Den kenyanske författaren Ngugi wa Thiong’o har varit i Stockholm och intervjuas här i Svenska dagbladet. Tippar man honom som en snar nobelpriskandidat så tror jag oddsen inte är alltför höga.
Till skillnad från många andra afrikanska författare så kom han från en fattig bondefamilj, uppväxt i det koloniala Kenya med en far med fyra hustrur och 24 barn. Thiong’o (som var döpt till James Thiong’o Ngugi) fick löfte av sin mor att få gå i skolan, vilket var dyrt, mot att han ”alltid skulle göra sitt bästa”. Det löftet höll han! Läs själva.
Han debuterade som författare på engelska 1964 med Weep not child men skriver numera på sitt eget språk, kikuyu. Han har faktiskt bott i Sverige en tid och har en son som heter Björn! Sedan 1982 lever han i självpåtagen exil undan semi-diktaturen i Kenya.
Han noterar bl.a. att tågen i Sverige inte längre går i tid. Ack ja, det är inte bara tågen som är ur led i det gamla hemlandet, tänker jag då stillsamt. Samt konstaterar att jag hade en likadan kavaj som Ngugi, en beige manchester, men som jag glömde kvar hos vår kurdiska kemtvättare för några år sedan. Den har aldrig återfunnits sedan dess, men det är ett mindre bekymmer i sammanhanget.
Mats Myrstener
illustration från Art & Culture Maven
BiS 