Jag läser i Dagens Etc 17/12 att få med utomeuropeisk bakgrund påbörjar en högskoleutbildning i Sverige. Bara en procent av studenterna 2012/2013 hade bakgrund i Sydamerika och bara två procent i Afrika.
I Zahra Bayatis avhandling ”Den Andre” pekas på diskrimineringen inom utbildningen, t.ex. att studenter med ursprung i andra länder exkluderas och diskrimineras på lärarutbildningarna i Sverige. Studielitteraturen är eurocentrisk, studenternas bakgrund, språk och erfarenheter tas inte tillvara i undervisningen. Segregationen pågår tyvärr från grundskolan till universiteten.
Författaren Tobias Hübinette, som själv är adopterad, anser att lärarkåren är allt för homogen, och inte gärna tar till sig nytänkande. Det fria skolvalet har förvärrat situationen. Ansvaret har lagts över från samhället, till individen.
I tidskriften Fokus skriver ekonomen Klas Eklund om utrikes födda unga mäns svårighet att komma in på universitet och arbetsmarknad. De riskerar att bli ”tredubbelt ratade”: i skolan, på arbetsmarknaden, och socialt.
Det finns dock ett litet hopp menar Tobias Hübinette. Trots att skolan och samhället fortfarande har stora klassklyftor så har många ungdomar från arbetarklassen fått göra en klassresa sedan 1950-talet. Det var skolans och universitetens utbyggnad efter kriget 1945 som möjliggjorde detta. Av det kan vi lära oss en hel del, menar han.
Möjligheterna finns. Det är bara att börja satsa. Och hur är det på biblioteken?
(Läs också detta inlägg där professor Martin Ingvar dömer ut den svenska skolan för att man satsar alldeles för lite på läsning.)
Mats Myrstener
BiS 