När Rose i Alice Munros prisbelönta novell Tiggarflickan arbetar i collegebiblioteket träffar hon sin blivande man. Hon känner med en gång att de inte passar ihop: han är rik, hon fattig, han tämligen grå och fantasilös, hon osäker på sig själv, skuld- och komplextyngd. Peripetin i novellen uppstår när hon länge betraktar honom liten och ensam i forskarcellen på biblioteket. Han har föreslagit att de ska gifta sig. Hon betraktar hans böjda rygg och väger ångestfyllt för och emot. Hon säger (lite överraskande för läsaren) ja, trots att hon känner på sig att äktenskapet inte kommer att bli lyckligt.
Jag kommer att tänka på en av svensk lyriks stora kärleksberättelser (som inte har med bibliotek alls att göra), Gunnar Ekelöfs diktsvit Diwán över fursten av Emgión. Den borde finnas på alla bibliotek, åtminstone Ekelöfs samlade verk som finns i pocket.
Fursten av Emgión är en kurdisk furste som infångas av de misstänksamma bysantinska härskarna i Konstantinopel (Istanbul). Han grips redan som ung, får sitta många år i fängelse tills han blivit en gammal man, innan han tillslut ”bländas” (dvs får ögonen utstuckna) och släpps, vilket var vanligt med fångar av högre börd. Hela diktsviten är en serie kärleksbrev till furstens ungdomskärlek, skriven under många år i fångenskap. En ohygglig verklighet som blir till den vackraste dikt. Dikt som överträffar verkligheten. Det är gripande och fantastiskt, tidlöst, precis som hos Alice Munro.
Ja hur många är vi inte som upplevt kärlek på bibliotek. Lycklig, olycklig, besvarad, obesvarad, blind, vansinnig? Som gör ont, men också är total hänryckning. Czeslaw Milósz sa att bibliotekarier är ett märkligt släkte därför att de arbetar hängivet ”för nästan ingenting”. Han menade nog lönekuvertet, till vilket bidrar bristen på uppskattning (utom från låntagarna), utsvettningen, både den fysiska och psykiska, osynliggörandet, hela den utmattande känslan av att likt Sisyfos rulla en stor otymplig sten uppför en brant backe om och om igen, ett stenblock som sedan alltid alltid rullar tillbaka nerför backen, varpå arbetet får startas om igen nästa dag.
Och ändå: kärleken till yrket! Kärleken till biblioteket. Till låntagarna och böckerna. Tjänandets ljuva plåga. Det kompenserar mycket, nästan allt, men inte riktigt allt.
Mats Myrstener
bild: Woody Allen och Romy Schneider i filmen ”What’s new Pussycat?” från 1965
BiS 