I år var första gången sedan 1979 som jag inte demonstrerade på 1 maj. Det kanske är ett ålderstecken? Få svenskar intresserar sig för dagen, och det gäller i ännu högre grad nationaldagen 6 juni. Sverige är nog unikt i det fallet.
Jag kunde dock notera den stora andel invandrare i 1 maj-tåget förra året. Och i utsändningarna från nationaldagsfirandet verkar också ”nysvenskarna” vara i majoritet. Dagen har, som Erik Helmerson skriver på ledarplats i Dagens nyheter, blivit inkluderande snarare än uteslutande.
Han fortsätter: ”Har vi lyckats skapa ett samhälle där de nya medborgarna trivs är det ytterligare en anledning att känna stolthet och glädje över Sverige. Och, gissar jag, ytterligare en anledning för diverse bärare av fysiska eller mentala bomberjackor att gnissla tänder”.
Det nationella har då blivit internationellt, mångkulturellt. Ja är det så så kan vi i alla fall känna lite stolthet. Få länder i världen tar i förhållande till sin folkmängd, emot så många flyktingar och invandrare som Sverige. Många av dessa får också möjlighet till ett nytt liv i vårt avlånga land. Världen blir allt mer global, till förtret för fundamentalister och sverigedemokrater. Utvecklingen går inte att stoppa, lika lite som en flod bara kan rinna åt ett håll: mot havet.
Nu oroar jag mig mest för det svenska fotbollslagets dåliga insats i gårdagens match mot Österrike. Men noterade som vanligt att de tongivande spelarna, i bägge lagen, hade annan hudfärg än vit.
Mats Myrstener
BiS 