”Kerstin Ekman är kanske den som bäst poängterar att Prousts språk faktiskt ändå är lite annorlunda och krävande på ett inom litteraturens värld ovanligt sätt: ”Det gör mig arg när en läsare inte orkar igenom en text, också när jag inte själv gör det. Det största hindret för Proust att nå ut till vanliga läsare är att han kräver läsning under lång tid i små portioner. Man håller på och mular år efter år.”
Oavsett om det är språket eller om det till och med skulle kunna vara på grund av Prousts (för en svensk) kanske alltför överklassiga miljöer (från tiden före första världskriget), sitter kanske Proust ändå själv på svaret på varför alla böcker heller inte kan vara för alla. Som han skriver i Den återfunna tiden är varje läsare i själva verket, ”när han (eller hon) läser, sin egen läsare. Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom (eller henne) att urskilja det som läsaren utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv”.
Böcker fungerar för Proust som speglar, i vilka vi har möjlighet att se dolda sidor hos oss själva. ”Att läsaren hos sig själv känner igen det som boken utsäger är beviset för att boken är sann”. Men eftersom vi alla är olika fungerar självklart olika böcker olika bra för detta ändamål. Och det är väl bra tur det.”
Läs Carl Magnus Juliussons essä om den homosexuelle Marcel Proust, en av 1900-talets mest kända prosaister. Olof Lagercrantz bok ”Att läsa Proust” är också rekommendabel.
Mats Myrstener
BiS 