Nu var det 1914 och kärleken bär uniform

Vad betyder ett datum? Låt se. 9 augusti 1914 hade första världskriget varat i tretton dagar, allt sedan skottet i Sarajevo 28 juni och Österrikes krigsförklaring mot Serbien en månad senare. Jag vet inte om den sommaren var lika varm som årets, men nog var den ödesdiger (Barbara Tuchman har skrivit om den i boken Det stolta tornet). Den 2 augusti marscherade tyskarna in i Luxemburg, dagen efter i Belgien. Man trodde på en lätt passage, men belgarna gjorde heroiskt motstånd, vilket väckte sympati över hela världen. Sedan följde händelserna slag i slag.

Min farfar var nitton år, min farmor sex år äldre. Jag är inte säker på att han blev inkallad, hotet mot Sverige var inte lika prekärt som under nästa världskrig. Men min far berättade att farfar, som kom från fattigast tänkbara miljö i Hälsingland, upplevde sin rekryt i det militära som den bästa tiden i sitt liv. Gott om mat, en bäddad säng, manligt kamratskap, spännande skjutövningar, besök i Stockholm. Långt från slitet på sågen i Nor, där han arbetat sedan han gick ur den sexåriga folkskolan som tolvåring.

I dagens DN skriver Malin Ullgren om Agnes von Krusenstjerna, som på 1930-talet väckte sådant rabalder med sina erotiska skildringar i romanserien Fröknarna von Pahlen. Den föregicks av serien om Tony Hastfehr, där första delen, Tony växer upp, skildrar just krigsutbrottet 1914. ”Kärleken bär uniform” konstaterar Ullgren: de manliga förebilderna, som flickor som Tony blev förälskade i, bar alla uniform, Krusenstjernas älskade pappa var själv kapten på regementet i uppväxtstaden Gävle. ”Krig var inte i första hand krig” skriver Ullgren, ”det var i första hand en sorts ordning i samhällets översta skikt, och en manlighet som bestod av lika delar släktarv, faderlighet, romantik och sex”.

9 augusti 1914 föddes Tove Jansson, vilket uppmärksammats stort även i Sverige. Men det var också det år Selma Lagerlöf valdes in i Svenska akademin, vilket uppmärksammas Under strecket i SvD idag av litteraturvetaren Anna Nordlund. Lagerlöf var född 1858, Elin Wägner 1882, och Agnes von Krusenstjerna 1894. Elin Wägner är tidigt kritisk mot Lagerlöfs insats i kvinnorörelsen. Hon kallar henne kvick att dra fördelar och tjäna pengar, ”för [ett] temligen billigt pris godhetens förkunnerska”. ”Men hon offrar [i själva verket] inget för godheten”.

Elin Wägner skulle ändra åsikt när hon lärde känna mer allt vad Lagerlöf gjort för kvinnliga författare. Lagerlöf hade själv hjälpts fram av kvinnosakskämpen Sophie Adlersparre (som också startade ett kvinnobibliotek i Stockholm, Stockholms Läsesalong). Nu skulle hon själv göra samma sak. Hon instiftade ett eget stipendium för svenska författarinnor, hon skrev sina mest feministiska verk efter 1914, som romanerena om Charlotte Löwensköld och Anna Svärd, och hon arbetade aktivt för kvinnors rätt och ekonomisk jämställdhet fram till sin död 1940.

Elin Wägner skrev sin hyllade och uppmärksammade biografi om Selma Lagerlöf 1944, varpå hon själv valdes in i akademin som kvinna nummer två. Där skulle hon ge ut den första stora beskrivningen av Fredrika Bremers litteratur sedan 1896, året var 1949. När Wägner summerar Lagerlöfs insats blir det enligt Anna Nordlund: Lagerlöfs kvinnliga intuition, omgärdad med en kvinnopolitisk och ekologisk ideologi, vetenskapliga intressen och en hög medvetenhet om författandets villkor. Det kunde lika väl handla om Elin Wägner själv.

”Nu var det 1914” är också titeln på den första romanen i serien om Eyvind Johnsons alter ego, Olof. Den handlar om hur den fjortonårige Olof lämnar fosterföräldrarna i Norrbotten för att börja arbeta långt hemifrån, så fint skildrat i Jan Troells film ”Här har du ditt liv”. Det var alltså inte mer än hundra år sedan barn i Sverige började lönearbeta innan de knappt blivit tonåringar. Och det var knappast fråga om åtta timmars arbetsdag.

”Tiden är ingenting” skulle Eyvind Johnson lite illusionslöst hävda, t.ex. i sin sista roman, Livsdagen lång, som utspelas på en vanlig äng under många hundra år, där människan odlar och sår, armeer drar fram, skogsbränder härjar och älskande par ligger i varandras armar. För oss som lever nu är hundra år en mycket lång tid. Kanske särskilt för dagens korttänkande homo sapiens. Sett i längre perspektiv – i hela universums utveckling – är vi väl som Jan Fridegård filosoferade bara ett sandkorn i öknen, eller ett blixtrande och kortlivat stjärnstoft på en oändligt mörk och krigisk himmel.

 Mats Myrstener  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s