”Något av det mest fascinerande av allt han berättar i boken [Livet måste ha en mening, 1946] är det faktum att de människor som överlevde längst i dödslägren – tvärtemot vad man skulle kunna tro – inte var det fysiskt starkaste och friskaste utan de som hade starkast uppfattning om en mening med livet. De fångar som kunde knyta an till något som de satte värde på, till exempel en kärleksfull relation till sina barn eller en viktig bok som de ville skriva, fick genom det engagemanget något att leva för, något som gjorde det värt att uthärda allt lidande. De som inte kunde knyta an till någon djupare värdering miste snart livsviljan.
Frankls egen känsla av meningsfullhet härrörde från flera olika källor. Han satte till exempel stort värde på sin kärleksfulla relation till sin fru och var fast besluten att överleva så att han en dag skulle få träffa henne igen. Under de tunga arbetspassen i snön, med fötter som värkte av förfrysning och kroppen rådbråkad av brutal misshandel, brukade han frammana bilden av sin fru och tänka på hur mycket han älskade henne. Den kärleken räckte för att hålla honom uppe.
Han värderade också högt att hjälpa andra, och under tiden i lägren ägnade han sig därför oförtröttligt åt att hjälpa andra fångar att stå ut med sitt lidande. Han lyssnade på deras tragiska berättelser med stor medkänsla, kom med vänliga och inspirerande ord till dem och tog hand om sjuka och döende. Viktigast var att han hjälpte andra människor att knyta an till sina egna djupaste värderingar så att de också kunde hitta en känsla av mening, av signifikans. Och det gav dem bokstavligen styrkan att överleva.”
från Russ Harris, Lyckofällan, övers. Helena Hansson, Natur & Kultur, 2009.
återgett av Mats Myrstener
BiS 