Jag tilllhör de som en gång gick med i Facebook. Det är ändå ett intressant redskap, men hur många når det? En av mina 150 vänner, Lena Kjersén Edman, känd barnbiblioteksforskare, ilsknade till häromdagen och undrade till sina 500 ”vänner” varför ingen svarade på hennes många och långa inlägg. En stor del av dessa är bibliotekarier.
Då tog det hus i helsicke, och genast kom 20-30 svar, och det hela utvecklade sig till en intressant diskussion om bloggskrivande, dagboksskrivande, litteraturens betydelse i samhället, möjligheten att på verka. Även en och annan bibliotekarie tog sig tid att svara.
Det är ju omöjligt att en människa skulle kunna ha koll på allt som skrivs på alla litteratur- och biblioteksbloggar, inte ens i Sverige. Varje stort bibliotek borde väl ha en sådan person, vars enda uppgift skulle vara att skanna av nätet, hela tiden? Kanske finns det redan, utan att jag vet om det?
Jag vet inte om det just behöver vara en bibliotekarie? Det verkar som om dagens bibliotekarier ibland saknar den rätta kunskapen? Men att vara litterär omvärldsbevakare kanske är ett nytt framtidsyrke? Jag tror mycket intressant kunde komma fram på det sättet.
Jag vet inte hur jag kom i kontakt med det författarpar jag läser mest om just nu, Sivar Arnér och Rut Hillarp, men det var säkert genom nätet. Jag gick till Nobelbiblioteket, för där ska ju all svensk skönlitteratur finnas, och lånade några romaner.
-Jaså, du är inne i en Arnérperiod, sa Lars Rydquist till mig (typiskt).
Han kunde ju inte veta att jag håller Rut Hillarp för en mycket bättre författare. Men förmodligen kände han inte till henne.
Dålig omvärldsbevakning Lars 😉
Mats Myrstener
Rut Hillarp i kretsen av beundrande män, 1950-talet, bl.a. Gösta Oswald, Stig Sjödin, Karl Vennberg och Sivar Arnér
BiS 