Ett oberoende ”debattbibliotek”?

Den norske journalisten, tidigare bibliotekarien, och debattören Anders Ericson skrev i senaste bis (2014 nr 3) om hur ett oberoende norskt ”debattbibliotek” nu växer fram. Utgångspunkten är skrivningen i den nya norska bibliotekslagen, där det talas om att ”Folkebibliotekene skal være en uavhengig møtesplass og arena for offentlig samtale og debatt.”

Han ger sedan en rad exempel på hur detta utvecklats i praktiken i Norge: lokala frågor debatteras flitigt i biblioteken som kommunala planer, byggprojekt, nya vägar, miljöfrågor. Även globala frågor som oljeberoendet och matfrågan tas upp i biblioteket. Bibliotekschefen får en ny roll med större ansvar för bibliotekets roll i det lokala samhället, med större frihet gentemot kommunpolitiker att resa debattfrågor på biblioteksgolvet.

Ericson frågar sig sedan om detta är något för Sverige? Svaret är väl att många kommuner i Sverige redan tar detta ansvar, medan andra struntar fullkomligt. (Begreppet ”oavhängig”, eller ”oberoende”, finns inte i den svenska lagen.)  I den nordiska debatten har man ibland svårt att förstå det som i Sverige närmast är en helig ko, den ”kommunala självbestämmanderätten”. Den gäller inte bara bibliotek och många sociala och kulturella verksamheter. Tyvärr gäller den också den viktiga skolfrågan. Jan Björklund har krävt att skolorna skulle förstatligas, samma har krävts vad gäller sjukvården. När det gäller biblioteken är det för närvarande ganska tyst.

I Svenska dagbladet idag annonserar den nya kulturministern Alice Bah Kuhnke en stor satsning på biblioteken, ett ”bibliotekslyft” med tio miljoner om året i fyra år, med sikte på en ny biblioteksstrategi och frågan om hur bibliotekets ”demokratiska roll” (som poängteras i bibliotekslagen) ska kunna förstärkas. (Alice Bah är ju, vilket kanske inte är så dumt för oss som jobbar på bibliotek, också ”demokratiminister”.)

Så kallade ”litteraturhus”, som finns i Oslo och Bodø är nog ovanligare i Sverige, det enda jag känner till ligger i Nynäshamn utanför Stockholm. Många kommuner vårdar författarbostäder, men annars förknippar de flesta nog litteraturhus i Sverige med just kommunala bibliotek. Det har historiska förklaringar, men den fria roll som Ericson talar om fick folkbiblioteken i Sverige inte förrän på 1970-talet. Sedan dess har nog en tillbakagång skett, beroende inte minst på statligt ointresse. Vi får hoppas att detta kommer att ändras nu. (På Malmö stadsbiblioteks Tydabloggen talas om för många ”konsensusskapande feelgood-författarbesök”, vilket man ju kan fundera på?)

Ericson menar också att det är dags att bjuda in Sverigedemokraterna i Sverige till politiska debatter på biblioteket. Norska PEN:s ordförande William Nygaard menar att det handlar om yttrandefrihet, och att Sverige är för ”politiskt korrekt”. ”Ytringsfrihet er å akseptere den stemme [röst i politiska val] man ikke liker.”

Enligt IFLA:s förklaring om bibliotek och intellektuell frihet skall ”Bibliotekarier och annan professionell bibliotekspersonal uppfylla sina förpliktelser både gentemot arbetsgivare och biblioteksanvändare. I händelse av konflikt mellan dessa förpliktelser har användaren företräde.” Det kan vara bra att hänvisa till detta när bibliotekarier vill föra en offentlig debatt som inte kommunens ledning tycker om.

Anders Ericson har oförtrutligt drivit sin egen biblioteksblogg ”Biblioteket tar saka”. BiS har likaså stridit för detta ända sedan starten 1969. Kulturministern talade vid sitt möte på fredagen om bibliotekens roll för demokratisk samhällsutveckling och fri åsiktsbildning. Idag, efter åtta års ökenvandring med en oengagerad kulturminister, finns det ett visst hopp om att detta kanske ska kunna bli verklighet? Och nog kan Norge tjäna som exempel?

 Mats Myrstener