Poeten och marxisten Arnold Ljungdal hade varit med och grundat den viktiga studentföreningen Clarté i Lund, som också Karin Boye tillhört. Han blev fil.lic. i filosofi, bara 25 år gammal. Samma år 1926, debuterade han som poet med diktsamlingen Till den nya tiden, tydligt påverkad av den sovjetiska modernismen med Majakovskij i spetsen
Tre diktsamlingar och ett skådespel publicerade han före krigsutbrottet 1939. Han kom till SSB efter en kort lärotid på Gustav Vasa församlingsbibliotek redan 1928, och fick ett vikariat som assistent 1932. Först 1939 befordrades han till ordinarie andre assistent, dvs fast anställlning, efter att ha sökt tjänsten ett trettiotal gånger.
Arnold Ljungdals karriär på SSB hindrades med största sannolikhet av hans engagemang för fackliga frågor och kommunistiska sympatier. Hans essäbok Kulturen i fara (1927), vars tankar ibland gick stick i stäv med Stadsbibliotekets socialliberala upplysningsprojekt, ökade säkert inte hans chanser inom organisationen. Han förefaller ha haft stort stöd bland en del av den yngre kvinnliga personalen i assistentföreningen. Ljungdals namn dyker ofta upp i protokollen när han söker nya tjänster, som ofta faller på dåliga betyg från hans överordnade. Han hade tidvis ekonomiska problem och det protokollförs att han en gång egenmäktigt ”lånat” ur bibliotekets handkassa.
Ljungdal arbetade länge som ”salsinspektor”, dvs han var ansvarig för en av bibliotekets facksalar. Hans främste konkurrent, Hjelmqvists favorit Folke Löfgren, får alltid betyget ”väl ådagalagd duglighet” när en ny tjänst ska sökas. Ljungdal får särskilt dåligt betyg i ”punktlighet” av sin chef Knut Knutsson. Dessutom gavs betyg i noggrannhet, sätt mot allmänheten, självständighet, omdöme, förmåga till självständigt arbete, bokkännedom, intresse, raskhet och ledarförmåga (samt, för barnbibliotekarierna ”förmåga att upprätthålla disciplinen”).
När Ljungdal 1939 fick en ordinarie andre assistentjänst, med möjlighet att vikariera som extra bibliotekarie var han äldst av de sökande med absolut högst akademisk kompetens.
Ljungdal tog sin hämnd när han skrev en uppmärksammad roman som utspelades på Stockholms stadsbibliotek, Farväl till Don Juan (1941). Det är i första hand en relationsroman där huvudpersonens, Ljungdals alter ego Torsten, många förhållanden med olika kvinnor gås igenom. Intressantare är nog hans skildring från arbetsplatsen, men man kan påpeka att han främst skildrar de akademiskt utbildade medarbetarna, flera var med i den s.k. assistentföreningen. Vaktmästare, städpersonal och bokbindare, och de många kvinnliga medarbetare som stod lägre i rang inom bibliotekets hierarki, skildras inte alls.
Hans kritik gäller, med en marxistisk term, utsugningen av de arbetande på biblioteket. Jakten på utlåningssiffror och övertron på statistiken, som premierade utlåning av vad Ljungdal tyckte var enkel underhållningslitteratur. Men också de ledandes förakt för bildning och hyfs, det myckna övertidsarbetet, de trånga otidsenliga lokalerna, översitteriet från cheferna, där Hjelmqvist (stadsbibliotekarien Lundmark i boken), kallas en ”försynt och världsfrånvänd kammmarlärd”, och förste bibliotekarien Körner en ”stelbent akademisk pedant”. Mest kritik får den sataniske inköpschefen Montell (Knutsson) – ja det är över huvud taget märkligt att Ljungdal fick behålla jobbet efter bokens publicering.
”Han travade från disken till inspektörsrummet och från inspektörsrummet till disken med lass av efterfrågade planschverk. Han hjälpte de okunniga till rätta i ämneskatalogens mysterier eller ledsagade dem bort till hyllorna för att välja ut litteratur som svarade mot vars och ens smak och individuella förutsättningar.”
Hans karakteristik av SSB som ett ”industriellt storföretag” som satte en ”hänsynlös press på den mänskliga arbetskraften” är tidstypiskt socialistisk men känns också otvetydigt modern. De låga lönerna, negligerandet av de akademiska meriterna vid tillsättande av tjänster, tendensen att kritiklöst apa efter nymodigheter, var saker som assistentföreningen i sin fackliga kamp kritiserat under flera år på 1930-talet. Ljungdal var som nämnts en av de drivande i föreningen.
Det fackliga engagemanget var säkert en anledning att han ändå fick jobba kvar efter Farväl till Don Juan – det och att han var en relativt känd kulturperson. Efter kriget fick han till slut en tjänst som filialföreståndare vid det nya Medborgarplatsens bibliotek. En av hans stora insatser här blev ett förstaradsregister för svensk lyrik, som kom att användas under många år inom hela folkbibliotekssverige. Hans mesta kända bok Marxisismens världsbild, utkom 1947, och utgavs i flera upplagor.
Mats Myrstener
BiS 