”Ärade bybor, lyssna nu noga, när Zhang Kou ska beskriva paradiset på jorden. När kejsar Liu av Stora Han grundade landet, befallde han byborna att odla vitlök åt honom”
Nobelpristagaren Mo Yan (hans pseudonym betyder ”tala inte”) har bara fem böcker översatt till svenska (av förlaget Tranan, på franska finns 18). Vitlöksballaderna publicerades 1988, året efter hans genombrottsroman Det röda fältet. Den inleds med det ovannämnda citatet, som sägs vara ett utdrag från en sång av den blinde sångaren Zhang Kou.
Han böcker utspelas nästan alla i provinsen Shandong i östra Kina, i vad som i böckerna beskrivs (måhända ironiskt) som ”Paradisets län”. Vitlöksballaderna handlar om Gao Ma, hans storebror Gao Yang och hans flickvän Jinju i en by som är helt beroende av vitlöksodlingen. När regeringen har beordrat en överproduktion som inte går att sälja gör byn uppror mot de lokala myndigheterna. Resten som följer är en katastrof.
Ett nobelpris kan upphöja ditintills ganska (internationellt) okända författarskap. Så skedde ju med Isaac Bashevis Singer, Elias Canetti och Naguib Mahfouz, för att nämna några på senare år. Mo Yan påminner såtillvida om Mahfouz, eller om våra svenska arbetarförfattare Lo-Johansson eller Moa Martinson. Hans stil är realistisk, närmast smärtsamt naturalistisk, och han beskriver osentimentalt de värsta grymheter. I Det röda fältet blir en kinesisk motståndsman levande flådd av den japanska armén, i Vitlöksballaderna är skildringarna från fängelset där Gao Yang hamnar minst lika grymma.
Men språket är fantastiskt levande, kryddat med den mustigaste och mest slagfärdiga dialog, som innehåller både kärlek och komik. Regissören Zhang Yimou har filmat Det röda fältet, liksom en fantastisk film med den prosaiska titeln Att leva, som skildrar femtio år av kinesiskt liv, från tiden före kommunismen till kulturrevolutionen.
Mo Yans förhållande till kommunistpartiet i Kina är komplicerat. Han är medlem och tog som ung värvning i Folkets befrielsearmé där han arbetade på den s.k. kulturenheten. Han lämnade armén först 1997. 2010 deltog han i en hyllande bok om ordförande Mao för vilket han blev kritiserad. Själv lever han upp till sin pseudonym och talar istället i sina böcker.
Vitlöksballaderna är mycket kritisk mot de lokala myndigheterna i Shandong. Han undviker att kritisera kommunistpartiet, boken har istället bl.a. tolkats som kritik av ”kapitalistiska experiment” i den kinesiska ekonomin. Hans popularitet gör honom svår att attackera från myndighetshåll. Boken är ett läsäventyr av sällan skådat slag. Men för den som finner den allt för magstark kan jag också rekommendera Dai Sijies underbara roman Balzac och den lilla spetsknypplerskan.
Från Kina beger jag mig på läsandets resa över till Japan och den uppmärksammade Haruki Murakamis senaste bok Den färglöse herr Tazaki. Det är den första bok av Murakami jag läst, och den gav mersmak. Kanske inte av nobelprisklass, men underfundig och underhållande. Och mycket olik Vitlöksballaderna.
Tsukuru Tazaki är en man utan stora yttre egenskaper, precis som hjälten i Robert Musils berömda roman. Han är arkitekt och ritar tåg- och tunnelbanestationer, vilket det finns många av i Tokyo. Han bär på en oförlöst konflikt sedan sin studenttid i Nagoya. Han umgicks med fyra vänner, som ett stillsamt femte hjul bredvid två manliga och två kvinnliga, mycket intelligenta och färgstarka vänner. Plötsligt en dag säger de upp bekantskapen med Tazaki, utan att ge något skäl. Han beger sig stukad och med svansen mellan benen till Tokyo för att studera vidare.
Många år senare, påhejad av sin nya flickvän Sara, bestämmer han sig för att söka upp sina fyra vänner, varav en blivit mördad, för att få veta vad som egentligen hände. Vi får bl.a. följa med honom till Finland, vilket blir en upplevelse för läsaren.
Boken har inga politiska dimensioner, som tidigare Murakami-böcker. Den är istället melankolisk på ett fint sätt, och handlar om vänskap och mänsklig samvaro, och säger nog lika mycket om japanskt liv som Mo Yang om Kinas blodiga historia.
Min världsodyssé i nobelpristider avslutar jag i Istanbul, med Orhan Pamuks Den svarta boken, som jag väl borde ha läst för flera år sedan, Pamuk fick ju som ovanligt ung nobelpriset 2006. Den utspelas helt och hållet i Istanbul, och ett besök i denna kosmopolitiska stad, i författarens fotspår, kan rekommenderas.
Pamuk är inte helt lättillgänglig, han blandar saga, turkisk historia och nutid på ett säreget sätt. Jag brukar annars följa den amerikanska bibliotekarien Nancy Pearls uppmaning att lägga ifrån mig en bok som inte gripit tag efter 50 sidor, men väl inne i Pamuks universum är det omöjligt att följa bibliotekariens kloka men lite brutala råd.
Bokens huvudperson Galip upptäcker en dag att hans flickvän Rüya försvunnit. Gåtans lösning tror han sig finna hos deras gemensamme vän, tidningskolumnisten Celâl, som i sina kolumner under många år kommenterat allt och alla i turkiskt liv och turkisk historia. Läsaren finner sig snart lika allmänbildad som författaren, det kan gälla språkfrågor, biodling, ottomanska sultaners kärleksliv, turkisk film eller populärmusik.
Galip gräver allt djupare i Celâls arkiv, samtidigt som läsare ideligen ringer för att tala med Celâl, berömma honom eller skälla ut honom. Det visar sig att han också försvunnit. Bara hans texter finns kvar.
Pamuk skapar en självlysande och flerskiktad text, lika mystisk som bokens huvudpersoner. Boken är knappast politiskt kontroversiell, Pamuk har tidigare kritiserat Turkiet för morden på kurder och armenier, för vilket han åtalats flera gånger, och är aktiv i turkiska PEN.
Han har en dotter, Rüya. Namnet betyder dröm.
Mats Myrstener
BiS 