I kulturdelen av söndagens DN 9 mars skriver journalisten Kristofer Ahlström som talat med intagna, bibliotekarier och författare om hur viktig och central litteraturens och bibliotekens roll kan vara för de som sitter i våra fängelser. På Hallanstalten finns ett av Sveriges största fängelsebibliotek med närmare 13 000 titlar. Själva bibliotekets miljö beskrivs som mysig och ombonad i jämförelse med fängelsets i övrigt kalla och strikta lokaler.
Thomas Öhnell som är bibliotekarie på Hall menar att det bör finnas ungefär samma utbud av böcker och tidskrifter innanför som utanför murarna. Tillgång till litteratur är en demokratisk rättighet och en viktig livlina för personer som är inlåsta. Genom att läsa skapas förutsättningar till kontakt och medvetenhet kring världen utanför. Hallanstalten planerar också att ha kulturdagar med teater, författarbesök och bokcirklar m.m.
I artikeln intervjuas bland annat Ricard Nilsson som är livstidsdömd för mord. Han lär vara kriminalvårdens högst utbildade person. Under de 14 år han varit fängslad har han ständigt läst och studerat för att mentalt och praktiskt förbereda sig för ett framtida liv utanför murarna. Ricard menar att man som fånge inte bara berövas sin frihet utan även sin identitet. Men genom att läsa har man möjlighet att få en ny roll och att utvecklas som person och bygga upp en ny bild av sig själv. När du läser börjar du tänka annorlunda, menar han. Litteraturen fungerar ibland som ett överlevnadsredskap, särskilt i häkten och i isoleringscellen.
Ett annat område där litteraturen har stor betydelse är inom vård och omsorg. I sjukdom och kris har man länge funnit tröst, insikt och kraft i berättelsen och i vissa länder som exempelvis Storbritannien har man utvecklat dessa metoder betydligt mer än här. Just självbespegling, som är ett viktigt inslag när det gäller läsning, går som en röd tråd genom den så kallade biblioterapin och olika narrativa metoder där ”berättelsen” i sig ses som det centrala verktyget för att utforska individen och dess problematik.
Jag tror att vi inom bibliotekariekåren, som har ambitioner att arbeta som förmedlare av tankar och idéer, och som inte enbart i sin yrkesroll ser sig som en kvantitativ resurs i en slags gigantisk informationskarusell, har en hel del att lära av den livsviktiga biblioteksverksamhet som finns på våra fängelser.
För övrigt kan man notera att BiS började arbeta med frågan om fängelsebibliotek redan från föreningens start 1969.
http://www.dn.se/kultur-noje/litteraturen-innanfor-fangelsemurarna/
Annsofi Lindberg
BiS 