sorter i affären. En helt annan att välja fel skola till barnen, fel barnomsorg (om det finns någon att välja), fel förlossningssjukhus eller fel åldringsvårdare till gamla mormor.
Enligt den senaste Timbro-rapporten har fattigdomen i Sverige halverats på tio år, främst beroende på sänkta skatter och låg inflation. Men vad hjälper det mig om jag har mer pengar i plånboken, när inte sjukvården i Stockholm fungerar, eller när kollektivtrafiken inte fungerar, den psykiska ohälsan bara ökar, och elevernas resultat i skolan försämras drastiskt?
Kanske kommer det att ta många år att bygga upp ett fungerande samhälle igen? Om det över huvud taget är möjligt? Att vända en oceanångare som styr i fel riktning är ju inte alldeles lätt när kapten och styrman inte ens vet åt vilket håll man ska styra? Och besättningen inte vågar protestera. Själv kan jag som passagerare ju bara se på medan skeppet styr mot nästa isberg.
(Och apropå valfrihet: I vissa amerikanska delstater kan den dödsdömde faktiskt välja på att avrättas med giftinjektion eller i elektriska stolen! Kommentar överflödig.)
Mats Myrstener
BiS 