Berättandets magi

I begynnelsen var ordet. Men före ordet var tecknet. Harry Järv har i den stora historiken Mänsklighetens minne: en bibliotekshistorisk antologi, funnit tecken på s.k. sländtrissor från Balkanhalvön, med tecken som enligt honom bildar en fullständig mening: Björngudinnan och fågelgudinnan är Björngudinnan. Den har daterats till ca 5.000 år före Kristus.

Hur gammalt är berättandet? Homeros var enligt sägnen en blind berättare från Grekland som ska ha levt på 700-talet före Kristus. De väldiga verserade berättelserna om Iliaden och Odyséen ska ha honom som ursprung, det har konstaterats att kringströvanden berättare (som funnits ända in i modern tid i Europa och Afrika) kunde behärska mycket långa berättelser. Versmåttet (i Homeros fall hexámeter) skulle vara ett enkelt sätt att hålla stora textmängder i huvudet. Den som sjungit i kör vet att det stämmer, jag insåg det när jag i mogen ålder fick lära mig hela Carmina Burana utantill på 1990-talet.

All litteratur är en form av berättande. ”Jag berättar en historia för dig, och så låtsas vi båda att den är sann” skriver litteraturhistorikern Staffan Björck i boken Romanens formvärld. Det är ett sorts kontrakt som sluts, till ömsesidig belåtenhet.

Det svåra är när olika genrer plötsligt blandas, och trovärdigheten i berättelsen haltar. Dvs fantasy är fantasy, med alla sina begränsningar, den realistiska berättelsen följer helt andra, och mer upptrampade, stigar. Komik blandas inte alltid så bra med tragik. När t.ex. Astrid Lindgren i Karlsson på taket plötsligt avslöjar att Karlsson är riktig, och inte en fantasifigur som Nils Karlsson Pyssling eller Jum-jum i Mio min mio, så hajar åtminstone jag till. Kontraktet är brutet. Det går inte ens att ”låtsas” att Karlsson är på riktigt!

(Men jag inser att resonemanget haltar. För hur är det med Pippi Långstrump egentligen. Är hon på riktigt? Och spelar det någon roll? Det är nog bara vuxna som reagerar, vilket orsakade en väldig debatt när boken utgavs ffg 1945.)

Nej ”sant” är nog för mycket sagt. ”Trovärdigt” är lite bättre. Och egentligen bygger det nog bara på hur pass säker författaren är på sin sak. Hur pass övertygande han eller hon är. Då kan lyssnaren/läsaren säkert svälja det mesta, även med ett leende på läpparna.

Den tyske litteraturforskaren Erich Auerbach skrev sin mest kända bok Mimesis, i exil i Istanbul under andra världskriget. Där redogör han för hur realism skildras i litteraturen, från Bibeln och Homeros, via Cervantes, Dante och den romerske författaren Ammianus, och fram till artonhundratalets realister som Balzac, Flaubert, och Marcel Proust i början av förra seklet. En nidbild av Zola lär ha visat hur han kastar sig under en hästdroska, bara för att veta hur han skulle kunna beskriva smärtan!

(Detta är ju inte sant, däremot vet jag att när vi bodde i en förort till Paris, så låg Zolas hus i en grannby. Det var stort som ett slott. Han dog 1902, och det framkom senare att en fascistisk byggmästare låtit mura igen skorstenen till Zolas sovkammare, varvid han dog av kolosförgiftning.)

Jag inbillar mig att berättandet uppstod när våra förfäder satt runt lägerelden och hade tråkigt, varvid någon började berätta en historia eller en händelse från dagen som gått. I den spännande filmen Kampen om elden, skildras det tänkta mötet mellan en homosapiens-flicka och några unga neanderthalare. De senare var större, fredliga vegetarianer, och framställs i filmen som lite ”dummare” än sina mindre och mer krigiska kusiner. Neanderthalarna hade inget komplicerat språk, och visste inte hur man gjorde eld. Flickan har kroppen övermålad med tecken och färg som utsmycknad.

I en scen råkar en av neanderthalarna få en småsten i huvudet, varpå flickan börjar skratta. Det tar en stund innan de andra förstår vad som är så roligt. Det visar sig att humor och självironi tillhör språkets verkliga subtiliteter.

Jag anser att alla som går ut skolan måste kunna behärska att läsa en längre och lite mer komplicerad text. Jag tänker också på den sagogrotta som fortfarande finns på Stockholms stadsbiblioteks barnavdelning från 1928. (På andra bibliotek, som i Eskilstuna, har den tyvärr plockats ner.) Bibliotekarien Hildur Lundberg, som varit elev till Valfrid Palmgren, var en erkänt god sagoberättare, och kunde härma alla slags djur, till barnens stora förnöjelse.

Alla som läst sagor för barn vet vad det handlar om. Berättandets magi. När vi hade läst sagor för våra barn på kvällen satte vi alltid på ett sagoband på bandspelaren (det var kassettband på den tiden). Efter en kvart av Tummelisa, Emil i Lönneberga, svenska folksagor eller Folk och rövare i Kamomilla stad, så sov barnen djupt. Det var oslagbart!

När jag själv läser Robert Musils förstlingsverk Den unge Törless förvillelser, eller för den delen Goethes Den unge Werthers lidanden, så är jag genast fast i berättandets magi. Det skrivna språket är ganska långt från det talade, ändå är den talade berättelsen den skrivnas moder. Sällan blir det så tydligt som i en annan klassiker, Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Kolla själv!

Ill.: http://www.k-blogg.se

Mats Myrstener