En fotbollssupporter från Djurgården sparkades till döds innan matchen i Helsingborg igår. En unik händelse i sig, det har bara hänt en gång tidigare i modern tid i Sverige.
Stig Dagerman, som levde nära döden hela sitt korta liv, skrev en dagsedel i tidningen Arbetaren som börjar, ”Min brorsa är försvunnen…”. Den kom jag att tänka på: den handlar om alla som drabbats av det besinningslösa meningslösa våldet, då som nu.
BiS uttalande mot nazism och rasismen i samhället skulle också kunna handla om allt det meningslösa våld och hat som drabbar oss alla, när som helst, urskiljningslöst: män, kvinnor och barn.
Henrik Larsson, fd storspelare i Helsingborg, en av våra allra största, säger i dagens Metro: ”Det ska fanimej inte vara meningen att någon ska gå och dö. Man vill inte skicka sina barn på fotboll och så kommer barnet inte hem.” ”Detta är ett samhällsproblem”, säger våldssamordnaren Björn Eriksson. Ansvaret ligger enligt honom på lagstiftarna, polisen och klubbarna.
Men egentligen är det ett problem som angår oss alla. Hatet och rädslan och våldet mot oliktänkande, när det än förekommer, springer ur gemensamma rötter, som är okunskap, eller som man förr sa: ”obildning”.
På vägen hem från jobbet i bussen spelade chauffören Paul McCartneys underbara ballad ”Blackbird”. Den vill jag gärna tillägna den döde 43-årige barnafadern och hans familj, som enligt DIF:s sportchef var ”en vanlig kille, som gillade fotboll och att dricka öl”.
Och att koltrasten sjunger som berusad och besatt på kvällarna redan nu, det är inget Aprilskämt det heller.
Mats Myrstener
BiS 