Barn lånar mer, utom i Stockholm

I Metro 24 april läser jag att barn lånar dubbelt så mycket böcker ute i landet som i Stockholm. Det är boklån/invånare man mäter, inklusive e-böcker, och i Stockholm är siffran för alla åldrar nere i 4 volymer/person, Stockholms län, 4,5. Det är ungefär lika mycket som man hade på 1930-talet, och en kraftig tillbakagång sedan 1980-talet.

När det gäller barn 0-14 år (2012) är siffran 10 lån/inv i Stockholm, att jämföra med 20 per invånare i alla kommuner i Sverige!

 

Det finns alltså inga undanflykter för stockholmspolitikerna, det här är riktigt dåliga siffror! Felet är att man inte byggt ut stadsbiblioteket i takt med befolkningsökningen de senaste trettio åren, och dragit ner på att aktivt arbeta utåtriktat mot områden där läsningen är särskilt eftersatt. Det är en utbildningspolitisk fråga som borde beröra både skola och bibliotek, i skuggan av de katastrofala siffror vi ser vad gäller läsning och läsförståelse i alla tester idag.

 

Igår invigdes istället en ny stor köpgalleria vid Kungens kurva, efterfrågad av ingen. Varför, kan man fråga sig? Vad tänker politikerna på? (Medan ett topplag i damhandbollens Nacka tvingas spela allsvensk semifinal i en liten gymnastiksal, för idrottsplaner och -hallar saknas också.)

 

Stockholms kulturborgarråd skyller som vanligt ifrån sig i Metro: Hon anser enligt tidningen att alliansen gjort en ”historisk satsning” på biblioteken de senaste åtta åren.

 

Vad hon menar med ”historisk” framgår inte. ”Historiskt dålig?” Nej Madeleine, den historiska satsningen på folkbibliotek i Stockholm gjordes under den socialdemokratiska eran, på 1930-talet och efter andra världskriget. Stockholm var ett paradexempel på väl utbyggda folkbibliotek, i en stad som ändå växte rejält. Men många års skattesänkningar har åderlåtit systemet grundligt. Fortsätter det så kommer statligt och kommunalt finansierade och understödda folkbibliotek snart att vara ett minne blott.

 

Det är ungefär lika intelligent som att skylla skolans misslyckande på ”1970-talets flumskola”.

 

Argumenten kommer att upprepas i en papegojkör från alliansens politiker ända in på valdagen. Idag läser jag emellertid i Metro att alliansen redan förlorar väljare i Järfälla, Norrtälje och Huddinge. Fritt fall således, kanske finns det ändå hopp för framtiden?

 

Att satsa radikalt är att satsa på de grupper i samhället som idag inte läser alls, kanske inte ens har en egen dator. Ändå kan biblioteket inte låta bli t.ex. pensionärerna, som blir en allt friskare och efterfrågestark grupp. Och de välbärgade, som har råd att köpa böcker, är kanske inte alls intresserade av att läsa för sina barn. I läshänseende finns eftersatta barngrupper inom alla samhällsklasser. Det är ett verkligt dilemma, när bibliotekets resurser stadigt försämras.

 

Punktvis stöd med läsfrämjande åtgärder från statens sida hjälper knappast. Det behövs mycket mer planering än så. Kulturrådet har under alliansens tid förlorat allt inflytande och ersatts med en organisation av tekniker och byråkrater. Och Kungliga biblioteket har inte ens resurser för sin egen, nationellt bevarande, verksamhet.

 

Artisten Robyn sa i DN idag att hon var orolig för framtiden. Hon har framtidsångest och tror att vi är ”illa ute”. Allt pekar ju också mot det, men få verkar orka protestera längre. Vi får ett samhälle med allt fler ensamma, allt fler med psykiska problem. Jag har alltid trott på att biblioteket har en social funktion som mötesplats, att det är en av de allra viktigaste funktionerna i dagens datoriserade och individualistiska samhälle. Den funktionen är hotad och den kommer vi att få kämpa för. Det räcker inte inte med en ”bibliotekskiosk” här och där, som något ljushuvud föreslog i tidningen senast.

 

Mats Myrstener 

 

PS Artikeln i Metro bygger på en ny magisteruppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap, om skolbibliotekens betydelse för barns läsning, av Caroline Cassel West och Ann-Charlotte Knochenhauer.