Det var inte förrän jag själv gav ut en bok som jag upptäckte att boken har en särskild form. Det var inte längre bara en rad av bokstäver, som blev ord, stycken, som bildar en text med i bästa fall ett relevant innehåll. Min bok hade också en form, med en fysisk närhet, det var en ”bok” med en helt egen struktur.
När jag satt där på balkongen och såg boken ligga på bordet, så hade den ett utseende, den var ett föremål som levde sitt eget liv genom texten innanför pärmarna. Den passade i handen, jag kunde fysiskt bläddra i den, känna pappret, ta på det. Den hade både lämnat mig (texten) och stannat kvar (boken i min hand), och jag kunde känna både saknad och lite glädje. Det var en känsla av ömhet (och lite förfäran) jag inte känt för den skrivna texten tidigare.
August Strindbergs kortaste novell ryms på en enda boksida, jag tror den heter Ett ark papper. Hjalmar Söderbergs Pälsen är något längre, kanske fem sidor, Tjechovs Damen med hunden kanske tjugo. Men en enda tryckt papperssida räcker egentligen för en hel berättelse. Ett ark papper. Kanske tvåhundra ord, inte mer.
Boken är en fantastisk behållare av ord. Inte alls lika muskulös som en dator, som kan innehålla hur mycket text som helst, men mer gripbar som form, mer estetisk, och med en speciell tyngd. Här är orden mellan pärmarna utvalda, ofta mödosamt vägda på våg, varenda felaktigt kommatecken och hänsyftning ger i efterhand tillfälle till förargelse. Så borde det i varje fall vara: att texten innan den trycks genomgått en skrupelfri process som garanterar dess självständighet och särart som litterärt verk. Sen kan man vara oense med författaren i själva innehållet och sakfrågan.
Och boken förblir där den ligger på bordet. Den finns kvar i sinnevärlden (i vissa fall för evigt) och lever snart sitt eget liv. Både som text och som fysiskt föremål.
I den amerikanska TV-serien Mänsklighetens historia har man hunnit till femtonhundratalet. Att bankväsendet föddes då, i Venedig, påpekas noggrant förstås, man började framgångsrikt prägla mynt med guld från Maliriket i Afrika; men europeerna fick också krutet från Kina, där det först bara använts till fyrverkerier. Med den nya högeffektiva ”arkebusen” (den äldsta formen av enmansgevär, därav ordet ”arkebusera”) återerövrade spanjorerna inte bara sin egen halvö från araberna, man erövrade också hela Amerika, och dödade på köpet en stor del av dess befolkning.
Lika revolutionerande var boktryckarkonsten. Den kom också från Kina men Johann Gutenberg i Mainz lärde sig vid mitten av 1400-talet med hjälp av en gammal vinpress att mångfaldiga texter hur många gånger som helst. Ett steg på vägen till dagens Internet således.
Idag tänker vi nog inte på hur revolutionerande boktryckarkonsten var, nu när datorernas och mobiltelefonernas texter översvämmar världen. Den var, för att citera bokhistorikern S.H. Steinberg ”det absolut viktigaste redskapet för idéförmedling under de gångna femhundra åren”, som ”berör nästan varje område av mänsklig verksamhet, ofta djupt inträngande”.
Den gjorde också att allt fler kunde ta del av den tryckta texten, inte bara kyrkans och hovets läsare. Utan boktryckarkonsten hade Luthers reformation knappast fått sådan spridning. Kanske hade vi då istället varit katoliker, eller kanske ryskortodoxa?
Böcker kan ha olika storlek och tyngd. För mig har det allt mer blivit en fråga om tid. Karl Ove Knausgård må vara känd i Norge, men det ska mycket till innan man i min ålder ger sig i kast med ett verk i fem-sex delar, inte ens om de är författade av stilistikens mästare Proust. Tid blir något man med tiden får allt mindre av, tyvärr.
Flaubert å andra sidan, som under sin långa levnad bara utgav några få böcker, ska ha ägnat hela dagar åt att formulera en enda mening. Han menade att varje rad i en bok var lika viktig som en pelare och en tvärbjälke, som med sin kraft skulle kunna bära upp en hel katedral. En katedral av ord.
Knappast en åsikt som passar vår egen mediala tid, hur välmenande den än kan tyckas vara.
Idag trycks mer böcker och annan text än någonsin tidigare i världshistorien. Ändå minskar försäljningen och utlåningen av den tryckta boken, på bekostnad av andra och mer lättillgängliga medier. Men möjligheten att uttrycka sig i skrift har aldrig varit större, globalt sett, än idag. Det är något att glädja sig åt. ”Att fritt meddela sina tankar och åsikter är en av människans dyrbaraste rättigheter; varje medborgare kan därför tala, skriva och trycka fritt”, som den franske revolutionären Mirabeau skrev 1789.
De hemlösa orden har dock aldrig haft en genialare förpackning, historiskt sett, än den tryckta boken. I bästa fall hjälper den också till att orden aldrig blir bortglömda.
Mats Myrstener
Illustration: Ett utdrag från Gutenbergs Bibel, 42 bevarade rader från 1452, den enda text som bevarats från hans verkstad i Mainz.
BiS 