1946 anställdes för första gången en ”telefonist” på SSB. På 1930-talet fanns länge ingen telefon på huvudbiblioteket för publiken. Endast högre chefer på SSB hade telefon, och kunde på så sätt ringa varandra eller till filialföreståndarna eller ner till upplysningsdisken.
Frågan om publik telefon kom ofta upp i protokoll, men avslogs. Det hade då hänt att besökare vänt sig till bibliotekspersonalen ”för att få låna telefonen”. Telefonen var den tidens högsta modernitet, men SSB kämpade emot så mycket man förmådde.
På 1930-talet fick allt fler människor tillgång till telefon hemma och på jobbet och tiderna förändrades nu radikalt. När en besökare åter hänvisats till cigarraffären på andra sidan Sveavägen hade en person kontaktat redaktören Hasse Z som skämtat om det i tidningen Strix. Den besökande herren ansåg att det var ett problem, som nu också blev offentligt: ”Trots dagliga klagomål från besökande kunna de icke utverka någon rättelse gentemot bibliotekets byråkratiska ledning.”
Men privatsamtal av bibliotekets besökare ansågs inte vara SSB:s sak att förmedla, meddelade stadsbibliotekarien Fredrik Hjelmqvist envist, med stöd av skolborgarrådet Oscar Larsson (s).
1937, efter en längre diskussion, bestämde sig emellertid de båda att en publik telefon skulle anskaffas, i samarbete med Televerket. Men oenighet om debiteringen av kostnaderna inom stadsförvaltningen sköt upp innovationen med ett helt år. Då hade det gått tio år sedan man öppnat portarna i maj 1928.
Bibliotekarien i upplysningsdisken hade förvisso en telefon, men den användes fortfarande sparsamt. Omlån per telefon godtogs inte och ingen egentlig upplysningstjänst utfördes i disken heller, till skillnad från i USA, där detta var en vanlig och en självklar del av tjänsten, och där alltid en bibliotekarie avdelades för att endast svara på telefonfrågor. Bibliotekarien Elisabeth Berggren från SSB menade efter sitt USA-besök 1936 att telefontjänst borde vara självklart i Sverige, åtminstone för ”yrkes- och affärsmän”, så som hon sett i USA.
Hon påpekade i Biblioteksbladet ett år senare att ”telefontjänsten” i Sverige ofta bara innebar att man talade om att ”boken fanns” (i katalogen alltså, men man hade inte tittat efter om den var utlånad). ”Mindre kan man knappast göra, om man inte helt vill hindra telefonens användning av låntagarna”, skriver Berggren. Hon hänvisar åter till ”jäktade affärsmän” som ”vilja vanligtvis ha koncisa upplysningar och ha ej tid att komma till biblioteket”. Någon sådan upplysningscentral skulle dock SSB aldrig bli.
Många regler på SSB förefaller oss idag märkliga. Ville man reservera en bok fick man vänligen anhålla om detta per brev. Skönlitteratur kunde dock bara reserveras över disk, inte ens skriftligt, och köerna på den populära litteraturen var ofta väldigt långa. Reglementet statuerar tydligt att personal skulle hjälpa låntagaren till rätta endast ”i mån av tid”. Vaktmästarpersonal, vars uppgift bl.a. var att göra bokuppställningar, fick absolut inte besvara publikens frågor. Böckerna var uppställda efter SAB-systemet, som knappast var känt av låntagarna, utlåningssystemet det amerikanska Newarksystemet, med enorma trallar vid utlåningsdisken där bokkorten förvarades.
Det var ändå en väsentlig skillnad från hur de gamla folkbiblioteken i Stockholm fungerat före SSB:s tillkomst 1928, med sina slutna hyllor och trånga osunda lokaler, där bibliotekspersonal visserligen gett råd men sedan inte sällan själva valt en bok åt besökaren, böcker som förvarades i slutna och låsta rum bakom den långa utlåningsdisken.
Kapitel ur en kommande bok om Stockholms stadsbibliotek 1928-1939 av Mats Myrstener
BiS 